Fem saker jag inte kan lära mig

Jag brukar i regel ha lätt för att lära mig nya saker, men här nedan följer fem saker som jag för mitt liv inte kan förmå lära mig alls. Vissa är rena bagateller, andra är sjukt svåra. Du kanske kan testa dig själv och se "hur mycket Jugge är jag?" på en skala...

1. Room Service
Vem är egentligen vem av dessa två händiga herrar? Är det Mattias som är gotlänningen, eller är det den andre? De ser ju exakt likadana ut också, vilket inte gör saken lättare. Har inte en blekaste vem som är vem, och ärligt talat, jag skiter i vilket...

2. Y.M.C.A-dansen
När man för en gångs skull går ut på diskotek och svingar sina lurviga kan det hända att den här dängan med Village People dyker upp i högtalarsystemet. I refrängen brukar alla på dansgolvet lyfta armarna och bokstavera i takt med musiken, alla utom....just precis, undertecknad. Nu är det ju inte så att jag har den ambitionen att jag vill stå framför spegeln och träna in rörelserna varje gång man ska på lokal, men jag blir alltid lika ställd varje gång låtrackar'n dyker upp.

3. Borat-titeln
En helt vansinnig rulle om Kazakstans fjärde mest kända personlighet, Borat Sagdiyev, och hans vedermödor när han åker till Förenta Staterna tilsammans med sin vapendragare för att se och lära av jänkarna hur de gör vanliga saker. Hela titeln på filmen kommer jag aldrig någonsin att få in i skallen, hur mycket jag än försöker. Visst låter "Borat" mer överkomligt än "Borat: Cultural Learnings Of America For Make Benefit Glorious Nation Of Kazakhstan"? Länge leve förenklingar av långa filmtitlar!

4. Tvillingnamn
Jag har under mina år stött på två tvillingpar, och de är såklart identiskt lika till utseendet. Varje gång jag träffat dem försöker jag undvika att tilltala de vid namn, risken att bli avslöjad som en idiot är alltför överhängande då. Men visst, om man vill lära känna dem lite närmare så ser man säkert skillnad, men nu har jag inte riktigt kommit dit än. Jag försöker hålla mig bort från dem, helt enkelt. Det är nog bäst så för alla.

5. Holy diver
Jag brukar ibland hoppa in i trummisens coverband som en basvikarie för att gästspela lite, och jag får alltid kalla kårar då den här hårdrockshiten dyker upp i setlistan. Det finns inte en chans att jag kan lära mig formen på låten, trots att jag är rätt duktig på att lära mig låtar i vanliga fall. Senaste gången vi skulle ge oss på den så enades vi i bandet om att göra en parantes kring Holy diver, och jag kunde dra en lättnadens suck. Jag överlåter basen till någon annan på den låten i fortsättningen...


Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta, detsamma gäller nog en "gammal" (snart 30, vet ni) glasögonorm...

Jag mötte Lassie...nästan

Idag mötte jag honom igen. Sångaren från Kent. På cykel. Han höll i styret med bara en hand och såg så där nonchalant ut, precis som vanligt. Hans cykel såg rätt sliten ut, och det var väl rätt oväntat, han som tjänar så bra. Men att han cyklade med enhandsfattning var däremot mer väntat, den trulige rebell som han ändå är.

Allvarligt talat, det är en snubbe som jag brukar möta på väg till och från jobbet ibland som är riktigt lik Jocke Berg i Kent; samma frisyr, likadana öron och allt. Jag hajar alltid till och vill stanna och ta en autograf varje gång, men lyckas hejda mig och cykla vidare. Han tittar lite konstigt på mig ibland, och tro fan det; en cyklande brillorm som flinar lite fånigt varje gång han åker förbi.

Ska nog tipsa skivbolaget om att de har en perfekt dubbelgångare som cyklar omkring i Ume’, ifall ”the real McCoy” skulle bli sjuk inför en spelning eller nåt. Bara tanken på att Kent då skulle bli ett 2000-talets svar på Milli Vanilli är smått kittlande, och lite otäck på samma gång.

Imorgon är det fredag! Snart måndag, med andra ord… Synes!

Livet runt 30

Dagen D börjar närma sig med stormsteg. Dagen då man ska ta klivet upp och bli vuxen på riktigt, då man förväntas mogna och fatta vettiga beslut, då man ska…bli 30. Joråsåatt. Känns som om jag haft min trettioårskris i bra många år nu, och då kan man kanske tro att jag gjort bort den värsta biten nu då. Icke! Nojjan finns kvar, tro mig.
Man ser folk i sin omgivning gifta sig, ungar ploppar fram lite varstans och andra går och köper villor för en mindre förmögenhet. Själv sitter jag i soffan på Brinken och glor hålögt på ”Fråga Doktorn” eller nåt annat torftigt, smuttar på en kopp snabbkaffe och funderar på hur morgondagens cykelväder kommer att bli. Visst låter det som den bästa definitionen av livskvalitet?

Jag har varit på ett par 30-årsfester i mina dagar, och de har alla varit trevliga tillställningar. Kan dock inte utlova något extravagant till min kommande skiva, så om ni känner er blåsta på konfekten; gör inte det. Gå på en Joe Labero-show eller hoppa bungy-jump istället, för hos mig blir det gråsossefest en masse.

Senaste gången jag firade in födelsedag satt jag på en 737:a över Atlanten på väg hem från Staterna, och glodde på otextade filmer tills ögonen blödde. Eftersom vi reste framåt i tiden, alltså tillbaka till den svenska tiden vi hade innan vi åkte iväg, svischade min födelsedag förbi i rasande takt. Det är få förunnat att kunna sova bort sin födelsedag utan att en jävel ska hålla på och fira en. Istället för fikasugna firare var det enda störningsmomentet ett par flygvärdinnor som gick fram och tillbaka i gångarna med vagnen och erbjöd sina tjänster. Ja alltså, serveringstjänster såklart. Har man en stabil åldersnojja blir man extra glad när ens födelsedag passerar förbi extra fort. Bäst hittills, helt klart.

Så kom gärna förbi på min bemärkelsedag och sätt er intill mig i soffan, så kan vi stirra på tapeten tillsammans. Har ni tur så kanske jag bjuder på en kopp ljummet snabbkaffe. Det är ju ändå en stor dag på något sätt, därav min givmilda jargong…

Trägen vinner!

Jag har sedan i våras gått en lång och bitter strid mot en svår och seg motståndare. I ena ringhörnan och med grå kostymbyxor, ett hundratal onödiga produkter sålda och med en övertygande försäljningsteknik: en telefonförsäljare. I den andra ringhörnan, iklädd röda mjukisbyxor och med många pålagda lurar i örat på motståndaren; undertecknad.

Sedan jag Nix-anmälde min hemtelefon har jag varit förskonad från telefonförsäljare och annat pack, men när de upptäckte att de kunde kontakta mig via mobilen och fortsätta sitt krängande av sockor och telefonabonnemang så har ringandet fortsatt, om än i lite mindre skala än tidigare, men ändå…
- Kan jag få störa dig i ett par minuter? frågar de när de ringer, och låter så där trevliga som bara en telefonförsäljare kan.
- Ja, om du håller tiden, svarar jag. Jag startar klockan nu.
De pratar aldrig i ”ett par minuter”. Minst fem, för jag har minsann tagit tid.

Eftersom jag alltid blir smått misstänksam när jag ser ett för mig okänt 08-nummer på displayen när det ringer, så ger jag fan i att svara. Det kan ju faktiskt vara en försäljare. Och såna vill man ju inte prata med i onödan.
När jag var på jobbet ringde det ett Stockholmsnummer jag inte kände igen. Jag hade fullt upp och avvisade samtalet, och tänkte att jag skulle kolla upp numret lite senare. Och mycket riktigt, det numret visade sig tillhöra ett telemarketingföretag i Hufvudstaden. Nu var jag förberedd. Ser jag det numret igen skiter jag i att svara, inga krångligheter.

Har ingen aning om hur många gånger de ringde mig eftersom jag tappade räkningen rätt snart, men de kunde ringa sena söndagskvällar, mitt på dagen en vardag, på eftermiddagen när jag åt middag, lördagar… ”De får minsann aldrig ledigt” tänkte jag när de ringde tre gånger på en helg.
De har nu gudskelov slutat ringa (pepparpeppartaiträ), och jag kan lite smått sträcka på mig och konstatera: ”Telemarketingbranschen Vs. Yours truly 0 – 1” Första ronden avklarad. Jag antar att de inte ger upp så lätt, utan att de tänker fortsätta sin eviga kamp mot oss hederliga människor och försöka pracka på oss kalsonger, försäkringar och annat skrot vi inte vill ha.

Lovprisa Herren för Nixregistret! Nu väntar vi bara på att det kommer ett liknande register för mobilen också…

Liket lever!

…*host*…….*harkel*…….*rossel*…….*hosthost*……..

Om ni undrar vad det är som låter så är det bara den här bloggen som uppstigit från de döda. Jubel, trumpetfanfarer och konfetti! Rätt skönt det där, att bara gå i ide och ägna sig åt andra saker. Man kanske ska göra mer som björnarna då; skita i skogen och äta mer blåbär…

Ni som läser bloggar, eller rent utav bloggar själva, vet vem Alex Schulman är. Om inte, så kan jag berätta att han är en välkänd bloggare som huserat på Aftonbladet och som nu driver sajten ”1000 apor” tillsammans med sin bror. Han lade sedan ner sin blogg eftersom den blev på tok för populär (hur man nu har mage att lägga ner den mest besökta svenska bloggen i mannaminne är för mig en gåta), och fördriver tiden med att sola sig i glansen av sitt kändisskap. Han kan alltså klassas som en ”kändis-av-att-inte-göra-ett-skit”-kändis. Imponerande.

Hursomhelst, Schulman sa att för att hålla en blogg vid liv måste man uppdatera den minst sex gånger varje dag. ”Okej” tänkte jag och gjorde precis som han sa. Jag lade ner bloggen.

Annars tänkte jag öppna upp bloggen igen på ettårsdagen av mitt senaste inlägg, alltså halloween, men det fick bli nu istället. Bättre sent än aldrig, som man brukar säga.

Så torka tårarna, gott folk. Jag lever och har hälsan i behåll, bloggen likaså. Åtminstone ett tag till…