Har man ett tradigt jobb som ser exakt likadant ut från dag till dag (vilket är toppen för en rutinmaskin som undertecknad) blir rasterna en höjdpunkt på dagarna. Lunchen blir ju extra betydelsefull, den är ju för tusan en timme!
När det vankas mat finns det två läger bland lagerarsenalen; de som köper mat i restaurangen, och de som tar med sig matlådor. Jag tillhör den senare kategorin, främst för att jag är så satans snål. Det är rätt kul att se reaktionerna hos de andra när man plockar ut sin sladdriga plastlåda ur mikron, och speciellt på måndagarna. Då kan man utröna vad helgmenyn bestått av hos dem med matlådor, de kan innehålla allt ifrån helstekta oxfiléer, potatisgratänger, rödvinssåser, mustiga grytor, marinerade kycklingar och så vidare.
- Jaha, vad vankas i lådan idag då? är en vanlig kommentar man får höra då jag kommer lunkandes från mikron.
- Jaadu, jag tänkte ju göra en smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzola, men det blev pannkaka av alltihop, svarar jag och visar upp lådan med ett par trötta bitar ugnspannkaka.
En vanlig lagerarbetare lyfter i snitt på en arbetsdag cirka 10-15 ton. Då krävs det att man fyller på med bränsle under lunchen (ja alltså, inte etanol och sånt, utan mat såklart). En vanlig lagerarbetare är heller inte så kräsen när det gäller mat, utan man kan ofta se matlådan innehålla några taniga skivor blodpudding, ett par bleka varmkorvar med en klick ännu blekare pulvermos eller en hastigt uppskrämd palt. Och givetvis snabbmakaroner. I massor.
Tänk om den där Anna Skipper hade dykt upp och skällt ut oss efter noter hur dåliga matvanor vi har. Det hade minsann blivit bra TV. Sen hade vi tejpat fast henne på en pall och hissat upp henne i en hylla. Det hade blivit ännu bättre TV.
onsdag 1 april 2009
måndag 23 mars 2009
På dataålderns höst
Datorer är ett bra verktyg, men kan också vara ett fanstyg för vissa. Ta bara en av gubbarna på transportavdelningen. Han satt och kämpade framför skärmen, och det var tydligen något som inte var till belåtenhet. Till slut tog han bladet från munnen:
- Alltså, hur gör jag för att få ett blankt dokument?
Transportchefen råkade gå förbi, och undrade därför:
- Vilket program jobbar du i?
- Microsoft…
Chefen harklade sig.
- Mja, det tror jag nog inte att det är. Microsoft är ju de som tillverkar programmen.
- Jo, men jag jobbar ju i exil.
Jag chefen kollade på varandra. Flinade rått. Vad han egentligen menade var att han jobbade i Excel, och vi garvade högt, rått och inte så hjärtligt åt honom. Inte med.
Då den äldre generationen har ett visst försprång i livet, mer erfarenhet och mer gråa hår än oss lite yngre, känns det gött att kunna briljera inom åtminstone ett område. Datamaskinens.
- Alltså, hur gör jag för att få ett blankt dokument?
Transportchefen råkade gå förbi, och undrade därför:
- Vilket program jobbar du i?
- Microsoft…
Chefen harklade sig.
- Mja, det tror jag nog inte att det är. Microsoft är ju de som tillverkar programmen.
- Jo, men jag jobbar ju i exil.
Jag chefen kollade på varandra. Flinade rått. Vad han egentligen menade var att han jobbade i Excel, och vi garvade högt, rått och inte så hjärtligt åt honom. Inte med.
Då den äldre generationen har ett visst försprång i livet, mer erfarenhet och mer gråa hår än oss lite yngre, känns det gött att kunna briljera inom åtminstone ett område. Datamaskinens.
fredag 13 mars 2009
Vad har du i hyllan?
Något som jag tycker är intressant är att kolla in andra människors skivhylla. Där kan man nämligen utröna vissa personliga egenskaper, sidor och egenheter som inte nödvändigtvis upptäcks i det personliga mötet. Låter jag som en psykologistudent nu? Lite kanske, men det ligger nåt i det, eller åtminstone vill jag tro det.
Är jag hemma hos någon suspekt främling, på en fest eller annan social tillställning vanligtvis, brukar jag ganska omgående smyga mig fram till cd-stället för att snoka lite. Det första jag märker är om det finns någon typ av struktur bland askarna; står de i bokstavsordning eller i en enda oorganiserad röra.
Om det är i bokstavsordning kan man dra slutsatsen att vi har med en perfektionist att göra. Är skivhyllan i ordning är nog resten av hemmet det också. Om det istället är blandat hejvilt mellan genrer, artister och kategorier (vilket nog är merparten av de hyllor jag sett i mina dagar) kan man konstatera att den som bor där är en s.k. ”allätare” . Han/hon gillar musik, men lägger inte ner någon större energi på sin samling. Skivorna måste ju stå någonstans, sen spelar det ingen roll i vilken ordning de står i.
Vill man generalisera kraftigt (och det vill vi ju) kan man helt enkelt dela in ägaren av skivstället i tre kategorier:
Allätaren
Här hittar vi större delen av skaran. Rix FM, Mix Megapol och andra kommersiella bokstavskanaler är viktiga ingredienser i musikfloran, liksom Absolute Music och Mr. Musicsamlingarna. Den som inte har någon musiksmak är inte direkt smaklös, men behöver kanske lite vägledning bland skivstället på Burmans. Schlagerfestivalen, Idol och Z-TV är uppskattade inslag i tv-tablån, för musiken ska inte sticka ut eller vara vass i kanterna på något sätt. Slätstruket? Jomenvisst, men de gillar ju musik och det ska de ha cred för.
Nörden
De som har snöat in på en speciell genre eller artist och som endast lyssnar på detta. Allt annat är förkastligt (”Om jag ska kolla på Melodifestivalen på lördag? Är du dum i huvudet eller?”) och man tar gärna chansen att racka ner på någon med annorlunda musiksmak än vad man själv har. Det kan gälla hårdrock, avant garde-jazz eller smal engelsk underground-indie; oavsett genre är man helt uppslukad av musiken och man kan även ana små skygglappar på öronen.
MP3-älskaren
Om det inte finns någon skivhylla alls i hemmet har vi med en digital musiklyssnare att göra. Då kan vi kolla in playlisten på Winamp istället, för det är där musiken avnjuts. Spotify, iTunes eller, gud förbjude, Pirate Bay är element som spelar stor roll för MP3-lyssnaren, som även kan falla under någon av ovanstående kategorier. Generationen födda på 90-talet är starkt överrepresenterad här. De gillar ju allt som är digitalt, de små liven.
- Vafan, har du bara 128 kbps i upplösning på senaste U2? Skäms! är en kommentar man kan få höra från dessa ynglingar. Då kan man kontra med:
- Du som inte ens vet hur omslaget ser ut på skivan i fråga ska stänga igen matluckan…
Och i vilken kategori hamnar undertecknad då, undrar vän av ordning? Jag är en allätande MP3-älskarnörd som har mina skivor i prydlig bokstavsordning, nyttjar både iTunes och Pirate Bay (meddelande till Farbror Polisen: jag finns på mobilen ifall ni vill mig nåt) och har skygglappar på öronen. Fast bara ibland…
Är jag hemma hos någon suspekt främling, på en fest eller annan social tillställning vanligtvis, brukar jag ganska omgående smyga mig fram till cd-stället för att snoka lite. Det första jag märker är om det finns någon typ av struktur bland askarna; står de i bokstavsordning eller i en enda oorganiserad röra.
Om det är i bokstavsordning kan man dra slutsatsen att vi har med en perfektionist att göra. Är skivhyllan i ordning är nog resten av hemmet det också. Om det istället är blandat hejvilt mellan genrer, artister och kategorier (vilket nog är merparten av de hyllor jag sett i mina dagar) kan man konstatera att den som bor där är en s.k. ”allätare” . Han/hon gillar musik, men lägger inte ner någon större energi på sin samling. Skivorna måste ju stå någonstans, sen spelar det ingen roll i vilken ordning de står i.
Vill man generalisera kraftigt (och det vill vi ju) kan man helt enkelt dela in ägaren av skivstället i tre kategorier:
Allätaren
Här hittar vi större delen av skaran. Rix FM, Mix Megapol och andra kommersiella bokstavskanaler är viktiga ingredienser i musikfloran, liksom Absolute Music och Mr. Musicsamlingarna. Den som inte har någon musiksmak är inte direkt smaklös, men behöver kanske lite vägledning bland skivstället på Burmans. Schlagerfestivalen, Idol och Z-TV är uppskattade inslag i tv-tablån, för musiken ska inte sticka ut eller vara vass i kanterna på något sätt. Slätstruket? Jomenvisst, men de gillar ju musik och det ska de ha cred för.
Nörden
De som har snöat in på en speciell genre eller artist och som endast lyssnar på detta. Allt annat är förkastligt (”Om jag ska kolla på Melodifestivalen på lördag? Är du dum i huvudet eller?”) och man tar gärna chansen att racka ner på någon med annorlunda musiksmak än vad man själv har. Det kan gälla hårdrock, avant garde-jazz eller smal engelsk underground-indie; oavsett genre är man helt uppslukad av musiken och man kan även ana små skygglappar på öronen.
MP3-älskaren
Om det inte finns någon skivhylla alls i hemmet har vi med en digital musiklyssnare att göra. Då kan vi kolla in playlisten på Winamp istället, för det är där musiken avnjuts. Spotify, iTunes eller, gud förbjude, Pirate Bay är element som spelar stor roll för MP3-lyssnaren, som även kan falla under någon av ovanstående kategorier. Generationen födda på 90-talet är starkt överrepresenterad här. De gillar ju allt som är digitalt, de små liven.
- Vafan, har du bara 128 kbps i upplösning på senaste U2? Skäms! är en kommentar man kan få höra från dessa ynglingar. Då kan man kontra med:
- Du som inte ens vet hur omslaget ser ut på skivan i fråga ska stänga igen matluckan…
Och i vilken kategori hamnar undertecknad då, undrar vän av ordning? Jag är en allätande MP3-älskarnörd som har mina skivor i prydlig bokstavsordning, nyttjar både iTunes och Pirate Bay (meddelande till Farbror Polisen: jag finns på mobilen ifall ni vill mig nåt) och har skygglappar på öronen. Fast bara ibland…
måndag 9 mars 2009
Silence is pinsamt
Det finns stunder då tystnad är det bästa ljud som finns. Det kan också vara något av det mest smärtsamma som man kan utsätta sig för. Hur många är inte de dejter, konversationer eller krogragg som har innehållit just tystnad. I massor. Stunder då man inte vet vad nästa mening ska bli, vilket samtalsämne förutom väder och vind som man ska ge sig på, det är situationer som man helst av allt vill undvika att hamna i.
Ta bara rubriken på den här bloggen. Det är inte bara en albumtitel med Östen Med Resten, det är ofta ett uttryck som man kan ta till när det tryter med samtalsämnen också. Tumregeln för när en konversation börjar barka åt fanders är när mellanrummet mellan meningarna börjar överstiga fyra sekunder. Då kan man med gott samvete slänga in en ”…å bilen går bra?” för att köpa lite tid, alternativt avrunda samtalet.
Jag brukar på ren djävulskap smyga in en sån mening när jag pratar med mina kollegor ibland, bara för att se hur de reagerar.
- …ehm…jo, den går väl bra, brukar svaret bli, och jag ler i mjugg. Motparten har inte riktigt fattat galoppen, så jag fortsätter då med:
- …å hur är det med ungarna då…?
- Men jag har ju inga barn.
- …har de åkt på nån förkylning på sistone?
Nu börjar det gå upp ett Liljeholmens hos ”offret”, och jag kan skönja ett litet flin i ena mungipan. Alltid lika roligt.
För en tid sen stod två kollegor på jobbet och skulle ta sig en kopp kaffe. De tittade lite på varandra under tystnad, pillade lite med kaffenyckeln och gjorde inte så mycket mer. Kaffeapparatens brummande var det enda man kunde höra, kanske även nån truck ute på lagret. Tystnaden kändes påtaglig. De sneglade lite på varandra, ingen sa något. Plötsligt tog den ene av dem modet till sig:
- Jag satte på frugan igår.
Fortsatt tystnad. De stirrade på varandra, och smuttade lite på kaffet. En truck åkte förbi en bit bort.
- Jaha…
Konversationen var död. Det fanns liksom inget mer att säga efter en sån replik. Båda kollegorna gick vidare åt varsitt håll, med kaffet rykande ur muggarna.
Tala är som bekant silver, men tiga är nog lite jävligare.
Ta bara rubriken på den här bloggen. Det är inte bara en albumtitel med Östen Med Resten, det är ofta ett uttryck som man kan ta till när det tryter med samtalsämnen också. Tumregeln för när en konversation börjar barka åt fanders är när mellanrummet mellan meningarna börjar överstiga fyra sekunder. Då kan man med gott samvete slänga in en ”…å bilen går bra?” för att köpa lite tid, alternativt avrunda samtalet.
Jag brukar på ren djävulskap smyga in en sån mening när jag pratar med mina kollegor ibland, bara för att se hur de reagerar.
- …ehm…jo, den går väl bra, brukar svaret bli, och jag ler i mjugg. Motparten har inte riktigt fattat galoppen, så jag fortsätter då med:
- …å hur är det med ungarna då…?
- Men jag har ju inga barn.
- …har de åkt på nån förkylning på sistone?
Nu börjar det gå upp ett Liljeholmens hos ”offret”, och jag kan skönja ett litet flin i ena mungipan. Alltid lika roligt.
För en tid sen stod två kollegor på jobbet och skulle ta sig en kopp kaffe. De tittade lite på varandra under tystnad, pillade lite med kaffenyckeln och gjorde inte så mycket mer. Kaffeapparatens brummande var det enda man kunde höra, kanske även nån truck ute på lagret. Tystnaden kändes påtaglig. De sneglade lite på varandra, ingen sa något. Plötsligt tog den ene av dem modet till sig:
- Jag satte på frugan igår.
Fortsatt tystnad. De stirrade på varandra, och smuttade lite på kaffet. En truck åkte förbi en bit bort.
- Jaha…
Konversationen var död. Det fanns liksom inget mer att säga efter en sån replik. Båda kollegorna gick vidare åt varsitt håll, med kaffet rykande ur muggarna.
Tala är som bekant silver, men tiga är nog lite jävligare.
onsdag 4 mars 2009
Ännu en bussanekdot
På tal om det här med bussfärder, jag tänkte fortsätta mina busshistorier i det här inlägget, den här gången från det kokande myllret i San Fransisco, Junajtid Stäjts.
Vi hade beslutat oss för att åka kollektivt den här dagen. Destinationen var Ashbury Heights, en stadsdel i S.F där skäggiga hippies, poeter, musiker och annat löst folk har hållit, och håller fortfarande, till. Vi kollade upp bussnummer och avgångstid, begav oss till busshållplatsen och väntade tålmodigt på att bussrackaren skulle dyka upp.
Då dyker det upp en herre i övre medelåldern med blont hårsvall och börjar spatsera omkring lite förstrött. Han är klädd i en lång klänning, har små söta sandaler, är taffligt sminkad och har målat naglarna. Han ser tämligen sliten ut, och spär på det attributet ytterligare genom att tända en cigg. Efter att ha vankat omkring en stund kommer han till oss där vi står och väntar.
- Vill ni köpa ett par bussbiljetter? frågar han, fast på engelska såklart.
- Ehm, nej tack, vi klarar oss.
Han ser vår skepsis mot de billiga biljetterna, och fortsätter:
- Jo men det är helt lagligt. Ni får de för ett bra pris!
Resan i sig var ingen större investering, och det stod klart och tydligt på baksidan av biljetten att det inte var tillåtet att sälja de vidare.
- Vi är nöjda, men tack ändå, svarade vi så där svennigt och kände oss nöjda att vi kunde stå på oss.
- Jaja, skyll er själva, mumlade den slitne transvestitmannen och lunkade vidare.
Bussen kom till slut, vi satte oss till rätta och åkte iväg. Efter en kort stund tvärstannade bussen, folk som stod upp flög handlöst omkring och man fick verkligen hålla i hatten.
- Is everybody OK? frågade busschauffören. Nu orkade jag inte översätta det han sa, jag tror ni fattar ändå.
Jorå, tyckte vi, här är det prima liv. Det var tydligen nån tokfan som hade kastat sig framför bussen, därav den plötsliga inbromsningen. Vi kunde fortsätta resan utan bekymmer, och kom helskinnade fram till hippekvarteren. En bussresa väl värd namnet, inte sant?
Vi hade beslutat oss för att åka kollektivt den här dagen. Destinationen var Ashbury Heights, en stadsdel i S.F där skäggiga hippies, poeter, musiker och annat löst folk har hållit, och håller fortfarande, till. Vi kollade upp bussnummer och avgångstid, begav oss till busshållplatsen och väntade tålmodigt på att bussrackaren skulle dyka upp.
Då dyker det upp en herre i övre medelåldern med blont hårsvall och börjar spatsera omkring lite förstrött. Han är klädd i en lång klänning, har små söta sandaler, är taffligt sminkad och har målat naglarna. Han ser tämligen sliten ut, och spär på det attributet ytterligare genom att tända en cigg. Efter att ha vankat omkring en stund kommer han till oss där vi står och väntar.
- Vill ni köpa ett par bussbiljetter? frågar han, fast på engelska såklart.
- Ehm, nej tack, vi klarar oss.
Han ser vår skepsis mot de billiga biljetterna, och fortsätter:
- Jo men det är helt lagligt. Ni får de för ett bra pris!
Resan i sig var ingen större investering, och det stod klart och tydligt på baksidan av biljetten att det inte var tillåtet att sälja de vidare.
- Vi är nöjda, men tack ändå, svarade vi så där svennigt och kände oss nöjda att vi kunde stå på oss.
- Jaja, skyll er själva, mumlade den slitne transvestitmannen och lunkade vidare.
Bussen kom till slut, vi satte oss till rätta och åkte iväg. Efter en kort stund tvärstannade bussen, folk som stod upp flög handlöst omkring och man fick verkligen hålla i hatten.
- Is everybody OK? frågade busschauffören. Nu orkade jag inte översätta det han sa, jag tror ni fattar ändå.
Jorå, tyckte vi, här är det prima liv. Det var tydligen nån tokfan som hade kastat sig framför bussen, därav den plötsliga inbromsningen. Vi kunde fortsätta resan utan bekymmer, och kom helskinnade fram till hippekvarteren. En bussresa väl värd namnet, inte sant?
tisdag 3 mars 2009
Var tar allt folk vägen?
Satt och kollade på Vasaloppet på dumburken i söndags, och det slog mig att gränsen mellan geni och dåre är ytterst hårfin. Bara tanken på att ställa sig på ett par skidor i en lite för tajt trikå tidigt en söndagsmorgon för att med skavsår och blodsmak i munnen kämpa i nio mil är för mig svindlande. Lägg dessutom till brutna stavar, problem med vallan och en hiskelig trängsel i spåren och jag ställer mig ännu mer frågande till varför man frivilligt vill vara med.
Jag skickade förresten iväg ett mejl till Polisen i Dalarna med anledning av Vasaloppet.
Hej Farbror Polisen!
Nu är det dags igen för Vasaloppet, och jag hoppas ni är bättre rustade i år. De senaste åren har er insats varit under all kritik, så jag hoppas på bättring. Vad är det då jag har i åtanke? Jo alla dessa personer som försvinner varje år. Spårlöst borta! Ingen har sett dem, ingen vet var de har tagit vägen.
Varje skidåkare tappar i genomsnitt tre kilo i vikt under de nio milen som ska avverkas. Det blir alltså sammanlagt nära 400 personer som bokstavligt talat går upp i rök. Varje år! Var tar de vägen, alla dessa människor?
Jag hoppas verkligen att ni tar tag i den här frågan, det är många som är oroliga.
Tack på förhand!
// En orolig tv-tittare
Hoppas de svarar snart, jag går och vankar av och an här hemma och kan inte tänka på något annat. Och sen har de mage att påstå att Sveriges befolkning ökar. Tur att vi bara har ett långlopp på skidor per år, annars skulle vi ju gå back rent befolkningsmässigt…
Jag skickade förresten iväg ett mejl till Polisen i Dalarna med anledning av Vasaloppet.
Hej Farbror Polisen!
Nu är det dags igen för Vasaloppet, och jag hoppas ni är bättre rustade i år. De senaste åren har er insats varit under all kritik, så jag hoppas på bättring. Vad är det då jag har i åtanke? Jo alla dessa personer som försvinner varje år. Spårlöst borta! Ingen har sett dem, ingen vet var de har tagit vägen.
Varje skidåkare tappar i genomsnitt tre kilo i vikt under de nio milen som ska avverkas. Det blir alltså sammanlagt nära 400 personer som bokstavligt talat går upp i rök. Varje år! Var tar de vägen, alla dessa människor?
Jag hoppas verkligen att ni tar tag i den här frågan, det är många som är oroliga.
Tack på förhand!
// En orolig tv-tittare
Hoppas de svarar snart, jag går och vankar av och an här hemma och kan inte tänka på något annat. Och sen har de mage att påstå att Sveriges befolkning ökar. Tur att vi bara har ett långlopp på skidor per år, annars skulle vi ju gå back rent befolkningsmässigt…
torsdag 19 februari 2009
Bussigt värre
Blev lite inspirerad av Brutus' finfina inlägg om att åka buss. Det här är mina 2 cent.
Jag åker sällan kollektivt. De gånger jag sätter mig på en buss på ett år är lätträknade, jag tar cykeln istället om jag ska någonstans. Sen att jag är så förbannat snål är en helt annan femma…
När jag har betalat och ska bestämma plats får jag alltid beslutsångest var jag ska sätta mig. Fram eller bak? Om jag beslutar mig för att sätta mig längst fram har jag full koll på passagerarna som kliver på, och det vill man ju gärna ha. Hur ska man annars veta vad det är för dårar som tänker sätta sig på samma buss som jag? Självmordsbombare och gamla fyllon ska givetvis få åka kollektivt, bara jag är mentalt förberedd på det. Vill jag däremot sätta mig lite längre bak minskar risken för att ha full kontroll, men chansen att få lite lugn och ro ökar avsevärt. Gamla farbröder och shoppingtanter orkar helt sonika inte gå så långt bak i bussen, så de kan gott få sätta sig i fronten och trängas. Hamnar du på en s.k. dragspelsbuss, alltså en som är dubbelt så lång än en vanlig, gör inte misstaget att sätta dig i mitten. Trångt, snurrigt och dragigt, knappast en plats att sukta efter. Sen kommer folk att ta dig för en folkpartist eftersom du drar dig till mitten hela tiden, och det vill vi ju inte bjuda dem på.
En bussresa ska gå snabbt och smidigt. När det flyter på är det en fröjd att åka kommunalt, och man känner sig genast lite gladare. Såtillvida det inte dyker upp små käppar i hjulen. De kan anta formen av två småbarnsmorsor som ska kånka med sig ungarna och barnvagnarna ner på stan, eller en förskoleklass som likt små skeppsråttor myllrar fram, piper och klättrar upp där de kan. Även folk med krånglande busskort och virriga gamla tanter är små orosmoment som kan förlänga din bussresa avsevärt. Men som sagt, jag åker buss så sällan att det inte rör mig i ryggen det minsta. Det är ju kul att de får komma ut lite och se hur den riktiga världen fungerar.
En gång när jag åkte buss från Mariehem till stan hände följande anekdot:
Jag hade satt mig rätt långt bak i bussen (det måste ha varit 2:an från Marieberg, den gick ju mycket fortare än de andra) och njöt i fulla drag av resan. Vi hade nästan hade kommit fram till Vasaplan då bussen stannade till vid ett rödljus i korsningen vid Mimerskolan. Busschauffören greppade då mikrofonen och gjorde följande kungörande på kraftig finsk brytning:
- Tjääära passa-tjeerare! Vi anländer till Vaaasaplan om ssirka tii-o säkunndär! *klick*
Vi skrattade högt, gav den lustige finnen en applåd och klev av, lite gladare och bättre till mods.
Jag har även åkt buss i San Fransisco, och det var en åktur av sällan skådat slag. Ska be att få återkomma iden frågan vid ett senare tillfälle… (snacka om cliffhanger!)
Jag åker sällan kollektivt. De gånger jag sätter mig på en buss på ett år är lätträknade, jag tar cykeln istället om jag ska någonstans. Sen att jag är så förbannat snål är en helt annan femma…
När jag har betalat och ska bestämma plats får jag alltid beslutsångest var jag ska sätta mig. Fram eller bak? Om jag beslutar mig för att sätta mig längst fram har jag full koll på passagerarna som kliver på, och det vill man ju gärna ha. Hur ska man annars veta vad det är för dårar som tänker sätta sig på samma buss som jag? Självmordsbombare och gamla fyllon ska givetvis få åka kollektivt, bara jag är mentalt förberedd på det. Vill jag däremot sätta mig lite längre bak minskar risken för att ha full kontroll, men chansen att få lite lugn och ro ökar avsevärt. Gamla farbröder och shoppingtanter orkar helt sonika inte gå så långt bak i bussen, så de kan gott få sätta sig i fronten och trängas. Hamnar du på en s.k. dragspelsbuss, alltså en som är dubbelt så lång än en vanlig, gör inte misstaget att sätta dig i mitten. Trångt, snurrigt och dragigt, knappast en plats att sukta efter. Sen kommer folk att ta dig för en folkpartist eftersom du drar dig till mitten hela tiden, och det vill vi ju inte bjuda dem på.
En bussresa ska gå snabbt och smidigt. När det flyter på är det en fröjd att åka kommunalt, och man känner sig genast lite gladare. Såtillvida det inte dyker upp små käppar i hjulen. De kan anta formen av två småbarnsmorsor som ska kånka med sig ungarna och barnvagnarna ner på stan, eller en förskoleklass som likt små skeppsråttor myllrar fram, piper och klättrar upp där de kan. Även folk med krånglande busskort och virriga gamla tanter är små orosmoment som kan förlänga din bussresa avsevärt. Men som sagt, jag åker buss så sällan att det inte rör mig i ryggen det minsta. Det är ju kul att de får komma ut lite och se hur den riktiga världen fungerar.
En gång när jag åkte buss från Mariehem till stan hände följande anekdot:
Jag hade satt mig rätt långt bak i bussen (det måste ha varit 2:an från Marieberg, den gick ju mycket fortare än de andra) och njöt i fulla drag av resan. Vi hade nästan hade kommit fram till Vasaplan då bussen stannade till vid ett rödljus i korsningen vid Mimerskolan. Busschauffören greppade då mikrofonen och gjorde följande kungörande på kraftig finsk brytning:
- Tjääära passa-tjeerare! Vi anländer till Vaaasaplan om ssirka tii-o säkunndär! *klick*
Vi skrattade högt, gav den lustige finnen en applåd och klev av, lite gladare och bättre till mods.
Jag har även åkt buss i San Fransisco, och det var en åktur av sällan skådat slag. Ska be att få återkomma iden frågan vid ett senare tillfälle… (snacka om cliffhanger!)
fredag 6 februari 2009
Sten, sax....lasersvärd?
När man har kommit till ett avgörande skede i en konflikt och det inte finns några andra utvägar, när man vill låta lotten avgöra, eller om man bara vill fördriva tiden en stund; då tar man till den eminenta lösningen ”sten, sax, påse”. Lite trivialt kan tyckas, men bara att man kan ha så kul med så få hjälpmedel till en mycket billig peng (läs: gratis) får snåltarmen i mig att jubla och slå små frivolter.
Nu trodde ju jag att det bara finns en regel i den här leken, men icke! En kollega på jobbet berättade att när han och hans fyraårige grabb leker ”sten, sax, påse” så åker pappa på spö. Varje gång. Fyraåringen har minsann kommit på egna sätt att bräcka farsan, och lägg till en vinnarskalle utan dess like hos junior och du får en helt ny lek.
Fyraåringen har börjat använda nya tillägg i leken. Gör pappa en sten, kontrar lillgrabben med…ett lasersvärd! Och i nästa omgång då farsan gör en påse, får han en pil tillbaka. ”Pang!” är också ett favoritvapen mot farsans mesiga påse eller sax, något som fått pappan att inse hur hans son verkligen inte gillar att förlora.
- Jag har försökt förklara hur stenen, saxen och påsen hänger ihop, men han vill inte ta in den informationen riktigt än, berättar kollegan. Vad kan slå ett lasersvärd, liksom?
Vi får börja tänka om när det gäller gamla lekar. Vi lever ju faktiskt på 2000-talet, och måste därför anpassa lekarna därefter. Jag tror fyraåringen är en liten pionjär på det här området, han som i framtiden nog kommer att kallas ”han som introducerade sten, sax, lasersvärd” i lekutbudet…
Nu trodde ju jag att det bara finns en regel i den här leken, men icke! En kollega på jobbet berättade att när han och hans fyraårige grabb leker ”sten, sax, påse” så åker pappa på spö. Varje gång. Fyraåringen har minsann kommit på egna sätt att bräcka farsan, och lägg till en vinnarskalle utan dess like hos junior och du får en helt ny lek.
Fyraåringen har börjat använda nya tillägg i leken. Gör pappa en sten, kontrar lillgrabben med…ett lasersvärd! Och i nästa omgång då farsan gör en påse, får han en pil tillbaka. ”Pang!” är också ett favoritvapen mot farsans mesiga påse eller sax, något som fått pappan att inse hur hans son verkligen inte gillar att förlora.
- Jag har försökt förklara hur stenen, saxen och påsen hänger ihop, men han vill inte ta in den informationen riktigt än, berättar kollegan. Vad kan slå ett lasersvärd, liksom?
Vi får börja tänka om när det gäller gamla lekar. Vi lever ju faktiskt på 2000-talet, och måste därför anpassa lekarna därefter. Jag tror fyraåringen är en liten pionjär på det här området, han som i framtiden nog kommer att kallas ”han som introducerade sten, sax, lasersvärd” i lekutbudet…
fredag 30 januari 2009
Att göra en tavla är väl ingen konst
Jag har funderat lite på det här med konst. Det som för vissa kan uppfattas som obegripligt klotter kan för andra verka helt uppenbart och vackert. Det ligger som bekant i betraktarens öga, men jag kan med säkerhet i rösten säga vad som är skit och inte. Ni kan hädanefter kalla mig ”Gugge, Konstkännaren”.
Nu är ju konst ett väldigt brett område, allt ifrån tavlor med gråtande barn och cockerspanielvalpar till avant garde-konstnärer som kissar och kräks till höger och vänster, stoppar upp köksbestick i olika håligheter på kroppen eller bajsar i en burk med formalin. Konst berör, ingen tvekan om den saken. Om jag får välja (och det får jag ju, det är ju min blogg det här) så tittar jag hellre på en målad solnedgång över Bromölla eller ett stilleben med diverse tråkiga frukter, än ett paket djupfryst torsk som ska fungera som installation på ett galleri.
När umeborna fick veta hur mycket statyn ”Standing Man” som står på Rådhustorget i Umeå kostat skattebetalarna gick de bokstavligt talat i taket. 810 000 friska gick gubben på, och höjda röster om att lägga pengarna på skola och omsorg kunde höras runt om i kommunen. Som sagt, konst berör. Nästa gång det ska ställas ut statyer i stan får de gärna fråga mig, jag kan nog åstadkomma både ett och annat. Vad sägs om statyn ”Är han helt ute och cyklar?” som kommer att stå på Renmarkstorget; en staty i naturlig storlek av undertecknad där jag på min utslitna stålhäst trampar vidare mot nya äventyr, med naturtrogna grimaser och allt. Ni anar inte vad man kan göra med lite målarfärg, flirtkulor, piprensare och Plastic Padding… Billigt blir det dessutom, jag kan nog ge kommunen ett riktigt kompispris.
Jag går sällan på utställningar, och det är något jag gärna skulle göra oftare.
- Den här installationen var ju väldigt fin. Hur mycket kostar den? skulle jag fråga och peka på den enorma metallkolossen i hörnet.
- Det är spiraltrappan upp till nästa våning…
Skämt åsido, det finns mycket fin konst där ute och talanger finns det gott om. Det jag ställer mig lite skeptisk till är alla kultursidor som hyllar det udda, knepiga och svåra inom konsten, för att sen påpeka att ”det här är konst minsann, bra konst, och kom inte och säg något annat”. Pekpinnar hör hemma i konferenslokaler, inte i kultursidornas åsiktsspalter.
Så nästa gång du ser en tavla du tycker är fin, tyck det. Ingen kan säga att du har fel, inte ens en performancekonstnär med en soppslev i näsan…
Nu är ju konst ett väldigt brett område, allt ifrån tavlor med gråtande barn och cockerspanielvalpar till avant garde-konstnärer som kissar och kräks till höger och vänster, stoppar upp köksbestick i olika håligheter på kroppen eller bajsar i en burk med formalin. Konst berör, ingen tvekan om den saken. Om jag får välja (och det får jag ju, det är ju min blogg det här) så tittar jag hellre på en målad solnedgång över Bromölla eller ett stilleben med diverse tråkiga frukter, än ett paket djupfryst torsk som ska fungera som installation på ett galleri.
När umeborna fick veta hur mycket statyn ”Standing Man” som står på Rådhustorget i Umeå kostat skattebetalarna gick de bokstavligt talat i taket. 810 000 friska gick gubben på, och höjda röster om att lägga pengarna på skola och omsorg kunde höras runt om i kommunen. Som sagt, konst berör. Nästa gång det ska ställas ut statyer i stan får de gärna fråga mig, jag kan nog åstadkomma både ett och annat. Vad sägs om statyn ”Är han helt ute och cyklar?” som kommer att stå på Renmarkstorget; en staty i naturlig storlek av undertecknad där jag på min utslitna stålhäst trampar vidare mot nya äventyr, med naturtrogna grimaser och allt. Ni anar inte vad man kan göra med lite målarfärg, flirtkulor, piprensare och Plastic Padding… Billigt blir det dessutom, jag kan nog ge kommunen ett riktigt kompispris.
Jag går sällan på utställningar, och det är något jag gärna skulle göra oftare.
- Den här installationen var ju väldigt fin. Hur mycket kostar den? skulle jag fråga och peka på den enorma metallkolossen i hörnet.
- Det är spiraltrappan upp till nästa våning…
Skämt åsido, det finns mycket fin konst där ute och talanger finns det gott om. Det jag ställer mig lite skeptisk till är alla kultursidor som hyllar det udda, knepiga och svåra inom konsten, för att sen påpeka att ”det här är konst minsann, bra konst, och kom inte och säg något annat”. Pekpinnar hör hemma i konferenslokaler, inte i kultursidornas åsiktsspalter.
Så nästa gång du ser en tavla du tycker är fin, tyck det. Ingen kan säga att du har fel, inte ens en performancekonstnär med en soppslev i näsan…
måndag 26 januari 2009
Sportfånigt
I helgen var det maratonsändningar på tv av det sportigare slaget. Ja alltså inte Stockholm Maraton eller nåt annat långlopp i löpning, utan två heldagar med vintersport för den inbitne sportfantasten. Public Service när det är som bäst.
Jag har aldrig varit särskilt duktig på sport, och kommer nog aldrig bli det heller. Tanken har dock slagit mig att om jag skulle vilja bli bra på någon gren, skulle det nog bli en av de här:
Rodel
Sporten för de som kan springa korta sträckor jävligt snabbt, och sen luta sig tillbaka (eller rättare sagt framåt) för att glida i mål. Jag är som skapt för rodel. Ska införskaffa mig ett par stabila broddar först bara.
Utomhus-memory
Kanske inte en sport i sig, utan den största utmaningen ligger nog snarare i att försöka hålla alla brickorna på plats när det blåser 11 m/s och duggregnar en mulen oktobersöndag. Mitt starka psyke kommer väl till pass, tro mig.
Dart
Knappast en fysiskt krävande gren, därför tror jag att mina taniga underarmar kommer väl till pass här. I unga år hade vi en darttavla uppsatt på ladugårdsväggen i stugan, och jag hittade ofta av den. Väggen alltså. Får jag bara träna lite till så… Bonustrivia: jag har en gång på nyss nämnda vägg, mitt uppe i en spännande kastomgång, kastat fast en trollslända som råkade flyga förbi. Kom inte och säg att jag inte har talang!
Cykling
Såklart! Om jag är född till att sporta, så är det ju givetvis cyklingen som är min grej. Oavsett om det gäller Vätternrundan eller Giro D’Italia så kommer jag låtsas att jag ska cykla till jobbet. ”Rackarns vad långt det var till lagret idag då” kommer jag mumla efter fjärde bergsetappen och envist trampa vidare. Många år av nötande på sadeln har gjort mina ben sega och håriga, där har ni mitt segervapen.
Ge mig bara lite tid till att fundera på vilken sport jag ska välja. Ska nog sätta mig i soffan och kolla om det är någon bra sportaktivitet som visas på burken. En maratonsändning kanske…
Jag har aldrig varit särskilt duktig på sport, och kommer nog aldrig bli det heller. Tanken har dock slagit mig att om jag skulle vilja bli bra på någon gren, skulle det nog bli en av de här:
Rodel
Sporten för de som kan springa korta sträckor jävligt snabbt, och sen luta sig tillbaka (eller rättare sagt framåt) för att glida i mål. Jag är som skapt för rodel. Ska införskaffa mig ett par stabila broddar först bara.
Utomhus-memory
Kanske inte en sport i sig, utan den största utmaningen ligger nog snarare i att försöka hålla alla brickorna på plats när det blåser 11 m/s och duggregnar en mulen oktobersöndag. Mitt starka psyke kommer väl till pass, tro mig.
Dart
Knappast en fysiskt krävande gren, därför tror jag att mina taniga underarmar kommer väl till pass här. I unga år hade vi en darttavla uppsatt på ladugårdsväggen i stugan, och jag hittade ofta av den. Väggen alltså. Får jag bara träna lite till så… Bonustrivia: jag har en gång på nyss nämnda vägg, mitt uppe i en spännande kastomgång, kastat fast en trollslända som råkade flyga förbi. Kom inte och säg att jag inte har talang!
Cykling
Såklart! Om jag är född till att sporta, så är det ju givetvis cyklingen som är min grej. Oavsett om det gäller Vätternrundan eller Giro D’Italia så kommer jag låtsas att jag ska cykla till jobbet. ”Rackarns vad långt det var till lagret idag då” kommer jag mumla efter fjärde bergsetappen och envist trampa vidare. Många år av nötande på sadeln har gjort mina ben sega och håriga, där har ni mitt segervapen.
Ge mig bara lite tid till att fundera på vilken sport jag ska välja. Ska nog sätta mig i soffan och kolla om det är någon bra sportaktivitet som visas på burken. En maratonsändning kanske…
tisdag 13 januari 2009
Helt galet!
De senaste fem åren har de poppat upp som svampar ur mediamyllan, den ena flådigare än den andra. Telefonerna går varma, vi sitter som klistrade framför dumburken och inte ett öga är torrt när eftertexterna rullar. Vad är det jag syftar på, undrar ni förstås? Jo, det är alla dessa galor jag har i åtanke.
Idrottsgalan, Rosa Bandet-galan, Svenska Hjältar-galan, Samla-in-pengar-för- (här kan ni lägga in valfritt ord, såsom hemlösa, fattiga eller tråkiga) barn-galan bara för att nämna några. Alla dessa med ett eget postgironummer, sms-tjänst och en rabiat Carola som ylar i underhållningsblocket. Donerar du mer än 500 spänn är du med om utlottningen av en exklusiv Volvo V50, med ratt och växelspaksknopp i valnöt.
Innan det gick inflation i galor kunde jag med behållning se Guldbaggegalan eller Grammisgalan, eftersom det var de enda galorna som sändes i televisionen. Ville man donera pengar kunde man stoppa en slant i Frälsisbössan eller skicka lite till 901950-6 (visst var det längesen ni hörde det pg-numret?)
Man kanske skulle dra igång en egen gala. ”Varje dag måste landets alla mataffärer ha varor. Någon måste göra jobbet, annars svälter det svenska folket. Stöd Lagergalan, och ring in ditt bidrag. Pengarna går oavkortat till bittra och likgiltiga lagerarbetare som nästan gett upp.” Vi skulle låta Paolo Roberto och Kattis Ahlström leda oss genom kvällen, där vi får se tårdrypande reportage från olika lagerlokaler i Svea Rike. Grådassiga cementgolv och bruna tegelbyggnader skulle passera revy och i dessa miljöer skulle slitna och trötta lagerarbetare fälla syrliga kommentarer om företaget de jobbar för. Fallfärdiga truckar skulle visas upp, bristfälliga säkerhetsrutiner skulle uppmärksammas och vore det inte för brandsläckarna och Första Hjälpen-lådan på väggen skulle man tro att vi befann oss i nån baltstat för 30 år sedan. Paolo skulle med gråten i rösten vädja till svenska folket att ringa in sitt bidrag (två telefonnummer skulle dyka upp i rutan, ett lite dyrare) och sen skulle Thomas DiLeva sjunga ”Over the rainbow” sittandes på scenkanten. Kattis skulle med gråten i halsen förkunna att ”det minsann slagits nytt röstningsrekord ikväll”, och alla kvällens medverkande (Mats Ronander, Amy Diamond, Mando Diao och Christer Sjögren bland annat) skulle komma in på scenen och tillsammans framföra ”We are family”. Ridå.
Två tänkbara scenarion efter denna storslagna gala:
1. Fler branscher får blodad tand och gör sina egna insamlingsgalor på bästa sändningstid. Tänk er Lärargalan, Svenska Sjukvårdsgalan eller varför inte Sophämtarnas Stora Insamlingskväll.
2.Alla fattar hur fånigt det är med dessa galor, och lägger ner merparten. Biståndshjälp görs genom att en del av TV-licensen går till välgörande ändamål.
Visst skulle det vara lite spännande ändå att följa Lagergalan? Den kommer nog rätt i tiden efter att dokuåpan ”Lagret” gjort stor succé…
Idrottsgalan, Rosa Bandet-galan, Svenska Hjältar-galan, Samla-in-pengar-för- (här kan ni lägga in valfritt ord, såsom hemlösa, fattiga eller tråkiga) barn-galan bara för att nämna några. Alla dessa med ett eget postgironummer, sms-tjänst och en rabiat Carola som ylar i underhållningsblocket. Donerar du mer än 500 spänn är du med om utlottningen av en exklusiv Volvo V50, med ratt och växelspaksknopp i valnöt.
Innan det gick inflation i galor kunde jag med behållning se Guldbaggegalan eller Grammisgalan, eftersom det var de enda galorna som sändes i televisionen. Ville man donera pengar kunde man stoppa en slant i Frälsisbössan eller skicka lite till 901950-6 (visst var det längesen ni hörde det pg-numret?)
Man kanske skulle dra igång en egen gala. ”Varje dag måste landets alla mataffärer ha varor. Någon måste göra jobbet, annars svälter det svenska folket. Stöd Lagergalan, och ring in ditt bidrag. Pengarna går oavkortat till bittra och likgiltiga lagerarbetare som nästan gett upp.” Vi skulle låta Paolo Roberto och Kattis Ahlström leda oss genom kvällen, där vi får se tårdrypande reportage från olika lagerlokaler i Svea Rike. Grådassiga cementgolv och bruna tegelbyggnader skulle passera revy och i dessa miljöer skulle slitna och trötta lagerarbetare fälla syrliga kommentarer om företaget de jobbar för. Fallfärdiga truckar skulle visas upp, bristfälliga säkerhetsrutiner skulle uppmärksammas och vore det inte för brandsläckarna och Första Hjälpen-lådan på väggen skulle man tro att vi befann oss i nån baltstat för 30 år sedan. Paolo skulle med gråten i rösten vädja till svenska folket att ringa in sitt bidrag (två telefonnummer skulle dyka upp i rutan, ett lite dyrare) och sen skulle Thomas DiLeva sjunga ”Over the rainbow” sittandes på scenkanten. Kattis skulle med gråten i halsen förkunna att ”det minsann slagits nytt röstningsrekord ikväll”, och alla kvällens medverkande (Mats Ronander, Amy Diamond, Mando Diao och Christer Sjögren bland annat) skulle komma in på scenen och tillsammans framföra ”We are family”. Ridå.
Två tänkbara scenarion efter denna storslagna gala:
1. Fler branscher får blodad tand och gör sina egna insamlingsgalor på bästa sändningstid. Tänk er Lärargalan, Svenska Sjukvårdsgalan eller varför inte Sophämtarnas Stora Insamlingskväll.
2.Alla fattar hur fånigt det är med dessa galor, och lägger ner merparten. Biståndshjälp görs genom att en del av TV-licensen går till välgörande ändamål.
Visst skulle det vara lite spännande ändå att följa Lagergalan? Den kommer nog rätt i tiden efter att dokuåpan ”Lagret” gjort stor succé…
fredag 9 januari 2009
Barnens År
Årets första inlägg lät vänta på sig, men nu händer det åtminstone någonting. Den som väntar på något gott och allt det där…
2009 har knappt hunnit bli två veckor innan det är fullt upp i filofaxen. Dels för min egen del; mycket musik i form av demoinspelning, riktiga spelningar på g och lite andra studioprojekt, men även för andra i min bekantskapskrets. Kanske inte så mycket musik för deras del, men desto mer barnafödande. Bara i januari är det tre par som väntar/föder barn, sen kommer det ploppa ut små krabater i mars, juni och augusti för andra bekanta. Och jag som trodde att man gick i väntans tider strax innan julafton…
I bandet är det numera bara undertecknad som kan titulera sig barnfri, eftersom alla de övriga tre väntar tillökning under året. Jag får se till att vårda mina låtar ömt som om de vore små barn, fast det är de ju i stort sett redan. Jag kommer dock inte att börja plita ner några barnlåtar till gruppen, det finns det redan en sångare som gör…
Det är såna saker som ovanstående som får en att inse faktum; man är inte 20 längre. Då man förr i tiden kunde partaja oavbrutet och leva rövare på krogen (det hände i princip aldrig, men man kunde om man ville, och det är ju som bekant tanken som räknas) har man nu blivit vuxen på riktigt. Istället för partysugna ungkarlar och musik på hög volym omges man nu istället av småbarnsföräldrar, kvällströtthet och en film på SVT1 i bästa fall. Diskodans, öl och OLW’s dillchips är utbytta mot blöjbyten, välling och Sempermat. Känner man sig lite extra crazy en fredagskväll sätter man på en av Bo Kaspers’ fartigare låtar, dansar lite småfestligt i smyg och sätter sig genast i soffan igen i hopp om att ingen granne sett vad man hållit på med.
Man kan med något dimmigt i blicken drömma sig tillbaka till den gamla goda tiden då alla man umgicks med var på samma nivå (läs: icke-föräldrar) och man kunde hitta på tokigheter av olika slag. Det blir aldrig som förut, och det kanske är lika bra. Nu för tiden uppskattar man en god middag istället, ett sällskapsspel och ett glas australiensiskt med trevligt sällskap. I ärlighetens namn smäller det mycket högre, för man vet att de man umgås med just då tycker exakt likadant.
Så välkommen till 2009 alla läsare, kommande småttingar och alla ni andra. Jag hoppas att 2009 blir ett bra juni-år…
2009 har knappt hunnit bli två veckor innan det är fullt upp i filofaxen. Dels för min egen del; mycket musik i form av demoinspelning, riktiga spelningar på g och lite andra studioprojekt, men även för andra i min bekantskapskrets. Kanske inte så mycket musik för deras del, men desto mer barnafödande. Bara i januari är det tre par som väntar/föder barn, sen kommer det ploppa ut små krabater i mars, juni och augusti för andra bekanta. Och jag som trodde att man gick i väntans tider strax innan julafton…
I bandet är det numera bara undertecknad som kan titulera sig barnfri, eftersom alla de övriga tre väntar tillökning under året. Jag får se till att vårda mina låtar ömt som om de vore små barn, fast det är de ju i stort sett redan. Jag kommer dock inte att börja plita ner några barnlåtar till gruppen, det finns det redan en sångare som gör…
Det är såna saker som ovanstående som får en att inse faktum; man är inte 20 längre. Då man förr i tiden kunde partaja oavbrutet och leva rövare på krogen (det hände i princip aldrig, men man kunde om man ville, och det är ju som bekant tanken som räknas) har man nu blivit vuxen på riktigt. Istället för partysugna ungkarlar och musik på hög volym omges man nu istället av småbarnsföräldrar, kvällströtthet och en film på SVT1 i bästa fall. Diskodans, öl och OLW’s dillchips är utbytta mot blöjbyten, välling och Sempermat. Känner man sig lite extra crazy en fredagskväll sätter man på en av Bo Kaspers’ fartigare låtar, dansar lite småfestligt i smyg och sätter sig genast i soffan igen i hopp om att ingen granne sett vad man hållit på med.
Man kan med något dimmigt i blicken drömma sig tillbaka till den gamla goda tiden då alla man umgicks med var på samma nivå (läs: icke-föräldrar) och man kunde hitta på tokigheter av olika slag. Det blir aldrig som förut, och det kanske är lika bra. Nu för tiden uppskattar man en god middag istället, ett sällskapsspel och ett glas australiensiskt med trevligt sällskap. I ärlighetens namn smäller det mycket högre, för man vet att de man umgås med just då tycker exakt likadant.
Så välkommen till 2009 alla läsare, kommande småttingar och alla ni andra. Jag hoppas att 2009 blir ett bra juni-år…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)