Att göra en tavla är väl ingen konst

Jag har funderat lite på det här med konst. Det som för vissa kan uppfattas som obegripligt klotter kan för andra verka helt uppenbart och vackert. Det ligger som bekant i betraktarens öga, men jag kan med säkerhet i rösten säga vad som är skit och inte. Ni kan hädanefter kalla mig ”Gugge, Konstkännaren”.
Nu är ju konst ett väldigt brett område, allt ifrån tavlor med gråtande barn och cockerspanielvalpar till avant garde-konstnärer som kissar och kräks till höger och vänster, stoppar upp köksbestick i olika håligheter på kroppen eller bajsar i en burk med formalin. Konst berör, ingen tvekan om den saken. Om jag får välja (och det får jag ju, det är ju min blogg det här) så tittar jag hellre på en målad solnedgång över Bromölla eller ett stilleben med diverse tråkiga frukter, än ett paket djupfryst torsk som ska fungera som installation på ett galleri.

När umeborna fick veta hur mycket statyn ”Standing Man” som står på Rådhustorget i Umeå kostat skattebetalarna gick de bokstavligt talat i taket. 810 000 friska gick gubben på, och höjda röster om att lägga pengarna på skola och omsorg kunde höras runt om i kommunen. Som sagt, konst berör. Nästa gång det ska ställas ut statyer i stan får de gärna fråga mig, jag kan nog åstadkomma både ett och annat. Vad sägs om statyn ”Är han helt ute och cyklar?” som kommer att stå på Renmarkstorget; en staty i naturlig storlek av undertecknad där jag på min utslitna stålhäst trampar vidare mot nya äventyr, med naturtrogna grimaser och allt. Ni anar inte vad man kan göra med lite målarfärg, flirtkulor, piprensare och Plastic Padding… Billigt blir det dessutom, jag kan nog ge kommunen ett riktigt kompispris.

Jag går sällan på utställningar, och det är något jag gärna skulle göra oftare.
- Den här installationen var ju väldigt fin. Hur mycket kostar den? skulle jag fråga och peka på den enorma metallkolossen i hörnet.
- Det är spiraltrappan upp till nästa våning…
Skämt åsido, det finns mycket fin konst där ute och talanger finns det gott om. Det jag ställer mig lite skeptisk till är alla kultursidor som hyllar det udda, knepiga och svåra inom konsten, för att sen påpeka att ”det här är konst minsann, bra konst, och kom inte och säg något annat”. Pekpinnar hör hemma i konferenslokaler, inte i kultursidornas åsiktsspalter.

Så nästa gång du ser en tavla du tycker är fin, tyck det. Ingen kan säga att du har fel, inte ens en performancekonstnär med en soppslev i näsan…

Sportfånigt

I helgen var det maratonsändningar på tv av det sportigare slaget. Ja alltså inte Stockholm Maraton eller nåt annat långlopp i löpning, utan två heldagar med vintersport för den inbitne sportfantasten. Public Service när det är som bäst.
Jag har aldrig varit särskilt duktig på sport, och kommer nog aldrig bli det heller. Tanken har dock slagit mig att om jag skulle vilja bli bra på någon gren, skulle det nog bli en av de här:

Rodel
Sporten för de som kan springa korta sträckor jävligt snabbt, och sen luta sig tillbaka (eller rättare sagt framåt) för att glida i mål. Jag är som skapt för rodel. Ska införskaffa mig ett par stabila broddar först bara.

Utomhus-memory
Kanske inte en sport i sig, utan den största utmaningen ligger nog snarare i att försöka hålla alla brickorna på plats när det blåser 11 m/s och duggregnar en mulen oktobersöndag. Mitt starka psyke kommer väl till pass, tro mig.

Dart
Knappast en fysiskt krävande gren, därför tror jag att mina taniga underarmar kommer väl till pass här. I unga år hade vi en darttavla uppsatt på ladugårdsväggen i stugan, och jag hittade ofta av den. Väggen alltså. Får jag bara träna lite till så… Bonustrivia: jag har en gång på nyss nämnda vägg, mitt uppe i en spännande kastomgång, kastat fast en trollslända som råkade flyga förbi. Kom inte och säg att jag inte har talang!

Cykling
Såklart! Om jag är född till att sporta, så är det ju givetvis cyklingen som är min grej. Oavsett om det gäller Vätternrundan eller Giro D’Italia så kommer jag låtsas att jag ska cykla till jobbet. ”Rackarns vad långt det var till lagret idag då” kommer jag mumla efter fjärde bergsetappen och envist trampa vidare. Många år av nötande på sadeln har gjort mina ben sega och håriga, där har ni mitt segervapen.

Ge mig bara lite tid till att fundera på vilken sport jag ska välja. Ska nog sätta mig i soffan och kolla om det är någon bra sportaktivitet som visas på burken. En maratonsändning kanske…

Helt galet!

De senaste fem åren har de poppat upp som svampar ur mediamyllan, den ena flådigare än den andra. Telefonerna går varma, vi sitter som klistrade framför dumburken och inte ett öga är torrt när eftertexterna rullar. Vad är det jag syftar på, undrar ni förstås? Jo, det är alla dessa galor jag har i åtanke.

Idrottsgalan, Rosa Bandet-galan, Svenska Hjältar-galan, Samla-in-pengar-för- (här kan ni lägga in valfritt ord, såsom hemlösa, fattiga eller tråkiga) barn-galan bara för att nämna några. Alla dessa med ett eget postgironummer, sms-tjänst och en rabiat Carola som ylar i underhållningsblocket. Donerar du mer än 500 spänn är du med om utlottningen av en exklusiv Volvo V50, med ratt och växelspaksknopp i valnöt.
Innan det gick inflation i galor kunde jag med behållning se Guldbaggegalan eller Grammisgalan, eftersom det var de enda galorna som sändes i televisionen. Ville man donera pengar kunde man stoppa en slant i Frälsisbössan eller skicka lite till 901950-6 (visst var det längesen ni hörde det pg-numret?)

Man kanske skulle dra igång en egen gala. ”Varje dag måste landets alla mataffärer ha varor. Någon måste göra jobbet, annars svälter det svenska folket. Stöd Lagergalan, och ring in ditt bidrag. Pengarna går oavkortat till bittra och likgiltiga lagerarbetare som nästan gett upp.” Vi skulle låta Paolo Roberto och Kattis Ahlström leda oss genom kvällen, där vi får se tårdrypande reportage från olika lagerlokaler i Svea Rike. Grådassiga cementgolv och bruna tegelbyggnader skulle passera revy och i dessa miljöer skulle slitna och trötta lagerarbetare fälla syrliga kommentarer om företaget de jobbar för. Fallfärdiga truckar skulle visas upp, bristfälliga säkerhetsrutiner skulle uppmärksammas och vore det inte för brandsläckarna och Första Hjälpen-lådan på väggen skulle man tro att vi befann oss i nån baltstat för 30 år sedan. Paolo skulle med gråten i rösten vädja till svenska folket att ringa in sitt bidrag (två telefonnummer skulle dyka upp i rutan, ett lite dyrare) och sen skulle Thomas DiLeva sjunga ”Over the rainbow” sittandes på scenkanten. Kattis skulle med gråten i halsen förkunna att ”det minsann slagits nytt röstningsrekord ikväll”, och alla kvällens medverkande (Mats Ronander, Amy Diamond, Mando Diao och Christer Sjögren bland annat) skulle komma in på scenen och tillsammans framföra ”We are family”. Ridå.

Två tänkbara scenarion efter denna storslagna gala:

1. Fler branscher får blodad tand och gör sina egna insamlingsgalor på bästa sändningstid. Tänk er Lärargalan, Svenska Sjukvårdsgalan eller varför inte Sophämtarnas Stora Insamlingskväll.

2.Alla fattar hur fånigt det är med dessa galor, och lägger ner merparten. Biståndshjälp görs genom att en del av TV-licensen går till välgörande ändamål.

Visst skulle det vara lite spännande ändå att följa Lagergalan? Den kommer nog rätt i tiden efter att dokuåpan ”Lagret” gjort stor succé…

Barnens År

Årets första inlägg lät vänta på sig, men nu händer det åtminstone någonting. Den som väntar på något gott och allt det där…

2009 har knappt hunnit bli två veckor innan det är fullt upp i filofaxen. Dels för min egen del; mycket musik i form av demoinspelning, riktiga spelningar på g och lite andra studioprojekt, men även för andra i min bekantskapskrets. Kanske inte så mycket musik för deras del, men desto mer barnafödande. Bara i januari är det tre par som väntar/föder barn, sen kommer det ploppa ut små krabater i mars, juni och augusti för andra bekanta. Och jag som trodde att man gick i väntans tider strax innan julafton…
I bandet är det numera bara undertecknad som kan titulera sig barnfri, eftersom alla de övriga tre väntar tillökning under året. Jag får se till att vårda mina låtar ömt som om de vore små barn, fast det är de ju i stort sett redan. Jag kommer dock inte att börja plita ner några barnlåtar till gruppen, det finns det redan en sångare som gör…

Det är såna saker som ovanstående som får en att inse faktum; man är inte 20 längre. Då man förr i tiden kunde partaja oavbrutet och leva rövare på krogen (det hände i princip aldrig, men man kunde om man ville, och det är ju som bekant tanken som räknas) har man nu blivit vuxen på riktigt. Istället för partysugna ungkarlar och musik på hög volym omges man nu istället av småbarnsföräldrar, kvällströtthet och en film på SVT1 i bästa fall. Diskodans, öl och OLW’s dillchips är utbytta mot blöjbyten, välling och Sempermat. Känner man sig lite extra crazy en fredagskväll sätter man på en av Bo Kaspers’ fartigare låtar, dansar lite småfestligt i smyg och sätter sig genast i soffan igen i hopp om att ingen granne sett vad man hållit på med.
Man kan med något dimmigt i blicken drömma sig tillbaka till den gamla goda tiden då alla man umgicks med var på samma nivå (läs: icke-föräldrar) och man kunde hitta på tokigheter av olika slag. Det blir aldrig som förut, och det kanske är lika bra. Nu för tiden uppskattar man en god middag istället, ett sällskapsspel och ett glas australiensiskt med trevligt sällskap. I ärlighetens namn smäller det mycket högre, för man vet att de man umgås med just då tycker exakt likadant.

Så välkommen till 2009 alla läsare, kommande småttingar och alla ni andra. Jag hoppas att 2009 blir ett bra juni-år…