onsdag 1 april 2009

Det gäller att hålla låda

Har man ett tradigt jobb som ser exakt likadant ut från dag till dag (vilket är toppen för en rutinmaskin som undertecknad) blir rasterna en höjdpunkt på dagarna. Lunchen blir ju extra betydelsefull, den är ju för tusan en timme!
När det vankas mat finns det två läger bland lagerarsenalen; de som köper mat i restaurangen, och de som tar med sig matlådor. Jag tillhör den senare kategorin, främst för att jag är så satans snål. Det är rätt kul att se reaktionerna hos de andra när man plockar ut sin sladdriga plastlåda ur mikron, och speciellt på måndagarna. Då kan man utröna vad helgmenyn bestått av hos dem med matlådor, de kan innehålla allt ifrån helstekta oxfiléer, potatisgratänger, rödvinssåser, mustiga grytor, marinerade kycklingar och så vidare.
- Jaha, vad vankas i lådan idag då? är en vanlig kommentar man får höra då jag kommer lunkandes från mikron.
- Jaadu, jag tänkte ju göra en smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzola, men det blev pannkaka av alltihop, svarar jag och visar upp lådan med ett par trötta bitar ugnspannkaka.

En vanlig lagerarbetare lyfter i snitt på en arbetsdag cirka 10-15 ton. Då krävs det att man fyller på med bränsle under lunchen (ja alltså, inte etanol och sånt, utan mat såklart). En vanlig lagerarbetare är heller inte så kräsen när det gäller mat, utan man kan ofta se matlådan innehålla några taniga skivor blodpudding, ett par bleka varmkorvar med en klick ännu blekare pulvermos eller en hastigt uppskrämd palt. Och givetvis snabbmakaroner. I massor.
Tänk om den där Anna Skipper hade dykt upp och skällt ut oss efter noter hur dåliga matvanor vi har. Det hade minsann blivit bra TV. Sen hade vi tejpat fast henne på en pall och hissat upp henne i en hylla. Det hade blivit ännu bättre TV.

måndag 23 mars 2009

På dataålderns höst

Datorer är ett bra verktyg, men kan också vara ett fanstyg för vissa. Ta bara en av gubbarna på transportavdelningen. Han satt och kämpade framför skärmen, och det var tydligen något som inte var till belåtenhet. Till slut tog han bladet från munnen:
- Alltså, hur gör jag för att få ett blankt dokument?
Transportchefen råkade gå förbi, och undrade därför:
- Vilket program jobbar du i?
- Microsoft…
Chefen harklade sig.
- Mja, det tror jag nog inte att det är. Microsoft är ju de som tillverkar programmen.
- Jo, men jag jobbar ju i exil.
Jag chefen kollade på varandra. Flinade rått. Vad han egentligen menade var att han jobbade i Excel, och vi garvade högt, rått och inte så hjärtligt åt honom. Inte med.
Då den äldre generationen har ett visst försprång i livet, mer erfarenhet och mer gråa hår än oss lite yngre, känns det gött att kunna briljera inom åtminstone ett område. Datamaskinens.

fredag 13 mars 2009

Vad har du i hyllan?

Något som jag tycker är intressant är att kolla in andra människors skivhylla. Där kan man nämligen utröna vissa personliga egenskaper, sidor och egenheter som inte nödvändigtvis upptäcks i det personliga mötet. Låter jag som en psykologistudent nu? Lite kanske, men det ligger nåt i det, eller åtminstone vill jag tro det.

Är jag hemma hos någon suspekt främling, på en fest eller annan social tillställning vanligtvis, brukar jag ganska omgående smyga mig fram till cd-stället för att snoka lite. Det första jag märker är om det finns någon typ av struktur bland askarna; står de i bokstavsordning eller i en enda oorganiserad röra.
Om det är i bokstavsordning kan man dra slutsatsen att vi har med en perfektionist att göra. Är skivhyllan i ordning är nog resten av hemmet det också. Om det istället är blandat hejvilt mellan genrer, artister och kategorier (vilket nog är merparten av de hyllor jag sett i mina dagar) kan man konstatera att den som bor där är en s.k. ”allätare” . Han/hon gillar musik, men lägger inte ner någon större energi på sin samling. Skivorna måste ju stå någonstans, sen spelar det ingen roll i vilken ordning de står i.

Vill man generalisera kraftigt (och det vill vi ju) kan man helt enkelt dela in ägaren av skivstället i tre kategorier:

Allätaren
Här hittar vi större delen av skaran. Rix FM, Mix Megapol och andra kommersiella bokstavskanaler är viktiga ingredienser i musikfloran, liksom Absolute Music och Mr. Musicsamlingarna. Den som inte har någon musiksmak är inte direkt smaklös, men behöver kanske lite vägledning bland skivstället på Burmans. Schlagerfestivalen, Idol och Z-TV är uppskattade inslag i tv-tablån, för musiken ska inte sticka ut eller vara vass i kanterna på något sätt. Slätstruket? Jomenvisst, men de gillar ju musik och det ska de ha cred för.

Nörden
De som har snöat in på en speciell genre eller artist och som endast lyssnar på detta. Allt annat är förkastligt (”Om jag ska kolla på Melodifestivalen på lördag? Är du dum i huvudet eller?”) och man tar gärna chansen att racka ner på någon med annorlunda musiksmak än vad man själv har. Det kan gälla hårdrock, avant garde-jazz eller smal engelsk underground-indie; oavsett genre är man helt uppslukad av musiken och man kan även ana små skygglappar på öronen.

MP3-älskaren
Om det inte finns någon skivhylla alls i hemmet har vi med en digital musiklyssnare att göra. Då kan vi kolla in playlisten på Winamp istället, för det är där musiken avnjuts. Spotify, iTunes eller, gud förbjude, Pirate Bay är element som spelar stor roll för MP3-lyssnaren, som även kan falla under någon av ovanstående kategorier. Generationen födda på 90-talet är starkt överrepresenterad här. De gillar ju allt som är digitalt, de små liven.
- Vafan, har du bara 128 kbps i upplösning på senaste U2? Skäms! är en kommentar man kan få höra från dessa ynglingar. Då kan man kontra med:
- Du som inte ens vet hur omslaget ser ut på skivan i fråga ska stänga igen matluckan…

Och i vilken kategori hamnar undertecknad då, undrar vän av ordning? Jag är en allätande MP3-älskarnörd som har mina skivor i prydlig bokstavsordning, nyttjar både iTunes och Pirate Bay (meddelande till Farbror Polisen: jag finns på mobilen ifall ni vill mig nåt) och har skygglappar på öronen. Fast bara ibland…

måndag 9 mars 2009

Silence is pinsamt

Det finns stunder då tystnad är det bästa ljud som finns. Det kan också vara något av det mest smärtsamma som man kan utsätta sig för. Hur många är inte de dejter, konversationer eller krogragg som har innehållit just tystnad. I massor. Stunder då man inte vet vad nästa mening ska bli, vilket samtalsämne förutom väder och vind som man ska ge sig på, det är situationer som man helst av allt vill undvika att hamna i.

Ta bara rubriken på den här bloggen. Det är inte bara en albumtitel med Östen Med Resten, det är ofta ett uttryck som man kan ta till när det tryter med samtalsämnen också. Tumregeln för när en konversation börjar barka åt fanders är när mellanrummet mellan meningarna börjar överstiga fyra sekunder. Då kan man med gott samvete slänga in en ”…å bilen går bra?” för att köpa lite tid, alternativt avrunda samtalet.
Jag brukar på ren djävulskap smyga in en sån mening när jag pratar med mina kollegor ibland, bara för att se hur de reagerar.
- …ehm…jo, den går väl bra, brukar svaret bli, och jag ler i mjugg. Motparten har inte riktigt fattat galoppen, så jag fortsätter då med:
- …å hur är det med ungarna då…?
- Men jag har ju inga barn.
- …har de åkt på nån förkylning på sistone?
Nu börjar det gå upp ett Liljeholmens hos ”offret”, och jag kan skönja ett litet flin i ena mungipan. Alltid lika roligt.

För en tid sen stod två kollegor på jobbet och skulle ta sig en kopp kaffe. De tittade lite på varandra under tystnad, pillade lite med kaffenyckeln och gjorde inte så mycket mer. Kaffeapparatens brummande var det enda man kunde höra, kanske även nån truck ute på lagret. Tystnaden kändes påtaglig. De sneglade lite på varandra, ingen sa något. Plötsligt tog den ene av dem modet till sig:
- Jag satte på frugan igår.
Fortsatt tystnad. De stirrade på varandra, och smuttade lite på kaffet. En truck åkte förbi en bit bort.
- Jaha…
Konversationen var död. Det fanns liksom inget mer att säga efter en sån replik. Båda kollegorna gick vidare åt varsitt håll, med kaffet rykande ur muggarna.

Tala är som bekant silver, men tiga är nog lite jävligare.

onsdag 4 mars 2009

Ännu en bussanekdot

På tal om det här med bussfärder, jag tänkte fortsätta mina busshistorier i det här inlägget, den här gången från det kokande myllret i San Fransisco, Junajtid Stäjts.

Vi hade beslutat oss för att åka kollektivt den här dagen. Destinationen var Ashbury Heights, en stadsdel i S.F där skäggiga hippies, poeter, musiker och annat löst folk har hållit, och håller fortfarande, till. Vi kollade upp bussnummer och avgångstid, begav oss till busshållplatsen och väntade tålmodigt på att bussrackaren skulle dyka upp.
Då dyker det upp en herre i övre medelåldern med blont hårsvall och börjar spatsera omkring lite förstrött. Han är klädd i en lång klänning, har små söta sandaler, är taffligt sminkad och har målat naglarna. Han ser tämligen sliten ut, och spär på det attributet ytterligare genom att tända en cigg. Efter att ha vankat omkring en stund kommer han till oss där vi står och väntar.
- Vill ni köpa ett par bussbiljetter? frågar han, fast på engelska såklart.
- Ehm, nej tack, vi klarar oss.
Han ser vår skepsis mot de billiga biljetterna, och fortsätter:
- Jo men det är helt lagligt. Ni får de för ett bra pris!
Resan i sig var ingen större investering, och det stod klart och tydligt på baksidan av biljetten att det inte var tillåtet att sälja de vidare.
- Vi är nöjda, men tack ändå, svarade vi så där svennigt och kände oss nöjda att vi kunde stå på oss.
- Jaja, skyll er själva, mumlade den slitne transvestitmannen och lunkade vidare.

Bussen kom till slut, vi satte oss till rätta och åkte iväg. Efter en kort stund tvärstannade bussen, folk som stod upp flög handlöst omkring och man fick verkligen hålla i hatten.
- Is everybody OK? frågade busschauffören. Nu orkade jag inte översätta det han sa, jag tror ni fattar ändå.
Jorå, tyckte vi, här är det prima liv. Det var tydligen nån tokfan som hade kastat sig framför bussen, därav den plötsliga inbromsningen. Vi kunde fortsätta resan utan bekymmer, och kom helskinnade fram till hippekvarteren. En bussresa väl värd namnet, inte sant?

tisdag 3 mars 2009

Var tar allt folk vägen?

Satt och kollade på Vasaloppet på dumburken i söndags, och det slog mig att gränsen mellan geni och dåre är ytterst hårfin. Bara tanken på att ställa sig på ett par skidor i en lite för tajt trikå tidigt en söndagsmorgon för att med skavsår och blodsmak i munnen kämpa i nio mil är för mig svindlande. Lägg dessutom till brutna stavar, problem med vallan och en hiskelig trängsel i spåren och jag ställer mig ännu mer frågande till varför man frivilligt vill vara med.

Jag skickade förresten iväg ett mejl till Polisen i Dalarna med anledning av Vasaloppet.

Hej Farbror Polisen!

Nu är det dags igen för Vasaloppet, och jag hoppas ni är bättre rustade i år. De senaste åren har er insats varit under all kritik, så jag hoppas på bättring. Vad är det då jag har i åtanke? Jo alla dessa personer som försvinner varje år. Spårlöst borta! Ingen har sett dem, ingen vet var de har tagit vägen.
Varje skidåkare tappar i genomsnitt tre kilo i vikt under de nio milen som ska avverkas. Det blir alltså sammanlagt nära 400 personer som bokstavligt talat går upp i rök. Varje år! Var tar de vägen, alla dessa människor?

Jag hoppas verkligen att ni tar tag i den här frågan, det är många som är oroliga.

Tack på förhand!

// En orolig tv-tittare

Hoppas de svarar snart, jag går och vankar av och an här hemma och kan inte tänka på något annat. Och sen har de mage att påstå att Sveriges befolkning ökar. Tur att vi bara har ett långlopp på skidor per år, annars skulle vi ju gå back rent befolkningsmässigt…

torsdag 19 februari 2009

Bussigt värre

Blev lite inspirerad av Brutus' finfina inlägg om att åka buss. Det här är mina 2 cent.

Jag åker sällan kollektivt. De gånger jag sätter mig på en buss på ett år är lätträknade, jag tar cykeln istället om jag ska någonstans. Sen att jag är så förbannat snål är en helt annan femma…
När jag har betalat och ska bestämma plats får jag alltid beslutsångest var jag ska sätta mig. Fram eller bak? Om jag beslutar mig för att sätta mig längst fram har jag full koll på passagerarna som kliver på, och det vill man ju gärna ha. Hur ska man annars veta vad det är för dårar som tänker sätta sig på samma buss som jag? Självmordsbombare och gamla fyllon ska givetvis få åka kollektivt, bara jag är mentalt förberedd på det. Vill jag däremot sätta mig lite längre bak minskar risken för att ha full kontroll, men chansen att få lite lugn och ro ökar avsevärt. Gamla farbröder och shoppingtanter orkar helt sonika inte gå så långt bak i bussen, så de kan gott få sätta sig i fronten och trängas. Hamnar du på en s.k. dragspelsbuss, alltså en som är dubbelt så lång än en vanlig, gör inte misstaget att sätta dig i mitten. Trångt, snurrigt och dragigt, knappast en plats att sukta efter. Sen kommer folk att ta dig för en folkpartist eftersom du drar dig till mitten hela tiden, och det vill vi ju inte bjuda dem på.

En bussresa ska gå snabbt och smidigt. När det flyter på är det en fröjd att åka kommunalt, och man känner sig genast lite gladare. Såtillvida det inte dyker upp små käppar i hjulen. De kan anta formen av två småbarnsmorsor som ska kånka med sig ungarna och barnvagnarna ner på stan, eller en förskoleklass som likt små skeppsråttor myllrar fram, piper och klättrar upp där de kan. Även folk med krånglande busskort och virriga gamla tanter är små orosmoment som kan förlänga din bussresa avsevärt. Men som sagt, jag åker buss så sällan att det inte rör mig i ryggen det minsta. Det är ju kul att de får komma ut lite och se hur den riktiga världen fungerar.

En gång när jag åkte buss från Mariehem till stan hände följande anekdot:
Jag hade satt mig rätt långt bak i bussen (det måste ha varit 2:an från Marieberg, den gick ju mycket fortare än de andra) och njöt i fulla drag av resan. Vi hade nästan hade kommit fram till Vasaplan då bussen stannade till vid ett rödljus i korsningen vid Mimerskolan. Busschauffören greppade då mikrofonen och gjorde följande kungörande på kraftig finsk brytning:
- Tjääära passa-tjeerare! Vi anländer till Vaaasaplan om ssirka tii-o säkunndär! *klick*
Vi skrattade högt, gav den lustige finnen en applåd och klev av, lite gladare och bättre till mods.

Jag har även åkt buss i San Fransisco, och det var en åktur av sällan skådat slag. Ska be att få återkomma iden frågan vid ett senare tillfälle… (snacka om cliffhanger!)