"...å bilen går bra?"

Det gäller att hålla låda

2009-04-01T08:44:00.002+01:00

Har man ett tradigt jobb som ser exakt likadant ut från dag till dag (vilket är toppen för en rutinmaskin som undertecknad) blir rasterna en höjdpunkt på dagarna. Lunchen blir ju extra betydelsefull, den är ju för tusan en timme!
När det vankas mat finns det två läger bland lagerarsenalen; de som köper mat i restaurangen, och de som tar med sig matlådor. Jag tillhör den senare kategorin, främst för att jag är så satans snål. Det är rätt kul att se reaktionerna hos de andra när man plockar ut sin sladdriga plastlåda ur mikron, och speciellt på måndagarna. Då kan man utröna vad helgmenyn bestått av hos dem med matlådor, de kan innehålla allt ifrån helstekta oxfiléer, potatisgratänger, rödvinssåser, mustiga grytor, marinerade kycklingar och så vidare.
- Jaha, vad vankas i lådan idag då? är en vanlig kommentar man får höra då jag kommer lunkandes från mikron.
- Jaadu, jag tänkte ju göra en smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzola, men det blev pannkaka av alltihop, svarar jag och visar upp lådan med ett par trötta bitar ugnspannkaka.

En vanlig lagerarbetare lyfter i snitt på en arbetsdag cirka 10-15 ton. Då krävs det att man fyller på med bränsle under lunchen (ja alltså, inte etanol och sånt, utan mat såklart). En vanlig lagerarbetare är heller inte så kräsen när det gäller mat, utan man kan ofta se matlådan innehålla några taniga skivor blodpudding, ett par bleka varmkorvar med en klick ännu blekare pulvermos eller en hastigt uppskrämd palt. Och givetvis snabbmakaroner. I massor.
Tänk om den där Anna Skipper hade dykt upp och skällt ut oss efter noter hur dåliga matvanor vi har. Det hade minsann blivit bra TV. Sen hade vi tejpat fast henne på en pall och hissat upp henne i en hylla. Det hade blivit ännu bättre TV.

På dataålderns höst

2009-03-23T09:45:00.000+01:00

Datorer är ett bra verktyg, men kan också vara ett fanstyg för vissa. Ta bara en av gubbarna på transportavdelningen. Han satt och kämpade framför skärmen, och det var tydligen något som inte var till belåtenhet. Till slut tog han bladet från munnen:
- Alltså, hur gör jag för att få ett blankt dokument?
Transportchefen råkade gå förbi, och undrade därför:
- Vilket program jobbar du i?
- Microsoft…
Chefen harklade sig.
- Mja, det tror jag nog inte att det är. Microsoft är ju de som tillverkar programmen.
- Jo, men jag jobbar ju i exil.
Jag chefen kollade på varandra. Flinade rått. Vad han egentligen menade var att han jobbade i Excel, och vi garvade högt, rått och inte så hjärtligt åt honom. Inte med.
Då den äldre generationen har ett visst försprång i livet, mer erfarenhet och mer gråa hår än oss lite yngre, känns det gött att kunna briljera inom åtminstone ett område. Datamaskinens.

Vad har du i hyllan?

2009-03-13T11:20:00.002+01:00

Något som jag tycker är intressant är att kolla in andra människors skivhylla. Där kan man nämligen utröna vissa personliga egenskaper, sidor och egenheter som inte nödvändigtvis upptäcks i det personliga mötet. Låter jag som en psykologistudent nu? Lite kanske, men det ligger nåt i det, eller åtminstone vill jag tro det.

Är jag hemma hos någon suspekt främling, på en fest eller annan social tillställning vanligtvis, brukar jag ganska omgående smyga mig fram till cd-stället för att snoka lite. Det första jag märker är om det finns någon typ av struktur bland askarna; står de i bokstavsordning eller i en enda oorganiserad röra.
Om det är i bokstavsordning kan man dra slutsatsen att vi har med en perfektionist att göra. Är skivhyllan i ordning är nog resten av hemmet det också. Om det istället är blandat hejvilt mellan genrer, artister och kategorier (vilket nog är merparten av de hyllor jag sett i mina dagar) kan man konstatera att den som bor där är en s.k. ”allätare” . Han/hon gillar musik, men lägger inte ner någon större energi på sin samling. Skivorna måste ju stå någonstans, sen spelar det ingen roll i vilken ordning de står i.

Vill man generalisera kraftigt (och det vill vi ju) kan man helt enkelt dela in ägaren av skivstället i tre kategorier:

Allätaren
Här hittar vi större delen av skaran. Rix FM, Mix Megapol och andra kommersiella bokstavskanaler är viktiga ingredienser i musikfloran, liksom Absolute Music och Mr. Musicsamlingarna. Den som inte har någon musiksmak är inte direkt smaklös, men behöver kanske lite vägledning bland skivstället på Burmans. Schlagerfestivalen, Idol och Z-TV är uppskattade inslag i tv-tablån, för musiken ska inte sticka ut eller vara vass i kanterna på något sätt. Slätstruket? Jomenvisst, men de gillar ju musik och det ska de ha cred för.

Nörden
De som har snöat in på en speciell genre eller artist och som endast lyssnar på detta. Allt annat är förkastligt (”Om jag ska kolla på Melodifestivalen på lördag? Är du dum i huvudet eller?”) och man tar gärna chansen att racka ner på någon med annorlunda musiksmak än vad man själv har. Det kan gälla hårdrock, avant garde-jazz eller smal engelsk underground-indie; oavsett genre är man helt uppslukad av musiken och man kan även ana små skygglappar på öronen.

MP3-älskaren
Om det inte finns någon skivhylla alls i hemmet har vi med en digital musiklyssnare att göra. Då kan vi kolla in playlisten på Winamp istället, för det är där musiken avnjuts. Spotify, iTunes eller, gud förbjude, Pirate Bay är element som spelar stor roll för MP3-lyssnaren, som även kan falla under någon av ovanstående kategorier. Generationen födda på 90-talet är starkt överrepresenterad här. De gillar ju allt som är digitalt, de små liven.
- Vafan, har du bara 128 kbps i upplösning på senaste U2? Skäms! är en kommentar man kan få höra från dessa ynglingar. Då kan man kontra med:
- Du som inte ens vet hur omslaget ser ut på skivan i fråga ska stänga igen matluckan…

Och i vilken kategori hamnar undertecknad då, undrar vän av ordning? Jag är en allätande MP3-älskarnörd som har mina skivor i prydlig bokstavsordning, nyttjar både iTunes och Pirate Bay (meddelande till Farbror Polisen: jag finns på mobilen ifall ni vill mig nåt) och har skygglappar på öronen. Fast bara ibland…

Silence is pinsamt

2009-03-09T09:54:00.000+01:00

Det finns stunder då tystnad är det bästa ljud som finns. Det kan också vara något av det mest smärtsamma som man kan utsätta sig för. Hur många är inte de dejter, konversationer eller krogragg som har innehållit just tystnad. I massor. Stunder då man inte vet vad nästa mening ska bli, vilket samtalsämne förutom väder och vind som man ska ge sig på, det är situationer som man helst av allt vill undvika att hamna i.

Ta bara rubriken på den här bloggen. Det är inte bara en albumtitel med Östen Med Resten, det är ofta ett uttryck som man kan ta till när det tryter med samtalsämnen också. Tumregeln för när en konversation börjar barka åt fanders är när mellanrummet mellan meningarna börjar överstiga fyra sekunder. Då kan man med gott samvete slänga in en ”…å bilen går bra?” för att köpa lite tid, alternativt avrunda samtalet.
Jag brukar på ren djävulskap smyga in en sån mening när jag pratar med mina kollegor ibland, bara för att se hur de reagerar.
- …ehm…jo, den går väl bra, brukar svaret bli, och jag ler i mjugg. Motparten har inte riktigt fattat galoppen, så jag fortsätter då med:
- …å hur är det med ungarna då…?
- Men jag har ju inga barn.
- …har de åkt på nån förkylning på sistone?
Nu börjar det gå upp ett Liljeholmens hos ”offret”, och jag kan skönja ett litet flin i ena mungipan. Alltid lika roligt.

För en tid sen stod två kollegor på jobbet och skulle ta sig en kopp kaffe. De tittade lite på varandra under tystnad, pillade lite med kaffenyckeln och gjorde inte så mycket mer. Kaffeapparatens brummande var det enda man kunde höra, kanske även nån truck ute på lagret. Tystnaden kändes påtaglig. De sneglade lite på varandra, ingen sa något. Plötsligt tog den ene av dem modet till sig:
- Jag satte på frugan igår.
Fortsatt tystnad. De stirrade på varandra, och smuttade lite på kaffet. En truck åkte förbi en bit bort.
- Jaha…
Konversationen var död. Det fanns liksom inget mer att säga efter en sån replik. Båda kollegorna gick vidare åt varsitt håll, med kaffet rykande ur muggarna.

Tala är som bekant silver, men tiga är nog lite jävligare.

Ännu en bussanekdot

2009-03-04T10:32:00.000+01:00

På tal om det här med bussfärder, jag tänkte fortsätta mina busshistorier i det här inlägget, den här gången från det kokande myllret i San Fransisco, Junajtid Stäjts.

Vi hade beslutat oss för att åka kollektivt den här dagen. Destinationen var Ashbury Heights, en stadsdel i S.F där skäggiga hippies, poeter, musiker och annat löst folk har hållit, och håller fortfarande, till. Vi kollade upp bussnummer och avgångstid, begav oss till busshållplatsen och väntade tålmodigt på att bussrackaren skulle dyka upp.
Då dyker det upp en herre i övre medelåldern med blont hårsvall och börjar spatsera omkring lite förstrött. Han är klädd i en lång klänning, har små söta sandaler, är taffligt sminkad och har målat naglarna. Han ser tämligen sliten ut, och spär på det attributet ytterligare genom att tända en cigg. Efter att ha vankat omkring en stund kommer han till oss där vi står och väntar.
- Vill ni köpa ett par bussbiljetter? frågar han, fast på engelska såklart.
- Ehm, nej tack, vi klarar oss.
Han ser vår skepsis mot de billiga biljetterna, och fortsätter:
- Jo men det är helt lagligt. Ni får de för ett bra pris!
Resan i sig var ingen större investering, och det stod klart och tydligt på baksidan av biljetten att det inte var tillåtet att sälja de vidare.
- Vi är nöjda, men tack ändå, svarade vi så där svennigt och kände oss nöjda att vi kunde stå på oss.
- Jaja, skyll er själva, mumlade den slitne transvestitmannen och lunkade vidare.

Bussen kom till slut, vi satte oss till rätta och åkte iväg. Efter en kort stund tvärstannade bussen, folk som stod upp flög handlöst omkring och man fick verkligen hålla i hatten.
- Is everybody OK? frågade busschauffören. Nu orkade jag inte översätta det han sa, jag tror ni fattar ändå.
Jorå, tyckte vi, här är det prima liv. Det var tydligen nån tokfan som hade kastat sig framför bussen, därav den plötsliga inbromsningen. Vi kunde fortsätta resan utan bekymmer, och kom helskinnade fram till hippekvarteren. En bussresa väl värd namnet, inte sant?

Var tar allt folk vägen?

2009-03-03T08:24:00.000+01:00

Satt och kollade på Vasaloppet på dumburken i söndags, och det slog mig att gränsen mellan geni och dåre är ytterst hårfin. Bara tanken på att ställa sig på ett par skidor i en lite för tajt trikå tidigt en söndagsmorgon för att med skavsår och blodsmak i munnen kämpa i nio mil är för mig svindlande. Lägg dessutom till brutna stavar, problem med vallan och en hiskelig trängsel i spåren och jag ställer mig ännu mer frågande till varför man frivilligt vill vara med.

Jag skickade förresten iväg ett mejl till Polisen i Dalarna med anledning av Vasaloppet.

Hej Farbror Polisen!

Nu är det dags igen för Vasaloppet, och jag hoppas ni är bättre rustade i år. De senaste åren har er insats varit under all kritik, så jag hoppas på bättring. Vad är det då jag har i åtanke? Jo alla dessa personer som försvinner varje år. Spårlöst borta! Ingen har sett dem, ingen vet var de har tagit vägen.
Varje skidåkare tappar i genomsnitt tre kilo i vikt under de nio milen som ska avverkas. Det blir alltså sammanlagt nära 400 personer som bokstavligt talat går upp i rök. Varje år! Var tar de vägen, alla dessa människor?

Jag hoppas verkligen att ni tar tag i den här frågan, det är många som är oroliga.

Tack på förhand!

// En orolig tv-tittare

Hoppas de svarar snart, jag går och vankar av och an här hemma och kan inte tänka på något annat. Och sen har de mage att påstå att Sveriges befolkning ökar. Tur att vi bara har ett långlopp på skidor per år, annars skulle vi ju gå back rent befolkningsmässigt…

Bussigt värre

2009-02-19T09:50:00.002+01:00

Blev lite inspirerad av Brutus' finfina inlägg om att åka buss. Det här är mina 2 cent.

Jag åker sällan kollektivt. De gånger jag sätter mig på en buss på ett år är lätträknade, jag tar cykeln istället om jag ska någonstans. Sen att jag är så förbannat snål är en helt annan femma…
När jag har betalat och ska bestämma plats får jag alltid beslutsångest var jag ska sätta mig. Fram eller bak? Om jag beslutar mig för att sätta mig längst fram har jag full koll på passagerarna som kliver på, och det vill man ju gärna ha. Hur ska man annars veta vad det är för dårar som tänker sätta sig på samma buss som jag? Självmordsbombare och gamla fyllon ska givetvis få åka kollektivt, bara jag är mentalt förberedd på det. Vill jag däremot sätta mig lite längre bak minskar risken för att ha full kontroll, men chansen att få lite lugn och ro ökar avsevärt. Gamla farbröder och shoppingtanter orkar helt sonika inte gå så långt bak i bussen, så de kan gott få sätta sig i fronten och trängas. Hamnar du på en s.k. dragspelsbuss, alltså en som är dubbelt så lång än en vanlig, gör inte misstaget att sätta dig i mitten. Trångt, snurrigt och dragigt, knappast en plats att sukta efter. Sen kommer folk att ta dig för en folkpartist eftersom du drar dig till mitten hela tiden, och det vill vi ju inte bjuda dem på.

En bussresa ska gå snabbt och smidigt. När det flyter på är det en fröjd att åka kommunalt, och man känner sig genast lite gladare. Såtillvida det inte dyker upp små käppar i hjulen. De kan anta formen av två småbarnsmorsor som ska kånka med sig ungarna och barnvagnarna ner på stan, eller en förskoleklass som likt små skeppsråttor myllrar fram, piper och klättrar upp där de kan. Även folk med krånglande busskort och virriga gamla tanter är små orosmoment som kan förlänga din bussresa avsevärt. Men som sagt, jag åker buss så sällan att det inte rör mig i ryggen det minsta. Det är ju kul att de får komma ut lite och se hur den riktiga världen fungerar.

En gång när jag åkte buss från Mariehem till stan hände följande anekdot:
Jag hade satt mig rätt långt bak i bussen (det måste ha varit 2:an från Marieberg, den gick ju mycket fortare än de andra) och njöt i fulla drag av resan. Vi hade nästan hade kommit fram till Vasaplan då bussen stannade till vid ett rödljus i korsningen vid Mimerskolan. Busschauffören greppade då mikrofonen och gjorde följande kungörande på kraftig finsk brytning:
- Tjääära passa-tjeerare! Vi anländer till Vaaasaplan om ssirka tii-o säkunndär! *klick*
Vi skrattade högt, gav den lustige finnen en applåd och klev av, lite gladare och bättre till mods.

Jag har även åkt buss i San Fransisco, och det var en åktur av sällan skådat slag. Ska be att få återkomma iden frågan vid ett senare tillfälle… (snacka om cliffhanger!)

Sten, sax....lasersvärd?

2009-02-06T09:39:00.001+01:00

När man har kommit till ett avgörande skede i en konflikt och det inte finns några andra utvägar, när man vill låta lotten avgöra, eller om man bara vill fördriva tiden en stund; då tar man till den eminenta lösningen ”sten, sax, påse”. Lite trivialt kan tyckas, men bara att man kan ha så kul med så få hjälpmedel till en mycket billig peng (läs: gratis) får snåltarmen i mig att jubla och slå små frivolter.

Nu trodde ju jag att det bara finns en regel i den här leken, men icke! En kollega på jobbet berättade att när han och hans fyraårige grabb leker ”sten, sax, påse” så åker pappa på spö. Varje gång. Fyraåringen har minsann kommit på egna sätt att bräcka farsan, och lägg till en vinnarskalle utan dess like hos junior och du får en helt ny lek.
Fyraåringen har börjat använda nya tillägg i leken. Gör pappa en sten, kontrar lillgrabben med…ett lasersvärd! Och i nästa omgång då farsan gör en påse, får han en pil tillbaka. ”Pang!” är också ett favoritvapen mot farsans mesiga påse eller sax, något som fått pappan att inse hur hans son verkligen inte gillar att förlora.
- Jag har försökt förklara hur stenen, saxen och påsen hänger ihop, men han vill inte ta in den informationen riktigt än, berättar kollegan. Vad kan slå ett lasersvärd, liksom?

Vi får börja tänka om när det gäller gamla lekar. Vi lever ju faktiskt på 2000-talet, och måste därför anpassa lekarna därefter. Jag tror fyraåringen är en liten pionjär på det här området, han som i framtiden nog kommer att kallas ”han som introducerade sten, sax, lasersvärd” i lekutbudet…

Att göra en tavla är väl ingen konst

2009-01-30T08:59:00.000+01:00

Jag har funderat lite på det här med konst. Det som för vissa kan uppfattas som obegripligt klotter kan för andra verka helt uppenbart och vackert. Det ligger som bekant i betraktarens öga, men jag kan med säkerhet i rösten säga vad som är skit och inte. Ni kan hädanefter kalla mig ”Gugge, Konstkännaren”.
Nu är ju konst ett väldigt brett område, allt ifrån tavlor med gråtande barn och cockerspanielvalpar till avant garde-konstnärer som kissar och kräks till höger och vänster, stoppar upp köksbestick i olika håligheter på kroppen eller bajsar i en burk med formalin. Konst berör, ingen tvekan om den saken. Om jag får välja (och det får jag ju, det är ju min blogg det här) så tittar jag hellre på en målad solnedgång över Bromölla eller ett stilleben med diverse tråkiga frukter, än ett paket djupfryst torsk som ska fungera som installation på ett galleri.

När umeborna fick veta hur mycket statyn ”Standing Man” som står på Rådhustorget i Umeå kostat skattebetalarna gick de bokstavligt talat i taket. 810 000 friska gick gubben på, och höjda röster om att lägga pengarna på skola och omsorg kunde höras runt om i kommunen. Som sagt, konst berör. Nästa gång det ska ställas ut statyer i stan får de gärna fråga mig, jag kan nog åstadkomma både ett och annat. Vad sägs om statyn ”Är han helt ute och cyklar?” som kommer att stå på Renmarkstorget; en staty i naturlig storlek av undertecknad där jag på min utslitna stålhäst trampar vidare mot nya äventyr, med naturtrogna grimaser och allt. Ni anar inte vad man kan göra med lite målarfärg, flirtkulor, piprensare och Plastic Padding… Billigt blir det dessutom, jag kan nog ge kommunen ett riktigt kompispris.

Jag går sällan på utställningar, och det är något jag gärna skulle göra oftare.
- Den här installationen var ju väldigt fin. Hur mycket kostar den? skulle jag fråga och peka på den enorma metallkolossen i hörnet.
- Det är spiraltrappan upp till nästa våning…
Skämt åsido, det finns mycket fin konst där ute och talanger finns det gott om. Det jag ställer mig lite skeptisk till är alla kultursidor som hyllar det udda, knepiga och svåra inom konsten, för att sen påpeka att ”det här är konst minsann, bra konst, och kom inte och säg något annat”. Pekpinnar hör hemma i konferenslokaler, inte i kultursidornas åsiktsspalter.

Så nästa gång du ser en tavla du tycker är fin, tyck det. Ingen kan säga att du har fel, inte ens en performancekonstnär med en soppslev i näsan…

Sportfånigt

2009-01-26T08:02:00.001+01:00

I helgen var det maratonsändningar på tv av det sportigare slaget. Ja alltså inte Stockholm Maraton eller nåt annat långlopp i löpning, utan två heldagar med vintersport för den inbitne sportfantasten. Public Service när det är som bäst.
Jag har aldrig varit särskilt duktig på sport, och kommer nog aldrig bli det heller. Tanken har dock slagit mig att om jag skulle vilja bli bra på någon gren, skulle det nog bli en av de här:

Rodel
Sporten för de som kan springa korta sträckor jävligt snabbt, och sen luta sig tillbaka (eller rättare sagt framåt) för att glida i mål. Jag är som skapt för rodel. Ska införskaffa mig ett par stabila broddar först bara.

Utomhus-memory
Kanske inte en sport i sig, utan den största utmaningen ligger nog snarare i att försöka hålla alla brickorna på plats när det blåser 11 m/s och duggregnar en mulen oktobersöndag. Mitt starka psyke kommer väl till pass, tro mig.

Dart
Knappast en fysiskt krävande gren, därför tror jag att mina taniga underarmar kommer väl till pass här. I unga år hade vi en darttavla uppsatt på ladugårdsväggen i stugan, och jag hittade ofta av den. Väggen alltså. Får jag bara träna lite till så… Bonustrivia: jag har en gång på nyss nämnda vägg, mitt uppe i en spännande kastomgång, kastat fast en trollslända som råkade flyga förbi. Kom inte och säg att jag inte har talang!

Cykling
Såklart! Om jag är född till att sporta, så är det ju givetvis cyklingen som är min grej. Oavsett om det gäller Vätternrundan eller Giro D’Italia så kommer jag låtsas att jag ska cykla till jobbet. ”Rackarns vad långt det var till lagret idag då” kommer jag mumla efter fjärde bergsetappen och envist trampa vidare. Många år av nötande på sadeln har gjort mina ben sega och håriga, där har ni mitt segervapen.

Ge mig bara lite tid till att fundera på vilken sport jag ska välja. Ska nog sätta mig i soffan och kolla om det är någon bra sportaktivitet som visas på burken. En maratonsändning kanske…

Helt galet!

2009-01-13T11:21:00.001+01:00

De senaste fem åren har de poppat upp som svampar ur mediamyllan, den ena flådigare än den andra. Telefonerna går varma, vi sitter som klistrade framför dumburken och inte ett öga är torrt när eftertexterna rullar. Vad är det jag syftar på, undrar ni förstås? Jo, det är alla dessa galor jag har i åtanke.

Idrottsgalan, Rosa Bandet-galan, Svenska Hjältar-galan, Samla-in-pengar-för- (här kan ni lägga in valfritt ord, såsom hemlösa, fattiga eller tråkiga) barn-galan bara för att nämna några. Alla dessa med ett eget postgironummer, sms-tjänst och en rabiat Carola som ylar i underhållningsblocket. Donerar du mer än 500 spänn är du med om utlottningen av en exklusiv Volvo V50, med ratt och växelspaksknopp i valnöt.
Innan det gick inflation i galor kunde jag med behållning se Guldbaggegalan eller Grammisgalan, eftersom det var de enda galorna som sändes i televisionen. Ville man donera pengar kunde man stoppa en slant i Frälsisbössan eller skicka lite till 901950-6 (visst var det längesen ni hörde det pg-numret?)

Man kanske skulle dra igång en egen gala. ”Varje dag måste landets alla mataffärer ha varor. Någon måste göra jobbet, annars svälter det svenska folket. Stöd Lagergalan, och ring in ditt bidrag. Pengarna går oavkortat till bittra och likgiltiga lagerarbetare som nästan gett upp.” Vi skulle låta Paolo Roberto och Kattis Ahlström leda oss genom kvällen, där vi får se tårdrypande reportage från olika lagerlokaler i Svea Rike. Grådassiga cementgolv och bruna tegelbyggnader skulle passera revy och i dessa miljöer skulle slitna och trötta lagerarbetare fälla syrliga kommentarer om företaget de jobbar för. Fallfärdiga truckar skulle visas upp, bristfälliga säkerhetsrutiner skulle uppmärksammas och vore det inte för brandsläckarna och Första Hjälpen-lådan på väggen skulle man tro att vi befann oss i nån baltstat för 30 år sedan. Paolo skulle med gråten i rösten vädja till svenska folket att ringa in sitt bidrag (två telefonnummer skulle dyka upp i rutan, ett lite dyrare) och sen skulle Thomas DiLeva sjunga ”Over the rainbow” sittandes på scenkanten. Kattis skulle med gråten i halsen förkunna att ”det minsann slagits nytt röstningsrekord ikväll”, och alla kvällens medverkande (Mats Ronander, Amy Diamond, Mando Diao och Christer Sjögren bland annat) skulle komma in på scenen och tillsammans framföra ”We are family”. Ridå.

Två tänkbara scenarion efter denna storslagna gala:

1. Fler branscher får blodad tand och gör sina egna insamlingsgalor på bästa sändningstid. Tänk er Lärargalan, Svenska Sjukvårdsgalan eller varför inte Sophämtarnas Stora Insamlingskväll.

2.Alla fattar hur fånigt det är med dessa galor, och lägger ner merparten. Biståndshjälp görs genom att en del av TV-licensen går till välgörande ändamål.

Visst skulle det vara lite spännande ändå att följa Lagergalan? Den kommer nog rätt i tiden efter att dokuåpan ”Lagret” gjort stor succé…

Barnens År

2009-01-09T08:45:00.000+01:00

Årets första inlägg lät vänta på sig, men nu händer det åtminstone någonting. Den som väntar på något gott och allt det där…

2009 har knappt hunnit bli två veckor innan det är fullt upp i filofaxen. Dels för min egen del; mycket musik i form av demoinspelning, riktiga spelningar på g och lite andra studioprojekt, men även för andra i min bekantskapskrets. Kanske inte så mycket musik för deras del, men desto mer barnafödande. Bara i januari är det tre par som väntar/föder barn, sen kommer det ploppa ut små krabater i mars, juni och augusti för andra bekanta. Och jag som trodde att man gick i väntans tider strax innan julafton…
I bandet är det numera bara undertecknad som kan titulera sig barnfri, eftersom alla de övriga tre väntar tillökning under året. Jag får se till att vårda mina låtar ömt som om de vore små barn, fast det är de ju i stort sett redan. Jag kommer dock inte att börja plita ner några barnlåtar till gruppen, det finns det redan en sångare som gör…

Det är såna saker som ovanstående som får en att inse faktum; man är inte 20 längre. Då man förr i tiden kunde partaja oavbrutet och leva rövare på krogen (det hände i princip aldrig, men man kunde om man ville, och det är ju som bekant tanken som räknas) har man nu blivit vuxen på riktigt. Istället för partysugna ungkarlar och musik på hög volym omges man nu istället av småbarnsföräldrar, kvällströtthet och en film på SVT1 i bästa fall. Diskodans, öl och OLW’s dillchips är utbytta mot blöjbyten, välling och Sempermat. Känner man sig lite extra crazy en fredagskväll sätter man på en av Bo Kaspers’ fartigare låtar, dansar lite småfestligt i smyg och sätter sig genast i soffan igen i hopp om att ingen granne sett vad man hållit på med.
Man kan med något dimmigt i blicken drömma sig tillbaka till den gamla goda tiden då alla man umgicks med var på samma nivå (läs: icke-föräldrar) och man kunde hitta på tokigheter av olika slag. Det blir aldrig som förut, och det kanske är lika bra. Nu för tiden uppskattar man en god middag istället, ett sällskapsspel och ett glas australiensiskt med trevligt sällskap. I ärlighetens namn smäller det mycket högre, för man vet att de man umgås med just då tycker exakt likadant.

Så välkommen till 2009 alla läsare, kommande småttingar och alla ni andra. Jag hoppas att 2009 blir ett bra juni-år…

Gott slut!

2008-12-29T13:12:00.002+01:00

Sådärja, då var julen -08 avklarad. Nu kan man slappna av, börja fokusera på nästa år och att få komma tillbaka till vardagslunken igen. Ledighet och röda dagar i all ära, men visst känns det förträffligt med alla rutiner som återvänder, veckodagarna ser exakt likadana ut och vardagen ter sig lite gråare och man försöker skina ikapp med den bleka vintersolen. Nu börjar det åtminstone bli lite ljusare på dagarna, och bara det känns ju avsevärt mycket bättre.

Några nyårslöften, någon? För min del blir det som vanligt inga löften, antingen blir de för orimliga eller så glömmer man bort dem efter tjugondag Knut. Lika bra att lova sig själv att inte ha några nyårslöften alls, det blir bäst så.

Tänkte inte bli så långrandig så här i slutskedet av året, men jag önskar alla ni som läser det här ett gott slut och ett trevligt, roligt, spännande och omtumlande 2009! Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att det ska bli så...

Vi ses på andra sidan nyår!

Den som söker, den finner...på Google

2008-12-12T07:53:00.002+01:00

Det står mycket intressant i tidningarna nu för tiden. Jag tänker då inte på varslen i finanskrisens spår, boräntor eller vem som ska kamma hem Idolfinalen. Jag fastnade istället för en artikel om våra sökvanor på Google.
Av de tio mest sökta namnen var sju av dem kvinnor, en diger samling våp och C-kändisar som tydligen får uppmärksamhet på nätet också. Eller vad sägs om kvartetten Gynning, Blondinbella, Peyre och Rosing? Jag har sett skyltdockor som är mer spontana och avslappnade än dessa fyra, men samma hy verkar de dock ha gemensamt. Men vad vet jag, de får ju åtminstone lite mer mediatid (som om de inte hade tillräckligt innan) efter den här publiceringen.

Det som jag tycker är väldigt intressant är att på nionde plats i Google’s sökordslista hamnar ordet….Google. Är vi svenskar verkligen så korkade att vi använder sökmotorn Google för att leta reda på om det finns någon skön sökmotor att använda sig av? ”Tja, Google verkar ju funka, den tar jag och klickar på.” Påminner mig lite om när Fredrik Lindström i programmet Hassan busringer till Nummerupplysningen för att få tag på ett nummer till en nummerupplysning. Kvinnan i andra änden blir, milt uttryckt, frustrerad…

Jag undrar om Internet har bidragit till vår lathet när det kommer till att leta information. Tror knappast att vi förr i tiden gick till närmsta uppslagsverk (Bra Böckers gröna i 25 volymer) och slog upp sidan uppslagsverk… Men vad vet jag, det kanske är läge att skylla på blondinkvartetten jag nämnde i början. Det känns alltid bättre att ha någon annan att skylla på, speciellt när de svarta fåren är blonda skyltdockor…

Mitt brev till Tomten

2008-12-09T08:52:00.002+01:00

Jag har helt seriöst funderat på att skriva ett brev till Tomten inför den stundande julen, jag har minsann hört att det är fler som gör det. Många barn som nyss har flyttat har dessutom ritat kartor som de skickar med önskelistan för att Tomten ska hitta dit, men något sånt tror jag inte behövs. Jag har ju för tusan bott på samma ställe i fyra år nu, han borde väl ha lärt sig vid det här laget. Annars kan jag knåpa ihop en karta i ritprogrammet på datorn, vi lever ju faktiskt i dataåldern.

Efter att ha läst i en av dagens gratistidningar fick jag en del inspiration från andra ungar som skrivit brev till sin jul-Idol. Jag tänkte att mitt brev skulle se ut något i den här stilen:

Hej snäla Tåmten!

Jag vill järna ha din autograf. Men om du inte kan den så måste du inte. Håpas du inte är för stressad inför julen. För om du inte är stressad har vi någonting gemensamt. Här är några saker jag undrar över:
Hur kan du bygga en radiostyrd bil utan utbildning? Jag tror på gud men inte på dig…tycker du jag ska sluta tro på gud och börja tro på dig istället? Förra året när du var hos oss varför hade du gummiband runt öronen då?

Jag önskar mig de nya bökerna om Lasse-Maja och ett par skriskor. Men om jag inte får dom vill jag järna ha ett syskon istället.

Hej då Tåmten! Hällsa alla nissarna!

Jörgen

Så vad tror ni, kommer det här brevet att göra succé? Han kommer nog att smälta när han ser de charmiga frågorna och stavfelen. ”Karl’n har nyss fyllt 30 och kan fortfarande inte stava. Klart grabben ska få ett par skridskor!” kommer han att säga, och skratta sådär bullrigt som tomten i Kalle Anka.

Jag ska genast skicka iväg brevet, ingen tid att förlora! Måste kolla upp vad han har för e-postadress, vi lever ju som sagt i dataåldern…

Dagar som stärker karaktären

2008-12-04T10:58:00.001+01:00

Ni som är bevandrade inom serievärlden känner kanske igen ”Kalle & Hobbe”, serien om den lille lintotten med sin leksakstiger som hittar på tokiga saker med fantasins hjälp. Pappan i den serien brukar lite då och då hävda att tråkiga och jobbiga saker som måste göras är bra, eftersom de är karaktärsdanande. Igår kom jag att tänka på den där pappan.

Efter jobbet hade jag planerat in ett rep med Klabbölekören ute i, just precis; Klabböle. Ett uppträdande på MVG-gallerian på andra advent står inför dörren, och det skulle nu spelas julvisor med band och kör inför detta evenemang. Eftersom jag slutade 17.15 så var det bara att ta cykeln raka spåret till Klabbis, ingen tid att förlora. Raka spåret var väl att ta i förresten, vägen dit blev längre än jag väntat mig.
Väderleken i december är nämligen inte vad den har varit. Man förväntar sig vinterklimat, snö och minusgrader kring juletid, inte slask, duggregn och plusgrader som det nu var när jag satte mig på cykeln. Det var oplogat, spårigt, slaskigt, moddigt, blött och mörkt hela vägen dit, och när jag till slut kämpat mig fram till Notvarpsbron så ställde jag cykeln på sidan, låste den och promenerade sista kilometern till missionshuset där vi skulle hålla till.
Väl framme så riggade vi lite musikprylar, jag slängde i mig ett äpple och ett päron som fick bli middagen, vi sjöng och spelade i dryga tre timmar innan det vardags att bege sig hemåt igen. Väderleken hade inte ändrat sig ett skvatt sedan den omtumlande resan dit, inte heller föret. Först en stärkande promenad till cykeln, sedan en lååång cykeltur hemöver. 23.02 klev jag innanför dörren, utmattad men vid god vigör och med en stärkt karaktär.

Jag antar att det är sådana här dagar som man måste ta ibland för att uppskatta det lätta i livet, och när man får tampas med snömodd och duggregn så känner man att man stärker karaktären, precis som Kalles pappa i serien. Jag antar också att det är sådana här dagar som gör att jag föredrar sol, värme och sommarhalvåret framför den årstid vi har nu…

Året julklapp?

2008-12-02T11:03:00.000+01:00

Det börjar återigen lacka mot jul, och att juklappsrimma är alltid kul... Jag kan inte låta bli att fascineras av att det inför varje jul slås nya rekord i julklappsinköp, och nu när finanskrisen hänger över oss som ett svart moln borde vi kanske hålla i plånboken lite mer. Icke! Enligt experterna kommer vi att köpa julklappar för i snitt 5000 spänn per svensk, en ofantlig summa om du frågar mig, och det är snäppet värre än året innan.
I vår familj har vi i år bestämt oss för att vi inte ska ge varandra några julklappar, ”vi byter ju bara pengar med varandra” som morsan så elegant uttryckte det. Alltså måste det finnas andra som köper klappar för MER än 5000 spänn nu när vi inte gör det. Som sagt, jag kan inte låta bli att fascineras. Men som Itzhak Skenström i komediserien ”Hipp Hipp” sa: ”Juklappar är precis som stryk; det är roligare att ge än att få”.

Årets julklapp ska 2008 vara en upplevelse, inte en pryl. Jag har listat lite alternativa upplevelser som inte behöver kosta så speciellt mycket, men som nog kan gå hem ute i stugorna ändå:

1. Ge bort en utflykt! Att få känna en ljummen aprilsol i ansiktet när man sitter nersjunken i en snödriva, en kopp rykande choklad i en a handen och en falukorvsmacka i den andra… Nog är det en julklapp man gärna vill ha!

2. Ge bort en lek! Vi leker på tok för lite nu när vi har blivit vuxna, så varför är det bara ungarna som ska ha roligt? Ta bara Smakleken till exempel. Bind för ögonen till den du vill ge julklappen till, ta fram en matsked och sen är det fritt fram att gå loss i kylskåpet! Vad sägs om smaksensationerna soja & geléhallon, ketchup & russin, eller varför inte marmelad & syltlök? Har inte personen i fråga fått en upplevelse av det här är det läge att gå vidare till Plus-Sverker…

3. Ge bort en middag! Snitsa ihop ett snyggt kort där du bjuder in till middag (eller en kopp kaffe beroende på vad du orkar med), med levande ljus, servetter och skvalmusik i bakgrunden. Dyra restaurangmenyer står sig slätt mot den här klappen, tro mig.

Dagens tips blir alltså att kopiera ovanstående rader, klistra in det i ett nytt dokument och skicka iväg det till Tomten och Anders Borg. Den sistnämnde kan nog behöva en upplevelse i jul…

Dubbat på svenska

2008-11-12T10:47:00.000+01:00

Så här i juletider är det lätt hänt att väglaget skiftar i kvalitet, nu för tiden är kan man ju knappast kalla vintrarna för kalla (fin mening där). Slask, duggregn och barmark blir alltmer vanligt kring våra breddgrader kring juletid, då kan man klämma i med det gamla talesättet ”det var minsann bättre förr”…
Som året-runt-cyklist är därför dubbdäck en gudagåva. När Svenne Banan halkar omkring på sina blankslitna sulor kan jag lugnt susa fram med isracingdubbarna fastmonterade på cykeln och flina lite dumt, för det känns onekligen säkrare att sitta på cykelsadeln i en sån situation. Så sent som imorse kom jag i en kurva, kände att det gled till lite under framhjulet men kunde lugnt fortsätta färden mot jobbet. ”Hade jag haft sommardäck nu hade jag legat och gosat med asfalten” tänkte jag i förbifarten, och sjöng dubbdäckets lov tyst för mig själv.

Nu är det inte bara jag i den erikssonska familjen som har upptäckt det finfina med dubbdäck. Min arme far har gjort slag i saken och investerat i en ny cykel med tillhörande dubbdäck, ett klokt val enligt min mening. Nu kan han också uppleva tjusningen med att komma in i en kurva med bredställ och lägga ner ena knäet i backen, något jag gör ideligen på väg till och från jobbet. Jag har dock inte börjat lyssna på dub-musik än, har inte blivit dubbad till riddare eller äter dubbel-Daim så ofta, men jag jobbar på det…

Den som väntar på något gott...

2008-10-17T09:35:00.001+01:00

Börsras, regnrusk, finanskris, varsel, lågkonjunktur och mörker. Visst är hösten en fin årstid, men det finns vissa saker som lämnar kvar en viss eftersmak av den bittra sorten. När jag slår på nyheterna för att uppdatera sig om världsläget kan jag inte låta bli att ha ett filmcitat från ”Masjävlar” malandes i bakhuvudet: ”Jaha, vad händer för skit idag då?” Hösten brukar vara förkylningens tid, men det är även lätt att dra på sig en depression så här års. Kanske nåt för Farbror Doktorn att tänka på; att förutom lite Alvedon och en klapp på axeln är det även läge att skriva ut lite Prozac och hoppas på det bästa.

Det gäller alltså att se det ljusa i tillvaron, hur mörkt det än är på alla fronter just nu. Det här ser jag fram emot under hösten:
- den kommande WoW-expansionen som släpps 13:e november
- skivmässan på Dragonen 26/10
- den fullmatade Kentboxen den 29/10
- Elevator 6-demon som vi ska spela in

Så när Anders Borg står i rutan och proklamerar domedagen för svensk ekonomi, kan jag luta mig tillbaka i soffan och drömma mig bort till ovanstående evenemang. Väntar man på något gott är det bara härligt, som man säger…

How low can you go?

2008-10-07T09:44:00.004+01:00

Vi har en pågående strid här på lagret, en snöboll som växer sig allt större ju mer den rullar och jag undrar om det går att få stopp på den… Det som en gång började så oskyldigt har nu tagit enorma proportioner, och nivån är nu långt under bältet…

Så här ligger det till. På jobbet har vi en kylavdelning. Där jobbar det en handfull grabbar, den ene mer speciell än den andre. De brukar ofta skoja lite sinsemellan, och allt vore ju frid och fröjd, om inte någon hade gått lite för långt…
Från att tidigare ha lagt smulor i varandras arbetshandskar och smörjt in truckratten med smör har grabbarna nu börjat skicka efter allehanda varor till varandra. Gratis varuprover, blanketter och annat skrot har helt sonika dykt upp i brevlådan utan förvarning hos de andra, och ibland även som stora paket som måste hämtas ut på Posten. Tvålar och schampo, vuxenblöjor, kataloger och städutrustning har i smyg beställts och skickats till icke ont anande arbetskollegor, som i sin tur har fått hämta ut skiten som rekommenderade brev eller skrymmande paket.

Vad blir nästa steg? Ska de anmäla varandras intresse för den nya posten som MUF-ordförande i Västerbotten? Registrera varandra som försökspersoner på något suspekt laboratorium? Det här kan gå hur långt som helst om ingen sätter stopp för det, och ärligt talat vet jag inte om jag vill heller. Det vore ju onekligen lite småroligt att se hur långt, eller rättare sagt hur lågt, de kan gå…

Musikkännare med al-Qaidaskägg

2008-10-03T11:45:00.001+01:00

Jag har i min bekantskapskrets två män i 35+-katagorin som gillar musik. Väldigt mycket. Så mycket att det tar sig extrema uttryck, det är läge att kalla dessa herrar (jo, de är män, vad trodde du?) för musiktalibaner.
Den ene hävdar att all musik efter 1982 är förkastlig och håller sig därför till tongångar av det lite äldre märket. Nu har han i och för sig ett litet flin i ena mungipan när han hävdar ovanstående, men ändå…
Den andre är en mycket hängiven fan av hårdrock i alla dess former, allt ifrån hård rock till den hårdaste och mest avsmalnade typ av dödsmetall som finns att tillgå. Han mår fysiskt illa vid blotta åtanken på Lugna Favoriter och delar gärna med sig av sina radikala musikaliska åsikter till oss vanliga.

Jag hade den sistnämnde på en fest en gång (eller ”skiva” kan man ju också säga, passar väl bättre i sammanhanget), och han blev helt vansinnig när han fick se mina bob hund-skivor. Nu är ju bob hund ett band som är lätt att hata, men han började gasta om det osmakliga i att gilla bandet, samt vilken tragisk musik de gör. Fast allt detta med ett litet leende i mungipan. Han gillar verkligen att provocera, denne man. Jag brukar kontra med nåt dräpande svar i gengäld, då brukar saken vara utagerad. Vi är dock ense om en sak; vilken befrielse det är att man har olika tycke och smak, speciellt inom musiken. Annars skulle vi inte ha våra musikaliska debatter…

Den förstnämnde kan mer liknas vid en taliban än den andre. Då hårdrockaren hellre använder ord i sin krigsföring mot Trackspubliken så blir oldieskonnässören mer fysisk i sitt uttryck. Han går helt sonika fram till stereon och byter låt om han inte gillar den, oavsett om jag tryckte på playknappen för tio sekunder sedan. Likt en diktator styr han med järnhand över musikvalet, Usama skulle ha blivit stolt om vår vän hade varit en äkta taliban och haft ett frodigt skägg.

Det är fascinerande att skåda dessa två herrar när de är i sitt esse. Det skulle vara helt omöjligt att sammankoppla de båda på samma fest, men tanken kittlar må ni tro. Det som sammanför oss tre (jag räknar med mig själv som en musikfascist light) är vårt brinnande intresse för bra musik. Sen att vi gillar olika musik, tycker olika och visar våra känslor olika spelar mindre roll. Huvudsaken är att man tycker, vad man tycker är mindre viktig. Åtminstone när det gäller musik…

Jaså, är det höst redan?

2008-09-30T13:55:00.001+01:00

Ifall någon av er inte har märkt det än så är det höst ute. I massor. Jag blev varse detta när jag tog mig en frisk och rask promenad igår, kring Västerhiske med omnejd som visade upp sig från sin allra vackraste höstsida.

Jag hade i vanlig ordning pluggat igen öronen med ett par obekväma hörlurar från min iPod som satt fast i andra änden. Solen började sakta sjunka på himlen, träden exploderade i höstfyrverkerier och luften kändes hög och klar. Då jag hunnit promenera i höjd med Lundåkern hade Septembers ”Flowers on the grave” hunnit dyka upp i spellistan, och när det var dags för refrängen flög ett stråk med gäss över huvudet på mig glatt trumpetandes. Symboliken var svår att missa, även för en trögskalle som undertecknad.
Kan tänka mig att nån där uppe prompt ville banka in i huvudet på mig att ”nu du, nu är det minsann slut på sötebrödsdagarna!” och att jag behövde komma ner på jorden igen, jag som har gått om kring och haft sommar på tok för länge.

Nu blir det mörkare, dagarna blir kortare och kvicksilvret sjunker på termometern. Inte undra på att folk går och blir deprimerade. Jag menar, nog är hösten en vacker årstid, men blotta tanken på att vi går emot mörkare tider bokstavligt talat känns lite sådär. Men det dröjer inte länge förrän vi står där vid majbrasan och kastar smällare på den, dricker ljummen Norrlands och tittar på manskörer med utgånget bäst-före-datum… Nu fick man nästan lite vårkänslor! Härligt!

Harryson raskar över isen

2008-09-28T13:20:00.002+01:00

Jag såg en trailer på fyran (ja alltså, en reklamsnutt, inte ett lastbilssläp. Lätt att blanda ihop begreppen...) om deras kommande storsatsning "Stjärnor på is". Det ska tydligen dansas på is, och de som ska göra det är mer eller mindre kända personer. Det räckte inte med "Let's Dance", utan nu ska vi kunna se hur Brolle stapplar omkring på en rink med en (förhoppningsvis) proffessionell isdansös och kämpa med att hålla frisyren intakt samtidigt som han ska sätta en dubbel Salkov. Skrattfest utlovas!

Jag skulle gärna vilja se lite...hmm...alternativa kändisar ställa upp i programmet. Vad sägs om Kristina Lugn, Peter Harryson eller varför inte hedersknyffeln Ernst Kirsch...ja ni vet vem jag menar. Han skulle säkert i pausvilan svänga ihop en liten lökpaj samt snickra ett skridskoställ för alla medverkande. Undrar om han kommer ha några sockor i sina skridskor? Han kanske kommer att åka barfota, det hade ju varit värt licenspengarna bara det.
Och visst vore det roligt om självaste Jan Guillou skulle kränga på sig konståkningsstassen? Då skulle hans genuina machoframtoning få sig en törn, men å andra sidan, det är väl på tiden?

Det är lätt att bli nostalgisk när man börjar prata om dokusåpor, eller realityserier som det numera kallas. Jag kan få något blankt i blicken när "Expedition: Robinson" kommer på tal, kanske den bästa dokusåpan alla kategorier, åtminstone när det gick på SVT. Jag kan inte komma på någon gång efter det programmet då jag verkligen längtat och sett fram emot att kolla på ett TV-program. Och när alla medverkande fick epitetet "Robinson-" framför sitt förnamn; de hamnade på löpsedlar, i TV-soffor och i radiointervjuer och blev kända för att egentligen inte gjort nåt annat än att svälta sig på en öde ö.
Undra vilket rabalder det skulle bli om jag förskansade mig på Bölesholmarna utan riktigt mat; hur känd skulle jag bli av det? En trött reporter på VF skulle kanske masa sig ut och ställa ett par frågor i stil med "Hur tänkte du när du satte dig här?" och "Är du helt tappad bakom en vagn?", sen skulle jag hamna som en liten notis på sidan 14 och sen är det nog inget mer med det. Lika bra att fortsätta jobba, då.

Jag väntar på den dagen då Kanal 5 kommer förbi jobbet och vill börja provfilma för den nya realityserien "Lagret". Det är kanske då jag kommer bli en kändis, åtminstone litegrann. Visst skulle ni kolla?

Tips från coachen

2008-09-10T08:10:00.002+01:00

Ibland när jag har tråkigt brukar jag pigga upp mig själv genom att tänka på roliga saker. Fiffigt värre, eller hur? Joru, ibland kan man glimra till…

Som nu, till exempel. Sitter på jobbet och har gjort klart dagens värv, med endast fem timmar kvar av arbetsdagen. Så, vad göra? Ja, bloggen finns ju alltid till hands, annars kan man ju ta sig ännu en kopp java så att man blir risig i kistan, sortera papper eller något annat fyndigt.
Det är i stunder som dessa som jag brukar ta min livliga fantasi till hjälp. Det kan vara allt ifrån gamla Simpsons-citat (”Stupid, sexy Flanders”) till små videosnuttar man sett (när Brutus, lite småbladig och go’, skrämmer ett gäng måsar på flykten klockan fem på morgonen). Då kan jag sitta och småfnissa lite för mig själv, och hoppas att ingen ser mig. Tur att man är så lättroad, annars hade man haft det lite halvtufft när det tråkiga tar överhanden.

Så nästa gång du har det lite trist, tänk på en Sten-Åke Cederhök-sketch, vadsomhelst med Lorrygänget, något dråpligt klipp från America’s Funniest Homevideos där någon klantig unge ramlar i backen eller varför inte på lyteskomik i största allmänhet (så lågt & billigt, men ack så roligt). Det brukar ofta pigga upp, och din tråkiga tillvaro blir en aning roligare…

En kurs i positivt tänkande

2008-09-08T07:08:00.000+01:00

Vi har en herre på jobbet som lite senare i höst ska fylla 60. Han kommer alltså att uppleva sin andra 30-årsdag, jag har fullt upp med att beta av min första. Nåväl, i fikarummet förra veckan kom det här med födelsedagar på tal.
- Javafan, ska det vara så märkvärdigt att fylla år? Ta det här med att fylla 30, efter det så blir det bara tråkigare. Ner med flaggan på halv stång, vettja.
Och där satt jag med kaffemuggen och kände mig genast mycket piggare och starkare.
- Jo, men när man fyller 40 är det ju inte så dumt heller, mumlade en av kollegorna.
- Äh, det är bara plågsamt att fylla år nuförtiden. Lägg energin på nåt vettigare istället.

Jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden, man kanske blir sån när man fyllt år alldeles för många gånger. Funderar lite smått på att bjuda honom på mitt kalas, så kan vi sitta och våndas tillsammans.
Eller han kanske skulle starta en kurs i självkänsla eller nåt. De brukar ofta vara rätt intressanta, och föreläsarna brukar ta bra betalt. Passar i och för sig inte ihop med ovan nämnde (snart) 60-åring, han är känd för att berätta sina anekdoter på tok för länge för att det ska vara intressant att lyssna på. Han tjänar rätt dåligt också, så något högt arvode kan han ju inte räkna med om han ska föreläsa.
Nåja, han kan hålla ett föredrag för oss på jobbet om hur man ska fira födelsedagar på bästa sätt, han verkar ju ha en hel del erfarenhet i ämnet trots allt…

Fem saker jag inte kan lära mig

2008-08-28T15:46:00.003+01:00

Jag brukar i regel ha lätt för att lära mig nya saker, men här nedan följer fem saker som jag för mitt liv inte kan förmå lära mig alls. Vissa är rena bagateller, andra är sjukt svåra. Du kanske kan testa dig själv och se "hur mycket Jugge är jag?" på en skala...

1. Room Service
Vem är egentligen vem av dessa två händiga herrar? Är det Mattias som är gotlänningen, eller är det den andre? De ser ju exakt likadana ut också, vilket inte gör saken lättare. Har inte en blekaste vem som är vem, och ärligt talat, jag skiter i vilket...

2. Y.M.C.A-dansen
När man för en gångs skull går ut på diskotek och svingar sina lurviga kan det hända att den här dängan med Village People dyker upp i högtalarsystemet. I refrängen brukar alla på dansgolvet lyfta armarna och bokstavera i takt med musiken, alla utom....just precis, undertecknad. Nu är det ju inte så att jag har den ambitionen att jag vill stå framför spegeln och träna in rörelserna varje gång man ska på lokal, men jag blir alltid lika ställd varje gång låtrackar'n dyker upp.

3. Borat-titeln
En helt vansinnig rulle om Kazakstans fjärde mest kända personlighet, Borat Sagdiyev, och hans vedermödor när han åker till Förenta Staterna tilsammans med sin vapendragare för att se och lära av jänkarna hur de gör vanliga saker. Hela titeln på filmen kommer jag aldrig någonsin att få in i skallen, hur mycket jag än försöker. Visst låter "Borat" mer överkomligt än "Borat: Cultural Learnings Of America For Make Benefit Glorious Nation Of Kazakhstan"? Länge leve förenklingar av långa filmtitlar!

4. Tvillingnamn
Jag har under mina år stött på två tvillingpar, och de är såklart identiskt lika till utseendet. Varje gång jag träffat dem försöker jag undvika att tilltala de vid namn, risken att bli avslöjad som en idiot är alltför överhängande då. Men visst, om man vill lära känna dem lite närmare så ser man säkert skillnad, men nu har jag inte riktigt kommit dit än. Jag försöker hålla mig bort från dem, helt enkelt. Det är nog bäst så för alla.

5. Holy diver
Jag brukar ibland hoppa in i trummisens coverband som en basvikarie för att gästspela lite, och jag får alltid kalla kårar då den här hårdrockshiten dyker upp i setlistan. Det finns inte en chans att jag kan lära mig formen på låten, trots att jag är rätt duktig på att lära mig låtar i vanliga fall. Senaste gången vi skulle ge oss på den så enades vi i bandet om att göra en parantes kring Holy diver, och jag kunde dra en lättnadens suck. Jag överlåter basen till någon annan på den låten i fortsättningen...

Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta, detsamma gäller nog en "gammal" (snart 30, vet ni) glasögonorm...

Jag mötte Lassie...nästan

2008-08-21T15:54:00.001+01:00

Idag mötte jag honom igen. Sångaren från Kent. På cykel. Han höll i styret med bara en hand och såg så där nonchalant ut, precis som vanligt. Hans cykel såg rätt sliten ut, och det var väl rätt oväntat, han som tjänar så bra. Men att han cyklade med enhandsfattning var däremot mer väntat, den trulige rebell som han ändå är.

Allvarligt talat, det är en snubbe som jag brukar möta på väg till och från jobbet ibland som är riktigt lik Jocke Berg i Kent; samma frisyr, likadana öron och allt. Jag hajar alltid till och vill stanna och ta en autograf varje gång, men lyckas hejda mig och cykla vidare. Han tittar lite konstigt på mig ibland, och tro fan det; en cyklande brillorm som flinar lite fånigt varje gång han åker förbi.

Ska nog tipsa skivbolaget om att de har en perfekt dubbelgångare som cyklar omkring i Ume’, ifall ”the real McCoy” skulle bli sjuk inför en spelning eller nåt. Bara tanken på att Kent då skulle bli ett 2000-talets svar på Milli Vanilli är smått kittlande, och lite otäck på samma gång.

Imorgon är det fredag! Snart måndag, med andra ord… Synes!

Livet runt 30

2008-08-15T15:58:00.001+01:00

Dagen D börjar närma sig med stormsteg. Dagen då man ska ta klivet upp och bli vuxen på riktigt, då man förväntas mogna och fatta vettiga beslut, då man ska…bli 30. Joråsåatt. Känns som om jag haft min trettioårskris i bra många år nu, och då kan man kanske tro att jag gjort bort den värsta biten nu då. Icke! Nojjan finns kvar, tro mig.
Man ser folk i sin omgivning gifta sig, ungar ploppar fram lite varstans och andra går och köper villor för en mindre förmögenhet. Själv sitter jag i soffan på Brinken och glor hålögt på ”Fråga Doktorn” eller nåt annat torftigt, smuttar på en kopp snabbkaffe och funderar på hur morgondagens cykelväder kommer att bli. Visst låter det som den bästa definitionen av livskvalitet?

Jag har varit på ett par 30-årsfester i mina dagar, och de har alla varit trevliga tillställningar. Kan dock inte utlova något extravagant till min kommande skiva, så om ni känner er blåsta på konfekten; gör inte det. Gå på en Joe Labero-show eller hoppa bungy-jump istället, för hos mig blir det gråsossefest en masse.

Senaste gången jag firade in födelsedag satt jag på en 737:a över Atlanten på väg hem från Staterna, och glodde på otextade filmer tills ögonen blödde. Eftersom vi reste framåt i tiden, alltså tillbaka till den svenska tiden vi hade innan vi åkte iväg, svischade min födelsedag förbi i rasande takt. Det är få förunnat att kunna sova bort sin födelsedag utan att en jävel ska hålla på och fira en. Istället för fikasugna firare var det enda störningsmomentet ett par flygvärdinnor som gick fram och tillbaka i gångarna med vagnen och erbjöd sina tjänster. Ja alltså, serveringstjänster såklart. Har man en stabil åldersnojja blir man extra glad när ens födelsedag passerar förbi extra fort. Bäst hittills, helt klart.

Så kom gärna förbi på min bemärkelsedag och sätt er intill mig i soffan, så kan vi stirra på tapeten tillsammans. Har ni tur så kanske jag bjuder på en kopp ljummet snabbkaffe. Det är ju ändå en stor dag på något sätt, därav min givmilda jargong…

Trägen vinner!

2008-08-11T13:32:00.001+01:00

Jag har sedan i våras gått en lång och bitter strid mot en svår och seg motståndare. I ena ringhörnan och med grå kostymbyxor, ett hundratal onödiga produkter sålda och med en övertygande försäljningsteknik: en telefonförsäljare. I den andra ringhörnan, iklädd röda mjukisbyxor och med många pålagda lurar i örat på motståndaren; undertecknad.

Sedan jag Nix-anmälde min hemtelefon har jag varit förskonad från telefonförsäljare och annat pack, men när de upptäckte att de kunde kontakta mig via mobilen och fortsätta sitt krängande av sockor och telefonabonnemang så har ringandet fortsatt, om än i lite mindre skala än tidigare, men ändå…
- Kan jag få störa dig i ett par minuter? frågar de när de ringer, och låter så där trevliga som bara en telefonförsäljare kan.
- Ja, om du håller tiden, svarar jag. Jag startar klockan nu.
De pratar aldrig i ”ett par minuter”. Minst fem, för jag har minsann tagit tid.

Eftersom jag alltid blir smått misstänksam när jag ser ett för mig okänt 08-nummer på displayen när det ringer, så ger jag fan i att svara. Det kan ju faktiskt vara en försäljare. Och såna vill man ju inte prata med i onödan.
När jag var på jobbet ringde det ett Stockholmsnummer jag inte kände igen. Jag hade fullt upp och avvisade samtalet, och tänkte att jag skulle kolla upp numret lite senare. Och mycket riktigt, det numret visade sig tillhöra ett telemarketingföretag i Hufvudstaden. Nu var jag förberedd. Ser jag det numret igen skiter jag i att svara, inga krångligheter.

Har ingen aning om hur många gånger de ringde mig eftersom jag tappade räkningen rätt snart, men de kunde ringa sena söndagskvällar, mitt på dagen en vardag, på eftermiddagen när jag åt middag, lördagar… ”De får minsann aldrig ledigt” tänkte jag när de ringde tre gånger på en helg.
De har nu gudskelov slutat ringa (pepparpeppartaiträ), och jag kan lite smått sträcka på mig och konstatera: ”Telemarketingbranschen Vs. Yours truly 0 – 1” Första ronden avklarad. Jag antar att de inte ger upp så lätt, utan att de tänker fortsätta sin eviga kamp mot oss hederliga människor och försöka pracka på oss kalsonger, försäkringar och annat skrot vi inte vill ha.

Lovprisa Herren för Nixregistret! Nu väntar vi bara på att det kommer ett liknande register för mobilen också…

Liket lever!

2008-08-06T13:05:00.000+01:00

…*host*…….*harkel*…….*rossel*…….*hosthost*……..

Om ni undrar vad det är som låter så är det bara den här bloggen som uppstigit från de döda. Jubel, trumpetfanfarer och konfetti! Rätt skönt det där, att bara gå i ide och ägna sig åt andra saker. Man kanske ska göra mer som björnarna då; skita i skogen och äta mer blåbär…

Ni som läser bloggar, eller rent utav bloggar själva, vet vem Alex Schulman är. Om inte, så kan jag berätta att han är en välkänd bloggare som huserat på Aftonbladet och som nu driver sajten ”1000 apor” tillsammans med sin bror. Han lade sedan ner sin blogg eftersom den blev på tok för populär (hur man nu har mage att lägga ner den mest besökta svenska bloggen i mannaminne är för mig en gåta), och fördriver tiden med att sola sig i glansen av sitt kändisskap. Han kan alltså klassas som en ”kändis-av-att-inte-göra-ett-skit”-kändis. Imponerande.

Hursomhelst, Schulman sa att för att hålla en blogg vid liv måste man uppdatera den minst sex gånger varje dag. ”Okej” tänkte jag och gjorde precis som han sa. Jag lade ner bloggen.

Annars tänkte jag öppna upp bloggen igen på ettårsdagen av mitt senaste inlägg, alltså halloween, men det fick bli nu istället. Bättre sent än aldrig, som man brukar säga.

Så torka tårarna, gott folk. Jag lever och har hälsan i behåll, bloggen likaså. Åtminstone ett tag till…

Halloween på ren svenska

2007-10-23T17:55:00.000+01:00

Det börjar vankas Alla Helgons Dag. Eller som det heter på ren svenska; Halloween. När vi var i Staterna i början på september var jänkarna i full gång med försäljningen av just Halloweensaker, sisådär en två månader i förväg. De ska alltid vara värst, men de är dock duktiga på framförhållning, det är en sak som är säker. Kusin Vitamin berättade att så fort Halloween var avklarad var det dags för nästa event; Thanksgiving. Och när det var överstökat, fram med julpyntet och låtsassnö på sprejburk.

Vi på lagret är också riktiga hejare på framförhållning. Snart kommer julmusten in i lagerhyllorna, och följs tätt av pepparkakor, senap och snöskyfflar. Det äts kopiösa mängder mat under årets alla högtider, och det får vi på lagret bittert erfara. Under en specifik vecka, i år är det vecka 47 som gäller, så exploderar arbetsanhopningen och alla butiker ska ha samma varor samtidigt så fort som möjligt. Härligt! Vi har bara två armar och två ben/anställd, men skulle haft en bläckfisks extremiteter för att klara av volymerna. Nåja, jag säger som jag brukar när det är någon som gnäller på måndagsmorgonen att de redan är less och vill ha helg; "Det är ju tur att det är så roligt att jobba". Sen åker jag flinande iväg på min truck och får arga blickar efter mig resten av dagen.

Men på tal om Halloween igen. Jag har hittills inte fått uppleva det, men några av mina arbetskamrater har fått erfara att medelåldern på de som klär ut sig och knackar på dörren för at busa eller få godis har ökat. Drastiskt. Så bli inte förvånade om ett par mumlande mopedynglingar med acne och fjun på överläppen ringer på och brummar "bus eller...öh...godis". Jag funderar själv på att klä ut mig och gå runt bland mina pensionärsgrannar och tigga, nu när det verkar vara okej med lite högre medelålder. Fast jag får väl bara en torr mandarin, ett par polkagrisar eller Danske Kungens bröstkarameller att tacksamt suga på, så jag överväger att busa med dem istället. Skrämma en liten tant, fixa en pyspunka på rollatorn, limma fast träklossar på alla 07.00-tider på bokningssystemet i tvättstugan (det är alltid pensionärerna som tar dessa tider. Helt obegripligt, de borde ju ha sovmorgon nu när de kan ta det lite lugnt på morgnarna...) eller varför inte stoppa ner handskrivna klagobrev i deras brevinkast med olika avsändare. Tänk vad mycket rykten och små trapphusdiskussioner det kommer att bli efter det, och lösningen blir att Aschberg rycker ut och medlar och sänder det på bästa sändningstid. Ja, det bor en liten djävul bakom örat på mig, men än så länge är han ganska lugn. Vänta bara när det närmar sig Alla Helgona på riktigt! Eller som vi säger på ren svenska: Halloween...

Premiären avklarad

2007-10-21T08:52:00.000+01:00

Nu kan vi skriva in den 20:e oktober 2007 i historieböckerna. Det var nämligen då som Elevator 6 gjorde sin första spelning under det namnet och den nuvarande sättningen på Droskan inför en vild och...mja...rätt gles pubilk. Dock var stödet massivt; allt från föräldrar och arbetskamrater till släkt och vänner fanns där för att bevittna fenomenet E6 live på scen, och enligt den snälla responsen efteråt var det en bra spelning. Den roligaste kommentaren kom dock från en utomstående som aldrig sett oss förr:
- Ni spelade riktigt bra, men ni måste göra nåt åt basisten. En basist ska vara lugn och hålla sig på sin kant, inte ta för mycket plats...
Nu hör ju till saken att Johan som är den färskaste av medlemmarna inte står still och håller sig på sin kant, vare sig på scen, i replokalen eller i andra sociala sammanhang. Han tar plats och rätt mycket sådan. Vi i bandet älskar det, andra kanske inte tycker samma sak tydligen.

Hur såg kvällen ut annars då? Vi släntrade in på Droskan runt 14.30 för att göra soundcheck kring 15-snåret, men väl framme visade det sig att de öppnade stället 15, så att göra soundcheck kom inte på fråga. "Vi har ju gäster här i restaurangen" sa dem. Vi åkte upp till basisten och gick igenom setlistan en sista gång innan eldprovet, för att sedan åka tillbaka ner till spelstället för att få vårt gage; gratis käk. Taco- och pizzabuffé stod på menyn, och vi lät oss väl smaka. Kaffe efter maten, pilsner till rabatterat bandpris och sen var det dags att se kvällens första band, Jannarna. Tre äldre män som alla hette Jan (men med olika efternamn) lirade nån typ av Deep Purple-rock med svenska, rätt undermåliga, texter. De hade spelats på radion, och det var deras största bedrift hittills. "Det här var ju andra gången vi spelar live ute" sa sångaren Jan efter spelningen, och det tvivlar jag inte en sekund på. "Vi har ju studio i replokalen, så om ni vill spela in nåt kan ni höra av er. Jag är rätt kunning på sånt där..." proklamerade Jan innan han försvann ut i publikhavet. Jag hummade nåt ohörbart, för det var ju inte ens aktuellt att åka ut till Jannarnas studio i Vännäs när jag har en egen hemma på kammarn.
Sen var det vår tur att lira, och ni har ju redan läst hur det gick. Det roligaste under vår spelning var att det dansades hejvilt till ett par låtar, och under sista låten bjöds det på en smäktande vals av paret på dansgolvet. Inte ett öga torrt. En av dansarna skulle dessutom försöka sig att sjunga med i texten, och med tanke på att hon varken sett eller hört oss förut så gjorde hon det bra. Jag ser fram emot dagen då publikmassan jag inte känner sjunger med i låtarna...
Efter E6 kom Nightfall med 80-talsmetal i bagaget och nitbältena käckt på svaj. Manowardoftande riff, gitarrstämmor, falsettsång och Maidenplagiat samsades i repertoaren, och de fem grabbar som utgjorde fancluben längsta fram vid scen skrålade glatt med. Inget nytt under solen där inte.

Vi avrundade kvällen efter att ha burit ut våra saker till trummisens Peugeotkombi (som är omreggad till lastbil. Fast den ser fortfarande ut som en kombi...), och åkte hem för att smälta intrycken. Snart är det dags igen! Elevator 6 kommer tillbaka på en scen nära dig, var så säkra!

Jag gillar verkligen hissmusik

2007-10-01T17:34:00.000+01:00

Vi har precis tagit klivet in i oktober, och sommaren biter sig kvar som en elakartad förkylning. Ett åskoväder drog snabbt förbi igår kväll, och jag som alltid brukar förknippa åska med sommaren... Kvällens Warcraftsession fick hastigt avslutas för att inte missa skådespelet utanför fönstret. Ösregn, buller & bång och stroboskopliknande blixtar levde rövare där ute, och jag kan inte låta bli att förundras över krafterna som släpps lösa. När jag stod där som bäst och tittade på vilket herrans liv åskan orsakade blixtrade det till, och lamporna blinkade till inne i lägenheten en aning. "Poff!", så försvann belysningen ute på gården. Efter dryga minuten kom den tillbaka igen, och jag kom osökt att tänka på vad åskan kan ställa till med. Jag vet nämligen själv vad som kan hända... Är ni redo för en anekdot? Tänkte väl det.

Det här utspelade sig på det glada 90-talet då jag bodde på Mariehem med mor&far. Jag spenderade mycket tid hos ena kusinen som passande nog bodde ett stenkast från mig på samma gård. Det var sommar, fredagkväll och det vankades frossa i Championship Manager 2 säsong 97/98, Playstation, Magnus Uggla och IronMaiden. Timmarna bokstavligen flög iväg. Det hade börjat regna under kvällen, men vi tänkte inte så mycket på det. Kring midnatt rundade vi av kvällens pass och jag traskade ut i trapphuset och ner på bron. Regnet piskade asfalten, och mullret från åskan kom allt närmare. Jag stod där och tittade på regnet och funderade när jag skulle ta steget och kuta över till min trapp. "Jag kommer hur som helst att bli blöt, så nu kör jag!" tänkte jag och sprang med raska steg över till mitt hus. Jag blev lite blöt, men mindre än jag trott från början.
Tryckte på hissknappen och väntade på hissen som skulle ta mig ända upp till sjunde våningen, högst upp. Jag klev in i hissen, tryckte på "7":an och färden började. När jag hade kommit mellan fjärde och femte våningen blixtrade det till utanför och skenet från blixten lyste upp hela trapphuset och hissen som jag åkte i. Sen blev allt svart. Hissen hade stannat. Strömmen hade gått.
- Vafan, sa jag högt för mig själv.
"Bäst att jag väntar ett tag, strömmen kan ju komma tillbaka rätt fort."
Så där stod jag, ensam i mörkret, instängd i en hiss, två våningar kvar bara. Väntade. Lyssnade. En granne hade en högljudd konversation med någon eller sig själv, annars tyst i trapphuset. Lite muller från åskan dovt i bakrunden. Regnet som strilade i och rann på fönstren.
"Hmmm, om jag inte gör mig hörd nu kan jag få sitta här till imorgon bitti"
Jag tryckte på nödsignalen på panelen. "Ring!" Klockan fungerade obehindrat, och det gjorde mig lättad. Inget svar. Tryckte en gång till, lite längre den här gången. Inget svar. Väntade. Tryckte igen. Lååååång signal. Jag hörde hur en dörr öppnades någongstans i trapphuset.
- Hallå? ropade en mansröst.
- Ja hallå, svarade jag. Jag sitter i hissen.
- Jaha, gör du? Jag trodde det ringde inne hos grannen...
Nästan rätt, kompis...
- Så du har fastnat där alltså? Hur mår du?
- Jotack, bara bra. Lite mörkt bara.
- Jag ringer Räddningstjänsten, sa mannen, och gick in för att ringa.
Efter ett par minuter kom han tillbaka.
- De hade fått ett larm ute i Kulla, men de skulle komma så fort de kunde, meddelade mannen.
Ja, det går ju ingen nöd på mig här. Kan ju inte göra annat än gilla läget....

Det tog ytterligare tjugo minuter innan Räddningstjänsten behagade dyka upp. Tre brandmän med verktyg började gå loss på hissdörren. Eftersom det är ett stort trapphus ekade det rätt friskt när de med brytverktyg, tänger och liknande föremål skulle bryta upp dörren. Folk hade börjat komma ut i trapphuset för att se vafan det var fråga om. Tre minuter senare var jag en fri man. En av brandmännen hjälpte mig upp.
- Hur känns det?
- Jorå, helt okej! Lite ensamt bara...
Jag tackade för mig och knatade upp de resterande två trapporna till det erikssonska hemmet. Tände lite värmeljus för att kunna utföra mina toalettbestyr på rätt sätt, och kröp till kojs. När jag låg där och funderade på mitt lilla äventyr hörde jag hur det brummade till i ventilationen och lampan i fönstret började lysa. Strömmen var tillbaka. Allt var som vanligt igen.

Morgonen därpå kunde man i tidningen läsa om gårdagkvällens åskoväder, och att "...Räddningstjänsten fick evakuera de nödställda ur en hiss på Mariehemsvägen..." Jag hade alltså blivit flera personer, tacksamt nog. Jag frågade morsan som satt vid frukostbordet:
- Såg du det här? Nån som hade fastnat i en hiss på Mariehem?
- Nä.
- Den där "nån" var ju jag...
Morsan såg väldigt frågande ut.
- Var det DU? Jag hörde ingenting, jag sov som en stock!
Här går man och blir instängd i en mörk och trång hiss mitt i natten, och till och med grannarna reagerar. Men inte morsan. Vi klippte ut artikeln och skrattade gott åt det där länge efteråt.

Jag har i fortsättningen hållit mig till bottenvåningen i mina egna lägenheter (ja inte i Ö-Week då, där bodde jag på tredje våningen och hade den minsta hiss ni kan tänka er. Den ville jag verkligen inte fastna i...) och har heller inte fastnat i nån hiss igen sen dess. Däremot har jag fastnat för åskan som väderfenomen och tittar gärna på blixtar när det åskar ute. Fast på balkongen, då...

Ni skulle varit med...

2007-09-20T17:49:00.000+01:00

Jag säger som Martin Timell: "Äntligen hemma!" Kalifornien avklarat med två veckor av värme, vatten på flaska, bilar och folk i massor, femfiliga motorvägar, intryck och anekdoter. Ska jag berätta, tycker ni? Vad vill ni höra?

Ni kanske vill att jag skriver om hur det går till att spela in Tonight Show med Jay Leno? Om rundvandringen på Universal Studios och när morsan blev uppläxad av Marge Simpson? Eller kanske om besöket i Santa Monica och hur jag brände fotsulorna på sanden? Om utbudet av läsk på de lokala mataffärerna? Om den enorma pulsen på Hollywoods gator en helt vanlig torsdagskväll och alla typer som stryker omkring där? Nä, det skulle ta för lång tid. Ni skulle varit med.

Eller kanske jag ska dra historien om frukosten på hotellet i San Francisco? Om hur en sliten man med nagellack, läppstift och huckle ville försöka kränga ett par bussbiljetter till mig i just nämnda stad? Om hur det var på fängelset Alcatraz? Om den storslagna solnedgången i San Fernando Valley? Om känslan av hur den tryckande hettan slog emot oss när vi klev ur terminalen på LAX? Om vad X:et i LAX står för egentligen? Eller varför inte om hur vi till slut hittade vägen upp till Hollywoodskylten? Om de tama ekorrarna i parken? Nä, det skulle ta för lång tid. Ni skulle varit med.

Ni kanske vill höra om hur resan till Mexico gick? Hur de på den lokala marknaden i Bufadora sålde Viagra och Pencillin över disk? Om hur slitet och fattigt det är i de delarna av Mexico? Om det pittoreska motellet mitt ute på landsbygden utanför Ensenada med spindlar i duschen och myror vid fönsterkarmen? Om den delikata frukosten med färsk frukt morgonen därpå? Eller ni kanske vill höra hur burgarna smakar på Denny's? Är de verkligen bättre än burgarna på Max? Vill ni höra om amerikansk öl är så blaskig som det sägs? Eller om de amerikanska toaletterna och vikten av att spola ordentligt efter sig? Om hur man kan göra ordentliga fynd på en "yard sale"? Nä, det skulle ta för lång tid. Ni skulle varit med.

Skulle ni bli glada om jag skrev utförligt om hur vackert det är på Pacific Coast Highway från Frisco till L.A? Om hur vi på nära håll kunde studera pelikaner och sjölejon i Santa Cruz? Om hur fiffigt det är med att åka i Car Pool-filen? Om utbudet på 99 Cent Store och vilka som handlar där? Om hur jag besökte en lokal musikaffär och snackade svensk hårdrock med personalen där? Om hur vi smörjde kråset på en japansk restaurang? Om hur SJUKT stor Amoeba Records i Hollywood är egentligen? Om den märkliga bussfärden med lokaltrafiken i San Francisco där folk slänger sig framför bussen? Om all god mexikansk mat? Om hur udda det är att se växter vi har i krukorna här hemma men som växer fritt i trädgårdarna "over there"? Nä, det skulle ta för lång tid. Ni skulle varit med.

Eller ni kanske är intresserade av att höra mig orera om kvaliteten på det amerikanska kaffet? Om varför vi tog med oss eget pulverkaffe, två påsar? Om hur krånligt det är att ta sig in i Staterna men desto lättare att ta sig ut? Eller när jag gick och inhandlade en sprillans iPod? Om hur jag fyndade en CD på en pantbank till det hutlösa priset av $1.00? Om hur man nästan saknar den tunna smaken av klor i dricksvattnet? Om hur amerikanerna verkar vara allergiska mot fibrer? Om hur vi avnjöt en god milkshake på Mel's i Hollywood? Om hur vi åt churros och tittade på The Blow Hole i Bufadora? Om hur stor Golden Gate-bron är egentligen? Eller varför inte om känslan av att åka en raksträcka på 20 mil på väg hem från San Francisco? Om när vi besökte det lilla muséet med modelljärnväg och modellhund utanför? Nä, det skulle ta för lång tid. Ni skulle varit med.

Man kanske skulle skriva om hur vi pratade med den pensionerade farbrorn på flygplatsen som gjort lumpen med Elvis i Tyskland? Om hur jag hjälpte en syrisk kvinna med sin dotter att komma på planet hem till Sverige? Om hur farsan lyckades med bedriften att fånga en kolibri på bild? Eller om hur vansinnigt trött jag var dagen efter jag kommit hem igen? Nä, det kan vi ta en annan gång.
Ni kanske vill se lite bilder istället? Jag tog nämligen över 900 bilder med kameran, och var klok nog att köpa ett större minneskort innan hag åkte. Nä, de tar för stor plats.

Nåväl, hemma är jag i alla fall. Jag kan ju vid tillfälle berätta mer för den som vill...eller...nä, det skulle ta för lång tid. Ni skulle varit med...

Träningsläger

2007-09-01T12:56:00.000+01:00

Jag har sen i våras sett fram emot kommande två veckor. Morsan delar inte min uppfattning där riktigt, kanske är det den långa flygresan som orsakar fjärilarna i magen. Vi drar till Staterna måndag den tredje, och blir borta i två intensiva, men sköna, veckor. Om ni nu skulle undra varför brillormen har lagt av med bloggandet...

San Fransisco, Alcatrazfängelset, Mexico, Universal Studios och en inspelning av Jay Leno Show (är han verkligen brorsa till Kjell, körledaren?) står på menyn, så det finns en hel del att blogga om när jag återvänt hem. Bilder lär det också bli, för jag överväger att låta kameran följa med...

Håll ställningarna här hemma, så hörs vi om ett par veckor!

Påsken kom sent i år...

2007-08-24T19:06:00.000+01:00

Julen varar ju som bekant till påska, men hur länge varar påsken egentligen? Tydligen en bra bit in i augusti, jag ska berätta varför...
På jobbet var det utförsäljning i förra veckan på ett parti Påskmust Light. Datumet var det inget fel på och musten verkade brun och fin, så varför det kursades ut påskmust i parti och minut har jag svårt att begripa. Det var i alla fall en bra affär; en drickaback med must gick loss på 25 spänn, och en karta med åtta 1,5-liters PET-flaskor kunde byta ägare för endast tio riksdaler. Bara panten var mer värd än innehållet. Nej, jag köpte inga flaskor. På tok för tungt att proppa ner alltsammans i ryggsäcken och för lång väg hem var två tunga argument som gjorde att jag struntade i alltihop. Men nu till en som verkligen ville göra en bra affär.

En av mina sommarjobbande kollegor gjorde slag i saken och köpte en hel pall med Påskmust, och nu pratar vi alltså 45 drickabackar med tjugo flaskor i varje, allt som allt 900 flaskor med härligt porlande must. Efter jobbet började han lasta in alla backarna i sin lilla skorv till bil (läs: riskokare från 80-talet), och fick kämpa på ett bra tag. Jag var själv inte med och tittade på, men han berättade senare att det faktiskt gick vägen. Efter många om och men kan tilläggas.
Tydligen var han inte överförtjust i den bruna drycken, utan såg pengarna han kunde tjäna istället. Därför gick färden mot en av konkurrenternas affärer i närheten, där han kunde lämna i skiten för att få ut pantpengarna. Kruxet var ju bara att det fanns must kvar i alla 900 flaskorna. Sagt och gjort, han parkerade bilen vid sidan av affären och började öppna flaskorna och hälla ut innehållet. Eftersom det var eftermiddag är det en ordentlig snurr med folk vid affären så här dags, och det dröjde inte länge förrän någon misstänksam medborgare hade ringt polisen som fick rycka ut och undersöka saken lite närmare.
- ...och hur var det här då? började polisen.
- Jotack, bara fint, svarade kollegan. Vill du ha lite must?
Polisen avböjde vänligt men bestämt, och fick sin förklaring av en road COOP-arbetare. Farbror Blå gav sig av, men rådde kollegan att röja upp efter sig. 900 öppnade flaskor lämnar som bekant efter sig 900 kapsyler...

Vad kommer pengarna som vi köpte musten för att gå till, kanske ni undrar? Fan vet, men jag tror vi ska köpa julmust för slantarna. Blir det kvar nåt kan vi ju alltid panta... Efter att han berättade den här underhållande historien har jag gått omkring och nynnat på Roxette's "It must have been love", och den varar nog till nästa påsk...

Tuffa tider

2007-08-15T13:55:00.000+01:00

Snipp snapp snut, så var Noliamässan slut... Och vad var det för skillnad mot föregående år? Jadu...ehm...mer folk, mer utställare och mindre utrymme, så kan man nog sammanfatta det lite enkelt. Vad är Nolia, undrar vän av ordning? Jo det ska jag tala om; en årlig mässa som växlar mellan Piteå och Umeå vartannat år, där du kan fynda allt ifrån skogsskördare till teflonpannor till tunnbröd till....ja, you name it.

Jag tog mod till mig förra torsdagen och hedrade mässan med ett besök, nåt måste man väl ändå göra med pengarna i madrassen. Tidigare under veckan hade det varit soligt och varmt, så istället för att gå på mässa hade folket varit ute i solen, på stranden eller i stugan. Nu under torsdagen då det var lite molnigare och svalare var det ju en lämplig dag för dessa människor att besöka Nolia och köpa dammsugarmunstycken till vrakpris. Synd bara att de flesta verkade tänka likadant. Nästan 19 000 personer besökte Nolia under torsdagen...åsså lilla jag. Förutom att det var mycket folk var det dessutom kvav luft och bonnläppar på besök i storstan som satte käppar i mitt mässbesökarhjul.
Efter tre minuter inne på området hade första svettpärlan letat sig fram i pannan på mig, och fler skulle det bli. Det tog rejält på krafterna att med lagom vassa armbågar kryssa mellan handlingsförlamade tanter och tafatta gubbar i keps som mitt i steget kunde stanna upp framför en och utbrista:
- Tytj du int' att vi sku' ha tjöfft en sann der häddsätt till mobil'n din?
- Äh, töcken dänn tokforen! Hä val se dyrrt...
Alla utomsocknes verkade ha samlats på mässan denna dag, jag hade fullt sjå med att parera och avancera i folkmassan.

Utanför mathallen var det kö. "Undrar hur det ser ut INNE i hallen om det är trångt redan utanför" tänkte jag, och gick långa omvägar runt den där hallen. Om jag mot all förmodan tar mig in, lär jag väl aldrig ta mig ut igen. Jag är nöjd över mitt beslut, mitt mässbesök gick mycket smidigare utan den "lilla" avstickaren.
Inne i "Hus & Hem"-hallen var det mindre med folk, men inte på nåt sätt glest. Jag trängde mig fram till kakelsektionen, eftersom jag under flera års tid har tänkt göra om i mitt badrum. "Att få tummen ur..." är ett begrepp jag inte känner till, men som jag börjar få klarhet i vad det betyder. Efter att ha träffat Herr & Fru Länsman (kända från midsommar i Ljusdal) därinne och pratat lite med dom fick jag mig en stadig bunt med kataloger och nytänd gnista. Snart kanske jag får lös den där tummen! Fick sen syn på Torgny Mogren, som stod i montern bredvid och krängde badrumsblandare för FM Mattson. "Han har tydligen bytt från bra fäste under skidorna till högt hårfäste på hjässan" tänkte jag, och gick vidare.

Redan nu kände jag mig nöjd; jag hade fått det jag var ute efter, men ville ändå ha lite mer valuta för pengarna. Tog en lov förbi spelhallen (tänk att krigsstrategispel aldrig blir omoderna), Ungdomslandet och telefonförsäljarna, sedan gick jag mot utgången. Klarrt å betarrt! Mässan avverkad på knappt 90 minuter, men då hoppade jag över skogstraktorerna, hemslöjden, souvas, husbilarna och Stridsfordon 90. Jag vet hur dom ser ut, och jag behöver inte se dom igen på ett par år. De står säkert på samma ställe igen nästa gång de kommer till stan...

Åsiktsmaskinen hojtar till!

2007-08-02T18:15:00.000+01:00

Det här är verkligen ingen musikblogg, även om jag i vissa fall skulle vilja skriva mer om just musik. Det finns en uppsjö av bra bloggar med musikalisk inriktning som är värda att kolla in, men jag kan inte låta bli att göra ett inlägg i debatten. Vad ska vi diskutera då? Jo, här har jag under semestern gått och irriterat mig på band och artister som verkligen inte förtjänar all den uppmärksamhet de har fått, när det finns så mycket annan bra musik att lyssna på. Jag har därför knåpat ihop en lista på de fem mest överskattade svenska artisterna/grupperna i musikvärlden:

1. The Knife

Suspekt syskonpar som i motljus och apmasker krystar fram en illaluktande electrosmörja, kryddat med svårmod och prettocitat. Någon som förstått deras s.k "storhet"? Inte jag, i alla fall...

2. The Concretes

Stockholmsbaserad popcombo som tydligen lärt sig spela sina instrument via en knastrig radiogrammofon. De verkar fått med alla störningarna... Falsksång, inkompetens, dåliga låtar och en pedistalattityd som sticker i ögonen. Lägg ner verksamheten, tack.

3. Stina Nordenstam

Tystlåten Konstfacksbrud som vill vara Björk men som inte räcker till. Jag avskyr Björk, det här är ännu värre... Knepig personlighet + udda musik = PRETENTIÖS! Lågvattenmärken som Stina borde sopas under mattan och stanna där.

4. Björn Rosenström

Juriststuderande fåne från västkusten, som får Eddie Meduza att framstå som ett geni. Pekoral med stort "P". Som kämpande låtskrivare och musiker kan jag aldrig sluta förundras hur han lyckas trollbinda sin publik med sin skitmusik och hink&spade-lyrik. Dags att skaffa sig ett riktigt jobb?

5. Marie Lindberg

Skelögd skolfröken som på något märkligt vis lyckats tråckla sig fram till finalen i Melodifestivalen. Hur kunde det gå till? Röstade det svenska folket på henne för att man tyckte synd om jäntan? Hennes intetsägande musik och skenheliga uppsyn gör mig smått illamående...

Man kanske ska slå sig fram som musikrecensent, eller vad tror ni? Skulle nog vara rätt kul ändå. Fast det är ju de som inte blev musiker i framgångsrika band som sadlat om till journalistkåren, så jag hoppas att jag inte blir kritiker utan blir påhoppad av någon förstå-sig-påare i någon lokal morgontidning istället. Den enda som gått "fel" väg och blivit musiker är Tomas Andersson Wij, gammal Svenska Dagbladet-recensent som gör sig mycket bättre i musikalisk form. Kolla gärna upp honom, hans texter är väl värda att upptäcka.

Tills vi hörs igen; Fridens Liljor!

"Take a walk on the wild side..."

2007-07-13T12:51:00.000+01:00

När jag var en liten junior och skulle följa med min arma moder på stan undrade jag ibland vad vi skulle göra där.
- Jag ska köpa några gardinlängder, sen kan vi ju ta oss en mjukglass och titta på folk, blev svaret.
- Titta på folk? Varför då?
- Det är roligt.
Så vi satte oss på 2:ans buss, Marieberg - Vasaplan, och gick på stan, i mina ögon, på tok för länge. Gardinlängderna inhandlades, vi åt mjuklass med blåbärssmak på Rådhustorget, tittade på skrattmåsarna som åt överblivna kebabrester, och...kollade på folk. Skitkul.

När jag så sent som idag var på stan igen kan jag faktiskt hålla med morsan om att det är rätt, jag ska inte säga roligt, men mer...intresssant att titta på folk som gör stan. Långa, korta, breda, smala, fula, roliga, snygga, tråkiga och helt vanliga människor trängs med varandra längs gågatan, och så lilla jag mitt i alltihop. Kan inte låta bli att undra vad folk tänker på när de går gatan fram, är de stressade, uppjagade, glada eller likgiltiga? Eftersom det är sommar och semestertider är de nog allt det där.
Jag begav mig till Åhléns för att inhandla ett par helt vanliga brallor. Kollade på folk medan jag trängde mig fram genom bråten till byxavdelningen, för det är ju ett nöje i sig kom jag ju på. Fick syn på en tjej med för stor näsa som skulle prova nåt alldeles för stort plagg. "Storhetsvansinne", tänkte jag och gick vidare. Hittade ett ställ med helt vanliga brallor, och det var ju precis det jag var ute efter. REA stod det på en skylt ovanför. Trots att det var fredag den 13:e idag så verkade jag gå emot gällande skrockregler. Små svettdroppar började visa sig i panna, det fanns ingen fungerande fläkt på bygget idag tydligen. Smet in i en provhytt, fyndbyxorna satt som gjutet, ut igen till kassan för att göra rätt för mig. Där stod en väldigt lång kvinna, blont hår uppsatt i en svans, smal, ljust klädd, somrigt sval.
-Hej!
Hon hade basröst. Hon hade också en för stor näsa och kraftiga kindben. Hon hade inga bröst att tala om heller. Hon var...en man.
-Hejsan! svarade jag. De här ska jag ha idag!
Han log, och scannade prislappen. Verkade vara van med kunder och trygg bakom kassan.
- Då blir det 199 kronor, sa han, med en ljus mansröst eller en mörk kvinnoröst om ni så vill. Drog kortet, betalade, tog min påse från hans kvinnliga händer och fick ett: "Varsågod!" och ett leende med mig på köpet.
En liten blomma och applåd till Åhléns som har, ursäkta uttrycket men jag hittade inget bättre, "såna personligheter" i sin personal. Kände mig glad när jag gick ut därifrån, och spatserade nöjt längs gågatan på väg hem. Dels på grund av byxfyndet på rea, dels för att jag premiärhandlat av en transvestit.

Skrattmåsarna fanns kvar från förr i tiden och käkade gammal sallad från sopkorgarna, en enmansorkester med förinspelat komp och panflöjt höll låda vid Rådhustorget med sin livsbejakande sommarmuzak, en planschförsäljare hade barrikaderat sig utanför MVG-gallerian och krängde iväg blyertsteckningar till överpriser, och folket...ja det fanns också kvar som jag mindes det. Skillnaden den här gången är att jag nu uppskattar tittandet på folk lite mer.

På vägen hem kom jag att tänka på Lou Reed's gamla dänga, och började nynna lite smått:
"...plucked her eyebrows on the way, shaved her legs and then he was a she, she says; "Hey babe, take a walk on the wild side...'" Jag såg aldrig nån namnskylt, undrar om han också hette Holly...

Veckans Vintips

2007-07-09T10:01:00.000+01:00

Vad vore livet utan läsning? Tänk er Bokmässan i Göteborg; utan litteraturkritiker i pipskägg och manchesterbyxa, utan rödhåriga tanter i den övre medelåldern som har spanat lite för länge på Björn Ranelid, utan...ja...Björn Ranelid?
Tanken slog mig när jag satt på skithuset och bläddrade sedvanligt i förra veckans Bil & Bostad. Vad vore livet utan toalettlektyr? Jag vill inte pröva att vara utan, jag skulle förmodligen stressa fram avfallet och ha på tok för bråttom. Det kan ju inte vara bra för kroppen.

Skön blandning förresten, hus och bilar. Det finns inte en enda grej man har råd med i den där tidningen, men ändå sitter jag där och fantiserar om ett "charmigt torp" med "visst renoveringsbehov" och "med naturen runt knuten" (läs: ett fallfärdigt ruckel långt ut åt satan där knappt en fyrhjuling kan ta sig fram) för endast 495 lök. Eller en tysk familjekombi där den senaste årsmodellen alltid är den bästa, säkraste och snyggaste. Prislappen då? En mindre förmögenhet. Jag får minsann drömma vidare, på sin höjd kanske jag lyckas skrapa ihop till en Fiat Ritmo årgång -75, med trasig fläkt och halvtaskiga vintersulor.

När jag satt där på toan och tryckte fastnade mina ögon på ett vintips som de alltid brukar ha med. Så här på sommaren pimplas det hejvilt, så det msåte ju vara ett uppskattat inslag kan man tycka. Vinet den här veckan hette Clay Station (som av namnet att döma inte skulle få mig att go bananas av lycka direkt), och var ett vitt vin med ljus färg (!), blommiga aromer och oljig doft. "Motorolja?" tänkte jag spontant och tyckte det passade bra in i tidningen där bilannonserna trängs med vintipsen. "Smaken är stor och ganska fyllig med lite aprikoser på slutet" fortsatte jag att läsa. Det krävs tydligen rätt stor fantasi för att få skriva vinrecensioner. Aprikoser? Vem kollar om det stämmer? Kan man klaga hos någon om det visar sig ha en körsbärskaraktär? Jag kanske är allergisk mot aprikoser? Bengt Frithiofson, du har nog ett av Sveriges glassigaste yrken, dricka alkohol på arbetstid och sen koka ihop fyndiga beskrivningar vi Svenssons inte kan relatera till. När ska du skaffa dig ett riktigt jobb?

Inte nog med det. De tipsar ävenom vilken typ av maträtt som passar utmärkt med vinets bouquet (pretto-ord javisst!), för det vill man ju liksom veta. Att sitta där med ett mustigt rödvin från Chile till en tanig spätta från Bohuslän kan få oanade konsekvenser, gott folk. Veckans vin, Clay Station, passar tydligen alldeles utmärkt till...färsk sparris. Skulle vilja se skogshuggar-Lasse komma hem från en dag i skogen och serveras...lite färsk sparris. Samt lite Clay vid sidan om. Halleluja! Undrar hur Lasse skulle reagera då...

Så vi fortsätter drömma vidare om flådiga bilar, enorma villor och vettiga vintips. Kanske en vacker dag man får nåt av dem...

Apache Indian, Mr. Jameson & jag

2007-06-25T11:13:00.000+01:00

"Hälsingland, mitt eget land. Det var här jag tappa min första tand, och här ska jag spotta ut den sista..."
Tomas Andersson Wij's hymn till sina hemtrakter har ekat ett bra tag i skallen nu när man nyss hemkommen från midsommarfirandet i Ljusdal försöker sammanfatta den gångna helgen. Bilder finns, anekdoter likaså och jag kan känna igen mig i Andersson Wij's text. Nåväl, luta dig tillbaka så ska jag berätta en historia som är helt sann...

Dagen innan midsommaraftonen började med sista arbetsdagen innan semestern. Gick hem vid lunch på grund av för lite jobb, kände mig glad och lite förvånad, har jag verkligen semester nu? Redan? Ja, tydligen. Hade packat väskan dagen innan, den stod redo innanför dörren. Ringde Frissan som inte var riktigt klar än, jag var ju tidigt hemma från jobbet. Vi skulle bila ner till Ljusdal, en ansenlig sträcka kan tyckas, men jag hade varit förutseende och tagit med mig min musikpåse; en KappAhlmärkt plastkasse med en stor hög hembrända skivor. Resan skulle bli en angenäm transportsträcka, inget snack om saken!
Vi lämnade stan för Trehörningsjö, där Poliskusinen skulle hämtas upp. Snabbt avklarat, och vi drog vidare mot Hälsingland och förhoppningar om vackert väder och knätofsar. En snabbvisit i Ö-vik resulterade i en vit klänning för polisen, bruna tajts för Frissan och ett kontantuttag för undertecknad. Vi åkte vidare. CD-spelaren verkade inte vara kompis med min musikpåse, utan spottade ut skivorna som om de vore något illasmakande. Vi stannade till i Älandsbro och dinerade vid den pittoreska Sibyllakiosken, regnet hängde i luften och vi hängde vid disken, väntandes på våra burgare.

Glada i hågen åkte vi vidare, och spelaren verkade också på bättre humör. Nu dånade det gammal 70-talsdisco ur bilhögtalarna, och vi diggade som aldrig förr! Livet på en pinne! Vi gled genom den svenska sommaren på andra sidan rutan, gröna ängar, boskap, röda stugor och utedass svischade förbi och i AC-luften i kupén låg det små förväntningar på något stort.
Högsommar blev indiansommar. CD'n gick ut i strejk mot min underhållningsplastkasse, och vägrade ta i skivorna sen. Vi fick improvisera. Fram åkte de köpta skivorna från handskfacket, bland annat en montruös reggaesamling från slutet av förra seklet. Nu byttes discokulan mot baktakt och rastaflätor, och vi skrålade glatt med i Shaggy's gamla dänga "Mr. Boombastic", Apache Indian's "Boomshakalak" och Snow's "Informer". Lustigt att den svenska sommaren passar så bra in med reggae, vi har Markoolio att tacka för mycket!

Vi kom fram till slut efter att ha överdoserat ragga i stereon. Som att ha ätit för mycket godis, fast med musik, om ni förstår... Väl framme stod värdparet i dörren med champagneflaskan i högsta hugg, kram& hej, välkomna, glas i handen, husesyn, hälsa på anländande gäster till den andra stugan, fram med handdukar, ner till den varma bastun, in och ta plats, mer vatten på aggregatet och sen.....slappna av. Ljuvlig utsikt mot Ljusnan, god dryck i glaset och trevligt sällskap. Vi somnade ovaggade den kvällen.

Midsommaraftonen bjöd på vackert väder, soligt och varmt som det ska vara. Vi började dagen med att utsmycka logen med blommor och blad, är det midsommar så är det. Den kallades för Likboa', ett namn som nog mer hör hemma på Halloween, men mysigt blev det! Sen begav sig hela gänget på en promenad till Hembygdsområdet på orten för att få en ordentlig dos svensk tradition, och det var det fler som ville ha. Folket hade samlats för att beskåda hur midsommarstången skulle resas för att sedan bli dansad runt till tonerna av "Små grodorna". Vi hade två irländare och en jänkare med i sällskapet, undrade vad de fick för uppfattning om Sverige...
Promenad tillbaka, en kall i handen och känna lugnet vid solväggen. Vi gick ner till vattnet igen för att få lite sol&bad, gästerna till kvällens middag skulle snart dyka upp (inte ur vattnet då, men till gården...) Upp för att snygga till sig så gott det gick, sen var det dags för att vara social med de andra. Middagen varvades med femkamp, öl varvades med vin och svenska varvades med engelska. Den ena av irländarna i sällskapet som var polare med den andra irländaren, vi kan kalla honom Mr. Jameson, var här i Sverige för att marknadsföra whiskeysorten med liknande namn, och han visade sig vara en irländsk jukebox. Folkvisor och traditionella sånger från den gröna ön drog ner många applåder, men han hade ju fyllt åhörarna med Jameson innan så det var en tacksam publik att uppträda inför.
Kvällen rullade på enligt planerna oach avslutades med lägereldssång och bastu, där undertecknad fick agera speleman och svensk jukebox. Knätofsarna fattades, men annars kändes det mesta rätt. Jag slocknade som en klubbad säl, tror att det berodde på att jag pratat för mycket engelska under kvällen. Man är ju inte van med det, så det måste ha varit överansträngning.

Under lördagen infann sig ett stort lugn över Höga, som stället hette. Sovmorgon i massor, passivitet och en loj attityd genomsyrade hela förmiddagen innan vi; poliserna, värdparet, Frissan och jag, åkte ut till Torsön för att få lite frisk luft. Lite blåsigare, lite kyligare, men bra för oss slappa partypinglor att få lite syre i gammkroppen. Vi åkte hem igen, tog oss en kopp kaffe och spelade lite kubb. Det fanns mat kvar sen gårdagen, så grillen åkte fram igen för en ny session. Lite mer musik i stereon, levande ljus och lugn samtalston, det var precis rätt stämningsläge dag två. Den andra stugan hade också vaknat till liv, och de hade mer gäster på ingående. Det såg ut att bli en till fiesta, fast med planer att gå på lokal den här gången. Bara att ladda om batterierna, fram med intällningen och ölen, nu var det nya tag!
Vi spelade diverse allsångslåtar från gårdagens häfte innan det var dags att bege sig. Skytteltrafik in till samhället för den andra stugan medan vi andra satt kvar och lirade Bo Kaspers i skenet av stearinljus. Bra uppladdning för krogen, eller hur? Vår destination var något som kallades för Järnvägs, en stationslokal som omvandlats till ett renodlat nöjeshak och som varit ett ölkafé innan. Trångt, varmt, svettigt och hög volym, downtown Ljusdal kan vara som vilken storstad som helst. Kul att se den lokala befolkningen go bananas över ett coverband, de kanske är svältfödda på hambo och polska, vad vet jag. Behållningen var dock en lång, mörk man med indiandrag i ansiktet som dansade intill bordet där vi satt. Tänk er Mick Jagger som ätit massor av druvsocker, eller Iggy Pop som överdoserat Red Bull, ungefär så såg det ut när han dansade till musiken.
- Jag är helt galen, men det bjuder jag på! skrek han och flaxade vidare i vimlet. Only in Ljusdal, mina vänner...

Nöjespalatset stängde, vi lunkade hemåt och det började smidas planer om ännu en bastu. Den hann knappt kallna innan det var dags för nästa omgång... Mitt sällskap drog in årorna för kvällen, jag drog fram handduken och begav mig till bastun. Vi var 11 personer som skulle tränga in oss i den lillla, lilla bastun. Det blev aldrig varmare än 40 grader, så efter ett tag började folk droppa av, så även jag. Slocknade som ett väl använt Liljeholmens och sov bekymmerslöst.

Sista dagen var en dag i rekreationens tecken. Kaffe, stillsamhet, lugn & ro, det var medicinen som gällde. Pizza beställdes och som intogs bredvid Ljusnan. Vi åt och gjorde korta återblickar av helgens evenemang, skrattade åt absurda händelser och började packa ihop inför resan hem. Tack&hej, kramar, hoppas vi ses, och ut på vägen. Frissans MP3-spelare fullproppad med Statoiltrance skulle underhålla oss på hemvägen nu när bilens CD-spelare och jag hade blivit osams. Nu föll det sig så att batterierna tog slut efter några låtar, så det som skulle bli en orgie i baskaggar och arpeggiosynthar blev... inget alls. Vi lyssnade på en av bokstavskanalerna hela vägen hem, hann sjunga med i de flesta låtarna flera gånger under resans gång och stannade för glass och bensin i Sundsvall.

Helgen var intensiv, mycket trevlig och jag har fått mersmak av Hälsingland. Reggae och Jameson ska jag nog lugna mig med, men det var som Mr. Jameson himself sa tidigt på söndagsmorgonen innan bastun:
- ...but it's like you Swede's always use to say; "Ingen sommar utan ragga"...

"Han med flärpen..."

2007-06-10T12:59:00.000+01:00

På fredagar är det kutym med lite fredagsmys, d.v.s att man gör det lite trevligt med god mat, levande ljus, en bra rulle och lite godis kanske. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag gärna myser på med lite ljummen pölsa och ett chilenskt lådvin vid diskbänken. Det blev inte så i fredags. Då myste jag på i två och en halv timme på sjukhusets akutmottagning och spenderade 300 spänn på en undersökning. Men ni kan vara lugna, eftersom jag trots allt skriver det här på en söndag så har jag överlevt, och mår toppen. Vad hände då, undrar vän av ordning...

Jag har i över en månads tid haft ett "sår" högt upp på vänster lår som inte velat läka. Det har varit som en blåsa med väldigt tunn hud som jag plåstrat om, men trots mina idoga försök har det inte hjälpt. När jag jobbat har blåsan gått sönder, och när jag stoppat ner handen i vänster ficka har jag fått blod på fingrarna. Söligt? Jomenvisst. Droppen (bloddroppen om ni så vill) var i fredags när jag slutat jobbet. Jag upptäckte då en stor blodfläck på arbetsbyxan, och tänkte att "jaha, dags att plåstra igen då". Det ymniga blödandet hindrades inte av några ynka plåster den här gången, utan det rann i strid ström. Cyklade hem, ringde sjukvårdsupplysningen eftersom vårdcentralen stängt för helgen.
- Ja, vill du ha hjälp nu under helgen så kan du ju ta dig till akutmottagningen, fick jag till svar i luren.
Sagt och gjort. Efter att ha slängt i mig lite pyttipanna och Husmans, cyklade jag iväg till sjukhuset för att få bort den där eländiga blåsan som fläckat ner min tillvaro och mina brallor.

Efter att ha väntat i trekvart blev det min tur. En liten mörk finska med tydliga stressymptom och ett alldeles för slappt handslag tog hand om mig, och visade in mig i ett vårdrum. Det var tydligen inte rätt lokal, för jag blev lika snabbt utskickad igen i väntrummet i väntan på ett annat rum med "rätt utrustning". Efter ytterligare en stund ropades mitt namn upp igen, nytt rum med andra gardiner och Bamseaffisch på ena väggen.
- Det här var egentligen inte heller rätt rum, sa den förvirrade finskan. Vänta här så ska jag se om det finns ett annat ledigt.
Ute i korridoren pratade sköterskorna med varandra om vilka rum som var lediga, och om prioriteringen av sjuklingarna i väntsalen.
- Han sitter inne i 10:an, men vi skulle behöva 11:an.
- Vem då?
- Ja, han med flärpen på låret...
Jag flinade till, och tänkte att ordet "flärp" var ett mycket bra ordval. Det var ju precis det jag hade.

Efter ett bra tag kom så den stressade finskan i med lite verktyg. Hon letade i skåpen i rummet, 11:an, efter något viktigt. Hittade inte det, sprang iväg igen. Kom tillbaka med en ryska i släptåg.
- Här är en annan läkare, sa finskan och pekade på sin kollega.
- Halluå, sa ryskan med brytning på å:et.
"Vad fint. Nu har vi ju en bra internationell mix här, fram med bordshockeyspelet så kan vi köra Karjala Cup!" tänkte jag medan de diskuterade upplägget av borttagandet av blåsan. Bedövning fram, kniv fram, och på med handskarna. Kör så det ryker!
- Jag tänkte använda mig av en slev, började finskan, och skrattade lite nervöst.
Slev? Dagens sjukvård är fantastisk, tänkte jag. Vi har en av världens bästa läkare, en sjukvårdsapparat som är i toppklass, och här kommer en finsk doktor och ska karva mig med en slev... Man slutar aldrig att förvånas. För att få bukt med min flärp skulle hon gräva bort den, den växer tydligen på djupet och det bästa sättet är att karva bort den med ett skedliknande föremål som används vid nageltrång.

Ingreppet gick fort, förutom att när de efter att ha tagit bort "flärpen" från mitt oläkta sår och skulle sy igen skiten, var de tvungna att bedöva lite mer. Två stygn senare var den förvirrade finskan klar med operationen, och jag hade också fått ett namn på min åkomma. Skriv upp det här nu, barn: "granulom". Kollade upp det på Google, och det verkade stämma...
Innan jag fick åka hem fick jag ett gäng tabletter i form av antibiotika att ta två gånger per dag i några dagar. Stygnen tas bort i helgen, ska höra med en av mina mostrar om hon kan ta sig an den tacksamma uppgiften.

Så kan det gå, när inte plåstret är på! Fredagsmys i all ära, men det är alltid kul att se lite nya miljöer, träffa lite annat folk och käka lite piller. Jag fick i alla fall valuta för mina 300 kronor...

"...and it burns burns burns...."

2007-06-04T18:09:00.000+01:00

Idag var det skrattfest på jobbet. Undertecknad åkte omkring på trucken med andra gradens brännskador efter gårdagens solorgie och spridde god stämning bland medarbetarna på lagret. Den rosa nyansen satt där den skulle, den hade med andra ord inte avtagit speciellt mycket. Mitt beslut att byta till lite somrigare dresscode, från en varm långärmad tröja till kortärmat, visade sig vara ett modigt beslut. Kommentarerna lät inte vänta på sig.
- Har du varit ute och solat i helgen, hö hö.... skrockades det bland flingorna och blandsaften. Vilken slutledningsförmåga! Imponerande!
- Nej, jag har suttit inne hela helgen framför datorn, svarade jag. Jag har bara en sån jävla dålig skärm... En dum fråga kräver ett dumt svar.

Framme vid lunch hade kollegorna funderat lite mer.
- Nä, jag tror inte att han solat i helgen, han har målat huset med Falu Rödfärg, sa Bill.
- Du måste tipsa mig om vilken solskyddsfaktor du använt, den verkar ju klockren! sa Bull.
Stämningen på topp, trots måndag, jobb upp över öronen och att man måste vara inomhus en vacker sommardag. Jag tar åt mig lite av den äran.
Det var tydligen fler än jag som varit ute och bränt vid i helgen. Vi utbytte blickar, nickade åt varandra och tänkte samma sak: "Jag vet hur det känns. Det svider och bränns..." Den kanske roligaste repliken kom dock från en annan kollega:
- Är det kräftpremiär idag?
Sån är jargongen på lagret, rå men hjärtlig. Jag är minst lika jävlig själv, så det drabbar ingen oskyldig.

När jag åkte omkring bland hushållspapperet och chipskartongerna kände jag mig lite väl iakttagen, med tanke på brännan som drog till sig uppmärksamheten. Då slog det mig:
Uttittad + solbränd = utbränd

Frukt är godis, glöm inte det! Höres!

Brända mandlar

2007-06-03T20:08:00.000+01:00

Idag ligger solen mitt i blickfånget, och alla stackars arma satar som så länge törstat efter solen får sin kvot fylld med råge. Jag är en utav dem. Min hud har antagit en lite mer rosakimrande nyans efter tjugo minuter i gassset, vilket gör att jag jag lätt kan misstas för en spädgris om man kisar lite.

Jag är en sån som aldrig blir direkt brun om somrarna. När man väl gett sig fan på att bli brun och därefter legat och stekt fläsk på dyrbar semestertid kommer den ack så förargliga kommentaren: "Nämen, du har minsann fått lite färg!" Det blir inte bättre än så; att få lite färg. Jag blänger argt och imponerande på dem som går omkring på stränderna med läderaktig hud och kopparfärgat skinn. "Må dom brinna i Lucifers ugnar" tänker jag bittert, fast det kanske dom å andra sidan har gjort, när de nu ser ut på det där sättet...
Så jag knallar vidare, med min brända rygg som svider när jag sitter ner och tänker att jag ska minsann fortsätta få färg, hur jävligt det än må se ut. Skam den som ger sig!

Smörj in er, så hörs vi sen!

Har du också blivit smittad?

2007-04-28T13:51:00.000+01:00

När man som i mitt fall jobbar på ett lager så arbetar man i omedelbar närhet med sina arbetskamrater. Det kanske är så på de flesta arbetsplatser, vad vet jag, det här är ju trots allt mitt andra jobb i livet. Hur det nu än ligger till är det en fördel om man dessutom råkar gilla sina kollegor.
Det gör jag, inga tvivel om den saken. Det finns dock vissa medarbetare som utan att veta om det sprider en farlig sjukdom på arbetsplatsen, mer smittosam än den ilsknaste av maginfluensor, värre än den munherpes man kämpar med att få bort, och mer långdragen än den snorigaste höstförkylningen. Vilket gift kan det då tänkas vara? Jo, en helt vanlig...vissling.

När jag i förra veckan jobbade på som vanligt, den här gången i tobaksavdelningen, började en av mina kollegor att vissla med i en av låtarna på en av bokstavskanalerna på radion. Någon minut senare kom jag på mig själv med att vissla med i samma melodi utan att lägga märke till det. Jag bet mig genast i tungan för att få slut på eländet, och med viss blodsmak i munnen slutade visslandet från min stora käft. Frid och fröjd, trodde jag. En halvtimme senare började mina läppar formas till en strut, för att sedan vissla med i nån annan meningslös dänga jag redan hört fyra gånger den dagen. Ibland har jag en guldfisks närminne, men inte mina nariga läppar. De kommer alltid ihåg den där låten du inte vill ha på hjärnan, och de glömmer alltid bort de där låtarna som är bra.

Pröva gärna att vissla på Per Gessles "Här kommer alla känslorna", Kents "Dom andra" eller varför inte Nelly Furtados "All good things (come to an end)" och du ska se att nån i din omgivning har ett dåligt immunförsvar. Men var försiktig, ett alltför idogt visslande kan få dina arbetskamrater att bli arbetsfiender...

Ännu en bloggutmaning...

2007-04-17T15:50:00.000+01:00

Så var det återigen dags för en utmaning, Rossy var så snäll och skickade mig en bunt frågor...

Tio första:

Första bästa kompis: Henrik
Första bil: Har inte haft nån första bil ännu, men den första jag körde var min farsas ljusbruna Volvo 245:a från -84.
Första kärlek: Veronica som bodde på samma gård
Första husdjur: är som sagt tokallergisk mot husdjur....
Första semester: På somrarna när jag var liten åkte vi alltid till vår sommarstuga i Högbäck, beläget 1½ km till närmsta granne och med en kraftledning utanför stugknuten
Första jobb: sommarjobbade på en tennisbana i sjuan under några veckor, och tjänade mer än mina klasskompisar. Viktigt, det där...
Första köpta skiva: Första CD var Orup med sin "2", den har fortfarande en hedersplats i hyllan
Första riktiga kärlek: Anna Karlsson i parallellklassen i lågstadiet
Första piercing: hade faktiskt hål i ena örat på gymnasiet, sen har jag aldrig varit nära en piercing...
Första konsert: Följde med mina föräldrar på Euskefeurat, ni vet Ståupp-Ronny Erikssons gamla grupp från Piteå.

Nio senaste:

Senaste alkoholdrycken: den där sangrian jag nämnde i tidigare blogginlägg
Senaste bilfärd: med min far på hans födelsedag
Senaste filmen du såg: "Innan frosten" på fyran
Senaste ringda telefonsamtal: ett jobbrelaterat samtal till Luleå
Senaste bubbelbadet: måste nog ha varit minst två år sedan
Senaste spelade cd: The Ark "Prayer for the weekend"
Senaste kyss: Nyårsafton
Senaste gången du grät: kom i ärlighetens namn inte ihåg senaste gången
Senaste måltiden: dagens middag

Åtta har du nånsin:

Dejtat en av dina bästa kompisar?: nej
Blivit kär vid första ögonkastet?: ja
Fastnat med blicken i någons urringning?: ja
Fått ditt hjärta krossat?: ja
Sagt att du älskar någon utan att mena det?: nej
Haft ett one night stand?: ja
Busringt till någon?: ja

Sex saker du gjort idag:

1. jobbat 2. spelat World Of Warcraft 3. pratat med Peter 4. lyssnat på musik 5. klivit upp kl. 02.55 6. druckit kaffe

Fem favoritsaker utan rangordning:

1. Gitarrerna 2. Datorerna (jo, jag har flera av varje) 3. Min Kent-samling 4. platt-tv'n 5. skivorna

Fyra personer du kan berätta allt för: Svanbecks

Tre val:

Blått eller rött? rött
Sommar eller vinter? sommar
Choklad eller chips? chokl

Två saker att göra innan du dör: Bilda familj & gifta mig

En sak du ångrar: att jag aldrig tog chansen när den gavs

Fyra personer som skulle kunna göra samma blogginlägg: Skulle vilja se Frissan göra ett inlägg... Hoppas kan man ju alltid göra! Sen vore det ju trevligt att höra vad Ingvar Oldsberg, prins Carl-Philip och Malou Von Sivers hade på hjärtat, om de nu har en blogg alltså.

Det finns alltid nån som har det jävligare...

2007-04-05T18:06:00.000+01:00

Jag är inte bara en brillorm, jag är även pälsdjurallergiker. "En olycka kommer sällan ensam", som det brukar heta.
Det gäller alltså allt som har päls på sig. Dock inte gamla tanter med vinterkappan på, inte vad jag vet, i alla fall. Har dock känt en stickande känsla i svalget när jag stått och trängts med dessa damer på nån rea, men om det är allergi eller bara vanlig irritation kan jag inte svara på. Får väl ringa Vårdcentralen för en undersökning.
Näsan rinner, ögonen svullnar igen och luftrören täpps till, det blir resultatet av att lilla Fluffy ligger och spinner i ansiktet på mig. Tror jag fått det av far min, som var så hygglig nog att ge mig denna gåva. Hoppas på ett bra arv istället...

Men det finns alltid dom som har det värre. Fick höra av en polare att hans sambos hund är något i hästväg. Inte vad det gäller storleken, matvanor eller spelbarheten på V75:an. Nej, den här hunden är tokallergisk mot just...hundar. Andra hundar tål han inte, ja alltså rent allergimässigt, även om han vill umgås med dem. Kvalster, damm och andra små partiklar går också bort, vilket gör att den här hunden slår mig med hästlängder när det gäller allergier. De är tvungna att raka av honom allt hår, eftersom han inte tål sin egen päls. Sprutor måste tas för att det ska vara möjligt att leva ett normalt hundliv. Han är alltså en nakenhund mot sin egen vilja. Snacka om jobbigt!

Så trots att jag har det lite småjobbigt när jag umgås med hästar på nära håll (snudd på nära-döden-upplevelse faktiskt), så finns det alltid nån som har det jävligare. En allergisk och hårlös hund, till exempel...

En upplevelse utöver det vanliga

2007-03-24T16:44:00.000+01:00

Förra helgen drack jag lite vin. Jo, ni hörde rätt. Lilla jag sittandes i ett hörn med ett redigt glas rött och med ett fånigt flin på de röda läpparna insupandes (passande ord) stämningen och atmosfären. Låter inte som något jag skulle tänkas göra, men så var faktiskt fallet.
Herr och Fru Länsman hade bjudit till fest med spanska förtecken i samband med Frissans något senarelagda 30-årsfirande, och jag var såklart självskriven på gästlistan. Bland släkten och deras respektive framstod jag som en joker i leken, och jag fick utnämna mig själv till "konsultsläkting" för att känna mig som en i gänget. Det gör jag ju i vilket fall som helst.
Det där med vin, ja. Som en öldrickare man ändå är så sitter tempot i även när man får ett glas italienskt i näven. Kan vara farligt, det där. Det bjöds dessutom på sangria i mängder, och är man norrlänning ut i fingerspetsarna så spottas det inte i glaset. Sangrian blandades fint ihop med vinet och den medhavda ölen, och det goda sällskapet blev om möjligt ÄNNU snyggare än tidigare på dagen. Synd bara att undertecknad gick emot strömmen där.

Förutom förra helgens vinupplevelse har jag bara varit med om en vinsession som kommit upp i samma klass. För ett och ett halvt år sen hade jag kommit över en låda med Chill Out. Inte en trälåda eller något importerat, utan en hederlig bag-in-box. Praktist och prisvärt. Fredagkväll, novembervind och duggregn mot rutan, mörkt som i en säck ute och kvicksilvret orkade knappt upp på 2 grader plus. Läge för en hemmakväll, lite vin och kanske in god bit mat.
Jag hade inhandlat en korv med pölsa lördagen innan och tog fram den kalla tingesten ur kylen, sprättade upp plasten och tvingade ner den i närmsta kastrull. Hade kvar några kalla potatisar som låg kvarglömda i kylen, så de åkte fram. Tog fram min fyndlåda ur skafferiet och hällde upp en stadig sejdel med Chill Out. En rejäl klunk senare spred sig välbehaget ut i blodomloppet, och jag stoppade in de trötta potatisarna i mikron för att skrämmas upp. Pölsan började bubbla och fräsa, och när jag stod där i det bleka skenet av lampan i fläktkåpan mådde jag som en liten prins. "Kan det bli så mycket bättre än så här?" Skulle inte tro det.
"Pling!" från mikron och måltiden var redo att serveras. Fram med rödbetorna, sölade lite med spadet på byxorna, öste upp pölsan bredvid de plågade potatisarna och slog mig ner vid matbordet. Har aldrig varit nåt av en stearinljusmänniska, så något sånt fanns inte på bordet. Fläktkåpsskenet fick duga gott. Fyllde på sejdeln med mera rött, och tog ett par ordentliga klunkar. Ljummen pölsa har nog aldrig smakat så gott. Himmelriket var nära!

Och det finns folk som hånskrattar åt hemmakvällar. Bah! De har aldrig prövat en Juggekväll hemmavid...

Sex underliga saker om mig...

2007-03-14T18:33:00.000+01:00

Sådärja. Har man blivit "tagen". Blev ärligt talat lite tagen. Rossy gav mig den hedersamma uppgiften, och här följer lite spelregler:

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Har funderat ett tag nu på vilka underliga saker som jag håller på med. Svårt i början, men efter mycket funderande under tiden jag plockat ketchup och jordnötsringar till nån liten skitbutik i Norrlands inland har de här sex sakerna (jo, särskrivningen ska vara där) blivit självklara.

1. Jag är en fena på att komma ihåg namn. Meteorologer på TV, skådisar, politiker och annat löst folk fastnar av någon anledning på näthinnan. - Per Stenborg! kan jag utbrista när vi tittar på Rapport och det är dags för väder. Innan namnskylten visas i rutan. Han har för övrigt ett stort huvud och ett tunt skägg runt hela. Påminner om en viss sångare i mitt band. Vad har jag då för nytta av denna "gåva"? Tja, det är ju ett bra partytrick. Sen är det ju rätt angenämnt att komma ihåg namnen på de flesta som är på festen, även om de inte kommer ihåg vad jag heter. Känns skönt att ha ett litet övertag. 1-0 till Per Stenborg, liksom...

2. Jag stammar. Kanske inte hörs jämnt och märks inte alltid, speciellt inte nu när jag skriver blogg, men det har jag gjort sen jag var en liten junior. Det är inte Janne Boklöv-klass på stamningen, men i vissa situationer stockas orden och jag får pressa fram det som ska sägas. Ett trick som funkar; jag stampar takten med foten och "räknar in" det som ska sägas, då flyter det på bra igen. Tur att man har nytta av musiken där. Och folk undrar varför jag har en sån fäbless för Orup...

3. När jag äter äpple käkar jag upp HELA äpplet, och lämnar inget skrutt kvar som de flesta andra gör. En kollega sa till mig idag på lunchen:
- Jag förstår fortfarande inte varför du äter upp hela äpplet med kärnhus och sånt. Men man kanske inte ska förstå allt heller...
Jag flinade lite lurigt och knaprade vidare på mitt Royal Gala.

4. Jag har ett bra musiköra, och kan ta ut en låt och spela den på gitarr medan jag lyssnar på den. Det är inte riktigt absolut gehör, men nåt åt det hållet. Jag hör alltså vilka ackord som spelas, och kan spela låten i valfri tonart. Det kan ha nåt att göra med att jag själv skriver låtar och "vet" hur ackordföljderna låter, då jag själv har spelat dom tidigare.

5. Jag har inte haft hål i tänderna. Efter ett besök hos tandläkaren för många år sen då jag hade upptäckt några konstiga, svarta prickar på tänderna, visade det sig att jag har en mineralrik saliv som stärker mina tänder. Det kan man kalla ett "angenämnt problem".

6. Jag äter all sorts mat. Nästan. Har en fiende i kålpudding, som jag med besvär kan trycka i mig. Det kan ha något att göra med att jag i yngre år fick magsjuka efter att ha trugat i mig kålpudding. Två gånger har det hänt, dessutom. Det kan inte ha varit en slump. Jag försöker intala mig själv att det är något farligt i den där maträtten, så att jag kan ha en anledning att fortsätta förakta kålpuddingen.

Sex stycken underliga saker, gott folk! Lägg dessutom till mina märkliga rutiner och ni får en riktigt lustig bild av mig. Eftersom mitt bloggnätverk är ytterst begränsat så stannar det här. Det är precis som alla kedjebrev och liknande fenomen man har stött på, de slutar hos mig. Men om jag fick välja sex personer som skulle göra samma uppgift, skulle det bli:

Carl Bildt
Per Stenborg
Carolina Gynning
Johannes Brost
Caroline Af Ugglas
Mona Sahlin

Sug på den. Snart kommer ett nytt inlägg. Vi ses.

En ren rutinkontroll

2007-03-06T19:34:00.000+01:00

Vissa har det. Andra inte. Några små specialiteter som gör dem unika, och lite...annorlunda.

Tro det eller ej, men jag har också ett par ess i rockärmen. En av mina små egenheter är att jag har mina rutiner. Varje dag innebär olika saker som görs på samma sätt varje gång. Det är en bra definition på "rutin"...

Varje lördag går jag till exempel och veckohandlar hos konkurrenten. Alltid mellan 11.00 -12.00. Och måste jag på stan för att handla strumpor, batterier eller nåt annat intressant så sker det alltid innan handlingen. Alltid.
Skönt som fan, det där. Att ständigt ha vissa hållpunkter som man följer slaviskt. Inga utrymmen för improvisation. "Här har du en mall, håll dig innanför den". Oplanerade saker blir ofta jobbiga och ostrukturerade.
För att ytterligare spä på myten om mig som en potentiell seriemördare så följer en liten guide i rutin.

Så här kan en vanlig vardag se ut:
05.45 Klockan ringer. Kliver upp och slår en drill. Äter frukost, alltid A-fil med müsli samt en banan. Brer ett par smörgåsar med lätt skinkost och rökt skinka till morgonfikat på jobbet, bäddar sängen, borstar tänderna.

06.13 Cyklar iväg till jobbet, i vilket väder som än må råda. Idag till exempel var det DM i slask, 2 grader varmt och lätt regn...

06.36 Anländer till jobbet. Byter om, går ner till stämpelklockan och stämplar in. Börjar jobba. Kör truck och plockar ihop matvaror till olika Konsumbutiker i övre Norrland. Kattmat och flingor till Konsum Jörn 23-6075, kaffe, havregryn och krossade tomater till Konsum Kiruna 24-6548, och så vidare... Alltid samma varor, alltid samma rörelser med tunga lyft och ensidiga rörelser, alltid samma nunor som man ser varje dag. Rutin, sa Bull...

16.15 Stämplar ut, byter om, cyklar hem i samma slask.

17.20 Middag, ofta i samband med ett avsnitt av nån humorserie på dvd eller liknande (just nu avnjuts "Percy Tårar"). Fria aktiviteter följer, allt ifrån World Of Warcraft till musiklyssning till rep med bandet.

17.55 Simpsons på TV3. Här följer också ett pass med olika aktiviteter efter avslutat avsnitt, bloggskrivande eller musikskapande...

19.30 Kaffe.

20.00 Dubbla avsnitt av Simpsons på TV6.

21.00 Slötittande på dumburken, Aktuellt är ju en favorit.

22.30 Tack för idag, slut för idag. Ligger och lyssnar på P3 en stund innan jag viker in årorna.

Och så börjar allt om igen nästa dag. Och nästa. Dagarna ser rätt lika ut, och de går i regel rätt fort. Sen är det ju helg igen, och man måste börja planera veckohandlingen.
Ordet "rutin" har en lugnande effekt på mig. Blir jag stoppad på flygplatsen för att de ska gå igenom väskan i jakt på suspekta vätskor eller nagelsaxar blir jag genast informerad om att" det är en ren rutinkontroll". Puh, då kan jag slappna av! Inget känns skönare än att kontrollera rutinen, det borde de ju fråga mig om, jag är expert på sånt. Sen om väskan söks igenom av en "rutinerad" säkerhetskontrollant innebär det att han/hon har egna rutiner att följa, och det gör mig genast lugn som en A-filbunke.
"Att gå på rutin" är nåt jag gör varje dag, låter nästan som att man går på nån slags drog. Och det är det väl kanske. Skulle inte jag ha mina rutiner skulle jag nog bli obstinat och klättra på väggarna, men efter ett tag skulle jag nog hitta en rutin på vilka väggar jag klättrat på och sen införa nån typ av schema för vilka som är kvar.

Så nästa gång ni råkar ut för en rutinkontroll; slappna av. Ni kan inte få det så mycket bättre...

Slutspelsskägg

2007-03-04T19:17:00.000+01:00

Det har börjat växa en massa hår i ansiktet på mig. Det har det ju gjort sen jag var en brådmogen tonårscasanova, men skillnaden är nu att jag låter det växa fritt. Som en snårskog i Västerbottens inland. Kommentarerna låter inte vänta på sig.
- Håller du på att spara till nåt?
- Glömt rakhyveln hemma, eller?
Följt av ett litet fniss eller ett rått skratt. Jag kan förstå deras reaktion. Det som är nytt och annorlunda måste ifrågasättas, annars går det ju obemärkt förbi, och det vill ju ingen.

Eftersom jag inte haft skägg tidigare (har fått kvoten fylld av min skäggprydde far sedan länge) så är det nytt för mig också. Jag får åtminstone lära mig hur mitt ansiktshår växer när man ger fan i rakutrustningen. Det spretar både hit och dit. Upp och ner. Härs och tvärs. Känner mig som en proggare. Bara ett par tofflor och lite storblommigt och sen är man hemma.

När Bruce Springsteen debuterade 1973 hade han skägg. I massor. Det var på den tiden då det var okej med hår överallt. Och han var ju rätt bra då, Bossen. Man kanske blir bättre rent musikalist om man har lite skägg. Slutar ägna sig åt utseendet och går direkt på känslan i musiken istället. Fast å andra sidan hade Bruce ingen skepparkrans som inte vill växa speciellt symmetriskt. Ingen tappert kämpande mustasch som knappt syns i motljus. För det har jag. I massor.

Ska låta Frissan titta på det här skägget, får se vad hon tycker. Det kanske går att forma till en George Michael-variant. Eller varför inte Peps Persson-stuket? Om inte annat så får hon sig ett gott skratt i alla fall...

PS! Dagens filmtips från en som aldrig kollar på film: "Ben & Gunnar", Killinggängets varma film om två män och deras känslor för varandra. Bruce Springsteen är ju med. Och en väldans massa skägg...

Premiär!

2007-03-02T19:29:00.001+01:00

Det är nästan så att man känner sig som Alice Timander. Bara skumpan som fattas. Och allt folk. För premiär, det är det i allra högsta grad.

Har efter långt och moget övervägande beslutat mig för att starta en blogg, man vill ju förfan inte hamna på efterkälken när det gäller teknik och data. Har dessutom ett par bloggande bekanta som jag följer frekvent, och då jag tycker att de ibland är lite lata med att uppdatera sina bloggar, så får jag väl istället för att gnälla, börja med en egen blogg.
Var ju tvungen att kolla lite vad ordet "blogg" betyder, och enligt Västerbottens-Kurirens nättidning står det för en omarbetning av det utrikiska ordet"weblog". Nu måste man ju kolla vad det betyder också...

Så ta dig ett glas och en liten laxsnitt och följ med in i vimlet. Röda mattan är utrullad, "Klick!"-fotografer och "Hänt Extra"-reportrar trängs och kivas bakom repet, så allt är i sin ordning. Premiären har precis börjat. Välkommen!