Bussigt värre

Blev lite inspirerad av Brutus' finfina inlägg om att åka buss. Det här är mina 2 cent.

Jag åker sällan kollektivt. De gånger jag sätter mig på en buss på ett år är lätträknade, jag tar cykeln istället om jag ska någonstans. Sen att jag är så förbannat snål är en helt annan femma…
När jag har betalat och ska bestämma plats får jag alltid beslutsångest var jag ska sätta mig. Fram eller bak? Om jag beslutar mig för att sätta mig längst fram har jag full koll på passagerarna som kliver på, och det vill man ju gärna ha. Hur ska man annars veta vad det är för dårar som tänker sätta sig på samma buss som jag? Självmordsbombare och gamla fyllon ska givetvis få åka kollektivt, bara jag är mentalt förberedd på det. Vill jag däremot sätta mig lite längre bak minskar risken för att ha full kontroll, men chansen att få lite lugn och ro ökar avsevärt. Gamla farbröder och shoppingtanter orkar helt sonika inte gå så långt bak i bussen, så de kan gott få sätta sig i fronten och trängas. Hamnar du på en s.k. dragspelsbuss, alltså en som är dubbelt så lång än en vanlig, gör inte misstaget att sätta dig i mitten. Trångt, snurrigt och dragigt, knappast en plats att sukta efter. Sen kommer folk att ta dig för en folkpartist eftersom du drar dig till mitten hela tiden, och det vill vi ju inte bjuda dem på.

En bussresa ska gå snabbt och smidigt. När det flyter på är det en fröjd att åka kommunalt, och man känner sig genast lite gladare. Såtillvida det inte dyker upp små käppar i hjulen. De kan anta formen av två småbarnsmorsor som ska kånka med sig ungarna och barnvagnarna ner på stan, eller en förskoleklass som likt små skeppsråttor myllrar fram, piper och klättrar upp där de kan. Även folk med krånglande busskort och virriga gamla tanter är små orosmoment som kan förlänga din bussresa avsevärt. Men som sagt, jag åker buss så sällan att det inte rör mig i ryggen det minsta. Det är ju kul att de får komma ut lite och se hur den riktiga världen fungerar.

En gång när jag åkte buss från Mariehem till stan hände följande anekdot:
Jag hade satt mig rätt långt bak i bussen (det måste ha varit 2:an från Marieberg, den gick ju mycket fortare än de andra) och njöt i fulla drag av resan. Vi hade nästan hade kommit fram till Vasaplan då bussen stannade till vid ett rödljus i korsningen vid Mimerskolan. Busschauffören greppade då mikrofonen och gjorde följande kungörande på kraftig finsk brytning:
- Tjääära passa-tjeerare! Vi anländer till Vaaasaplan om ssirka tii-o säkunndär! *klick*
Vi skrattade högt, gav den lustige finnen en applåd och klev av, lite gladare och bättre till mods.

Jag har även åkt buss i San Fransisco, och det var en åktur av sällan skådat slag. Ska be att få återkomma iden frågan vid ett senare tillfälle… (snacka om cliffhanger!)

Sten, sax....lasersvärd?

När man har kommit till ett avgörande skede i en konflikt och det inte finns några andra utvägar, när man vill låta lotten avgöra, eller om man bara vill fördriva tiden en stund; då tar man till den eminenta lösningen ”sten, sax, påse”. Lite trivialt kan tyckas, men bara att man kan ha så kul med så få hjälpmedel till en mycket billig peng (läs: gratis) får snåltarmen i mig att jubla och slå små frivolter.

Nu trodde ju jag att det bara finns en regel i den här leken, men icke! En kollega på jobbet berättade att när han och hans fyraårige grabb leker ”sten, sax, påse” så åker pappa på spö. Varje gång. Fyraåringen har minsann kommit på egna sätt att bräcka farsan, och lägg till en vinnarskalle utan dess like hos junior och du får en helt ny lek.
Fyraåringen har börjat använda nya tillägg i leken. Gör pappa en sten, kontrar lillgrabben med…ett lasersvärd! Och i nästa omgång då farsan gör en påse, får han en pil tillbaka. ”Pang!” är också ett favoritvapen mot farsans mesiga påse eller sax, något som fått pappan att inse hur hans son verkligen inte gillar att förlora.
- Jag har försökt förklara hur stenen, saxen och påsen hänger ihop, men han vill inte ta in den informationen riktigt än, berättar kollegan. Vad kan slå ett lasersvärd, liksom?

Vi får börja tänka om när det gäller gamla lekar. Vi lever ju faktiskt på 2000-talet, och måste därför anpassa lekarna därefter. Jag tror fyraåringen är en liten pionjär på det här området, han som i framtiden nog kommer att kallas ”han som introducerade sten, sax, lasersvärd” i lekutbudet…