Halloween på ren svenska

Det börjar vankas Alla Helgons Dag. Eller som det heter på ren svenska; Halloween. När vi var i Staterna i början på september var jänkarna i full gång med försäljningen av just Halloweensaker, sisådär en två månader i förväg. De ska alltid vara värst, men de är dock duktiga på framförhållning, det är en sak som är säker. Kusin Vitamin berättade att så fort Halloween var avklarad var det dags för nästa event; Thanksgiving. Och när det var överstökat, fram med julpyntet och låtsassnö på sprejburk.

Vi på lagret är också riktiga hejare på framförhållning. Snart kommer julmusten in i lagerhyllorna, och följs tätt av pepparkakor, senap och snöskyfflar. Det äts kopiösa mängder mat under årets alla högtider, och det får vi på lagret bittert erfara. Under en specifik vecka, i år är det vecka 47 som gäller, så exploderar arbetsanhopningen och alla butiker ska ha samma varor samtidigt så fort som möjligt. Härligt! Vi har bara två armar och två ben/anställd, men skulle haft en bläckfisks extremiteter för att klara av volymerna. Nåja, jag säger som jag brukar när det är någon som gnäller på måndagsmorgonen att de redan är less och vill ha helg; "Det är ju tur att det är så roligt att jobba". Sen åker jag flinande iväg på min truck och får arga blickar efter mig resten av dagen.

Men på tal om Halloween igen. Jag har hittills inte fått uppleva det, men några av mina arbetskamrater har fått erfara att medelåldern på de som klär ut sig och knackar på dörren för at busa eller få godis har ökat. Drastiskt. Så bli inte förvånade om ett par mumlande mopedynglingar med acne och fjun på överläppen ringer på och brummar "bus eller...öh...godis". Jag funderar själv på att klä ut mig och gå runt bland mina pensionärsgrannar och tigga, nu när det verkar vara okej med lite högre medelålder. Fast jag får väl bara en torr mandarin, ett par polkagrisar eller Danske Kungens bröstkarameller att tacksamt suga på, så jag överväger att busa med dem istället. Skrämma en liten tant, fixa en pyspunka på rollatorn, limma fast träklossar på alla 07.00-tider på bokningssystemet i tvättstugan (det är alltid pensionärerna som tar dessa tider. Helt obegripligt, de borde ju ha sovmorgon nu när de kan ta det lite lugnt på morgnarna...) eller varför inte stoppa ner handskrivna klagobrev i deras brevinkast med olika avsändare. Tänk vad mycket rykten och små trapphusdiskussioner det kommer att bli efter det, och lösningen blir att Aschberg rycker ut och medlar och sänder det på bästa sändningstid. Ja, det bor en liten djävul bakom örat på mig, men än så länge är han ganska lugn. Vänta bara när det närmar sig Alla Helgona på riktigt! Eller som vi säger på ren svenska: Halloween...

Premiären avklarad

Nu kan vi skriva in den 20:e oktober 2007 i historieböckerna. Det var nämligen då som Elevator 6 gjorde sin första spelning under det namnet och den nuvarande sättningen på Droskan inför en vild och...mja...rätt gles pubilk. Dock var stödet massivt; allt från föräldrar och arbetskamrater till släkt och vänner fanns där för att bevittna fenomenet E6 live på scen, och enligt den snälla responsen efteråt var det en bra spelning. Den roligaste kommentaren kom dock från en utomstående som aldrig sett oss förr:
- Ni spelade riktigt bra, men ni måste göra nåt åt basisten. En basist ska vara lugn och hålla sig på sin kant, inte ta för mycket plats...
Nu hör ju till saken att Johan som är den färskaste av medlemmarna inte står still och håller sig på sin kant, vare sig på scen, i replokalen eller i andra sociala sammanhang. Han tar plats och rätt mycket sådan. Vi i bandet älskar det, andra kanske inte tycker samma sak tydligen.

Hur såg kvällen ut annars då? Vi släntrade in på Droskan runt 14.30 för att göra soundcheck kring 15-snåret, men väl framme visade det sig att de öppnade stället 15, så att göra soundcheck kom inte på fråga. "Vi har ju gäster här i restaurangen" sa dem. Vi åkte upp till basisten och gick igenom setlistan en sista gång innan eldprovet, för att sedan åka tillbaka ner till spelstället för att få vårt gage; gratis käk. Taco- och pizzabuffé stod på menyn, och vi lät oss väl smaka. Kaffe efter maten, pilsner till rabatterat bandpris och sen var det dags att se kvällens första band, Jannarna. Tre äldre män som alla hette Jan (men med olika efternamn) lirade nån typ av Deep Purple-rock med svenska, rätt undermåliga, texter. De hade spelats på radion, och det var deras största bedrift hittills. "Det här var ju andra gången vi spelar live ute" sa sångaren Jan efter spelningen, och det tvivlar jag inte en sekund på. "Vi har ju studio i replokalen, så om ni vill spela in nåt kan ni höra av er. Jag är rätt kunning på sånt där..." proklamerade Jan innan han försvann ut i publikhavet. Jag hummade nåt ohörbart, för det var ju inte ens aktuellt att åka ut till Jannarnas studio i Vännäs när jag har en egen hemma på kammarn.
Sen var det vår tur att lira, och ni har ju redan läst hur det gick. Det roligaste under vår spelning var att det dansades hejvilt till ett par låtar, och under sista låten bjöds det på en smäktande vals av paret på dansgolvet. Inte ett öga torrt. En av dansarna skulle dessutom försöka sig att sjunga med i texten, och med tanke på att hon varken sett eller hört oss förut så gjorde hon det bra. Jag ser fram emot dagen då publikmassan jag inte känner sjunger med i låtarna...
Efter E6 kom Nightfall med 80-talsmetal i bagaget och nitbältena käckt på svaj. Manowardoftande riff, gitarrstämmor, falsettsång och Maidenplagiat samsades i repertoaren, och de fem grabbar som utgjorde fancluben längsta fram vid scen skrålade glatt med. Inget nytt under solen där inte.

Vi avrundade kvällen efter att ha burit ut våra saker till trummisens Peugeotkombi (som är omreggad till lastbil. Fast den ser fortfarande ut som en kombi...), och åkte hem för att smälta intrycken. Snart är det dags igen! Elevator 6 kommer tillbaka på en scen nära dig, var så säkra!

Jag gillar verkligen hissmusik

Vi har precis tagit klivet in i oktober, och sommaren biter sig kvar som en elakartad förkylning. Ett åskoväder drog snabbt förbi igår kväll, och jag som alltid brukar förknippa åska med sommaren... Kvällens Warcraftsession fick hastigt avslutas för att inte missa skådespelet utanför fönstret. Ösregn, buller & bång och stroboskopliknande blixtar levde rövare där ute, och jag kan inte låta bli att förundras över krafterna som släpps lösa. När jag stod där som bäst och tittade på vilket herrans liv åskan orsakade blixtrade det till, och lamporna blinkade till inne i lägenheten en aning. "Poff!", så försvann belysningen ute på gården. Efter dryga minuten kom den tillbaka igen, och jag kom osökt att tänka på vad åskan kan ställa till med. Jag vet nämligen själv vad som kan hända... Är ni redo för en anekdot? Tänkte väl det.

Det här utspelade sig på det glada 90-talet då jag bodde på Mariehem med mor&far. Jag spenderade mycket tid hos ena kusinen som passande nog bodde ett stenkast från mig på samma gård. Det var sommar, fredagkväll och det vankades frossa i Championship Manager 2 säsong 97/98, Playstation, Magnus Uggla och IronMaiden. Timmarna bokstavligen flög iväg. Det hade börjat regna under kvällen, men vi tänkte inte så mycket på det. Kring midnatt rundade vi av kvällens pass och jag traskade ut i trapphuset och ner på bron. Regnet piskade asfalten, och mullret från åskan kom allt närmare. Jag stod där och tittade på regnet och funderade när jag skulle ta steget och kuta över till min trapp. "Jag kommer hur som helst att bli blöt, så nu kör jag!" tänkte jag och sprang med raska steg över till mitt hus. Jag blev lite blöt, men mindre än jag trott från början.
Tryckte på hissknappen och väntade på hissen som skulle ta mig ända upp till sjunde våningen, högst upp. Jag klev in i hissen, tryckte på "7":an och färden började. När jag hade kommit mellan fjärde och femte våningen blixtrade det till utanför och skenet från blixten lyste upp hela trapphuset och hissen som jag åkte i. Sen blev allt svart. Hissen hade stannat. Strömmen hade gått.
- Vafan, sa jag högt för mig själv.
"Bäst att jag väntar ett tag, strömmen kan ju komma tillbaka rätt fort."
Så där stod jag, ensam i mörkret, instängd i en hiss, två våningar kvar bara. Väntade. Lyssnade. En granne hade en högljudd konversation med någon eller sig själv, annars tyst i trapphuset. Lite muller från åskan dovt i bakrunden. Regnet som strilade i och rann på fönstren.
"Hmmm, om jag inte gör mig hörd nu kan jag få sitta här till imorgon bitti"
Jag tryckte på nödsignalen på panelen. "Ring!" Klockan fungerade obehindrat, och det gjorde mig lättad. Inget svar. Tryckte en gång till, lite längre den här gången. Inget svar. Väntade. Tryckte igen. Lååååång signal. Jag hörde hur en dörr öppnades någongstans i trapphuset.
- Hallå? ropade en mansröst.
- Ja hallå, svarade jag. Jag sitter i hissen.
- Jaha, gör du? Jag trodde det ringde inne hos grannen...
Nästan rätt, kompis...
- Så du har fastnat där alltså? Hur mår du?
- Jotack, bara bra. Lite mörkt bara.
- Jag ringer Räddningstjänsten, sa mannen, och gick in för att ringa.
Efter ett par minuter kom han tillbaka.
- De hade fått ett larm ute i Kulla, men de skulle komma så fort de kunde, meddelade mannen.
Ja, det går ju ingen nöd på mig här. Kan ju inte göra annat än gilla läget....

Det tog ytterligare tjugo minuter innan Räddningstjänsten behagade dyka upp. Tre brandmän med verktyg började gå loss på hissdörren. Eftersom det är ett stort trapphus ekade det rätt friskt när de med brytverktyg, tänger och liknande föremål skulle bryta upp dörren. Folk hade börjat komma ut i trapphuset för att se vafan det var fråga om. Tre minuter senare var jag en fri man. En av brandmännen hjälpte mig upp.
- Hur känns det?
- Jorå, helt okej! Lite ensamt bara...
Jag tackade för mig och knatade upp de resterande två trapporna till det erikssonska hemmet. Tände lite värmeljus för att kunna utföra mina toalettbestyr på rätt sätt, och kröp till kojs. När jag låg där och funderade på mitt lilla äventyr hörde jag hur det brummade till i ventilationen och lampan i fönstret började lysa. Strömmen var tillbaka. Allt var som vanligt igen.

Morgonen därpå kunde man i tidningen läsa om gårdagkvällens åskoväder, och att "...Räddningstjänsten fick evakuera de nödställda ur en hiss på Mariehemsvägen..." Jag hade alltså blivit flera personer, tacksamt nog. Jag frågade morsan som satt vid frukostbordet:
- Såg du det här? Nån som hade fastnat i en hiss på Mariehem?
- Nä.
- Den där "nån" var ju jag...
Morsan såg väldigt frågande ut.
- Var det DU? Jag hörde ingenting, jag sov som en stock!
Här går man och blir instängd i en mörk och trång hiss mitt i natten, och till och med grannarna reagerar. Men inte morsan. Vi klippte ut artikeln och skrattade gott åt det där länge efteråt.

Jag har i fortsättningen hållit mig till bottenvåningen i mina egna lägenheter (ja inte i Ö-Week då, där bodde jag på tredje våningen och hade den minsta hiss ni kan tänka er. Den ville jag verkligen inte fastna i...) och har heller inte fastnat i nån hiss igen sen dess. Däremot har jag fastnat för åskan som väderfenomen och tittar gärna på blixtar när det åskar ute. Fast på balkongen, då...