Förra helgen drack jag lite vin. Jo, ni hörde rätt. Lilla jag sittandes i ett hörn med ett redigt glas rött och med ett fånigt flin på de röda läpparna insupandes (passande ord) stämningen och atmosfären. Låter inte som något jag skulle tänkas göra, men så var faktiskt fallet.
Herr och Fru Länsman hade bjudit till fest med spanska förtecken i samband med Frissans något senarelagda 30-årsfirande, och jag var såklart självskriven på gästlistan. Bland släkten och deras respektive framstod jag som en joker i leken, och jag fick utnämna mig själv till "konsultsläkting" för att känna mig som en i gänget. Det gör jag ju i vilket fall som helst.
Det där med vin, ja. Som en öldrickare man ändå är så sitter tempot i även när man får ett glas italienskt i näven. Kan vara farligt, det där. Det bjöds dessutom på sangria i mängder, och är man norrlänning ut i fingerspetsarna så spottas det inte i glaset. Sangrian blandades fint ihop med vinet och den medhavda ölen, och det goda sällskapet blev om möjligt ÄNNU snyggare än tidigare på dagen. Synd bara att undertecknad gick emot strömmen där.
Förutom förra helgens vinupplevelse har jag bara varit med om en vinsession som kommit upp i samma klass. För ett och ett halvt år sen hade jag kommit över en låda med Chill Out. Inte en trälåda eller något importerat, utan en hederlig bag-in-box. Praktist och prisvärt. Fredagkväll, novembervind och duggregn mot rutan, mörkt som i en säck ute och kvicksilvret orkade knappt upp på 2 grader plus. Läge för en hemmakväll, lite vin och kanske in god bit mat.
Jag hade inhandlat en korv med pölsa lördagen innan och tog fram den kalla tingesten ur kylen, sprättade upp plasten och tvingade ner den i närmsta kastrull. Hade kvar några kalla potatisar som låg kvarglömda i kylen, så de åkte fram. Tog fram min fyndlåda ur skafferiet och hällde upp en stadig sejdel med Chill Out. En rejäl klunk senare spred sig välbehaget ut i blodomloppet, och jag stoppade in de trötta potatisarna i mikron för att skrämmas upp. Pölsan började bubbla och fräsa, och när jag stod där i det bleka skenet av lampan i fläktkåpan mådde jag som en liten prins. "Kan det bli så mycket bättre än så här?" Skulle inte tro det.
"Pling!" från mikron och måltiden var redo att serveras. Fram med rödbetorna, sölade lite med spadet på byxorna, öste upp pölsan bredvid de plågade potatisarna och slog mig ner vid matbordet. Har aldrig varit nåt av en stearinljusmänniska, så något sånt fanns inte på bordet. Fläktkåpsskenet fick duga gott. Fyllde på sejdeln med mera rött, och tog ett par ordentliga klunkar. Ljummen pölsa har nog aldrig smakat så gott. Himmelriket var nära!
Och det finns folk som hånskrattar åt hemmakvällar. Bah! De har aldrig prövat en Juggekväll hemmavid...
lördag 24 mars 2007
onsdag 14 mars 2007
Sex underliga saker om mig...
Sådärja. Har man blivit "tagen". Blev ärligt talat lite tagen. Rossy gav mig den hedersamma uppgiften, och här följer lite spelregler:
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Har funderat ett tag nu på vilka underliga saker som jag håller på med. Svårt i början, men efter mycket funderande under tiden jag plockat ketchup och jordnötsringar till nån liten skitbutik i Norrlands inland har de här sex sakerna (jo, särskrivningen ska vara där) blivit självklara.
1. Jag är en fena på att komma ihåg namn. Meteorologer på TV, skådisar, politiker och annat löst folk fastnar av någon anledning på näthinnan. - Per Stenborg! kan jag utbrista när vi tittar på Rapport och det är dags för väder. Innan namnskylten visas i rutan. Han har för övrigt ett stort huvud och ett tunt skägg runt hela. Påminner om en viss sångare i mitt band. Vad har jag då för nytta av denna "gåva"? Tja, det är ju ett bra partytrick. Sen är det ju rätt angenämnt att komma ihåg namnen på de flesta som är på festen, även om de inte kommer ihåg vad jag heter. Känns skönt att ha ett litet övertag. 1-0 till Per Stenborg, liksom...
2. Jag stammar. Kanske inte hörs jämnt och märks inte alltid, speciellt inte nu när jag skriver blogg, men det har jag gjort sen jag var en liten junior. Det är inte Janne Boklöv-klass på stamningen, men i vissa situationer stockas orden och jag får pressa fram det som ska sägas. Ett trick som funkar; jag stampar takten med foten och "räknar in" det som ska sägas, då flyter det på bra igen. Tur att man har nytta av musiken där. Och folk undrar varför jag har en sån fäbless för Orup...
3. När jag äter äpple käkar jag upp HELA äpplet, och lämnar inget skrutt kvar som de flesta andra gör. En kollega sa till mig idag på lunchen:
- Jag förstår fortfarande inte varför du äter upp hela äpplet med kärnhus och sånt. Men man kanske inte ska förstå allt heller...
Jag flinade lite lurigt och knaprade vidare på mitt Royal Gala.
4. Jag har ett bra musiköra, och kan ta ut en låt och spela den på gitarr medan jag lyssnar på den. Det är inte riktigt absolut gehör, men nåt åt det hållet. Jag hör alltså vilka ackord som spelas, och kan spela låten i valfri tonart. Det kan ha nåt att göra med att jag själv skriver låtar och "vet" hur ackordföljderna låter, då jag själv har spelat dom tidigare.
5. Jag har inte haft hål i tänderna. Efter ett besök hos tandläkaren för många år sen då jag hade upptäckt några konstiga, svarta prickar på tänderna, visade det sig att jag har en mineralrik saliv som stärker mina tänder. Det kan man kalla ett "angenämnt problem".
6. Jag äter all sorts mat. Nästan. Har en fiende i kålpudding, som jag med besvär kan trycka i mig. Det kan ha något att göra med att jag i yngre år fick magsjuka efter att ha trugat i mig kålpudding. Två gånger har det hänt, dessutom. Det kan inte ha varit en slump. Jag försöker intala mig själv att det är något farligt i den där maträtten, så att jag kan ha en anledning att fortsätta förakta kålpuddingen.
Sex stycken underliga saker, gott folk! Lägg dessutom till mina märkliga rutiner och ni får en riktigt lustig bild av mig. Eftersom mitt bloggnätverk är ytterst begränsat så stannar det här. Det är precis som alla kedjebrev och liknande fenomen man har stött på, de slutar hos mig. Men om jag fick välja sex personer som skulle göra samma uppgift, skulle det bli:
Carl Bildt
Per Stenborg
Carolina Gynning
Johannes Brost
Caroline Af Ugglas
Mona Sahlin
Sug på den. Snart kommer ett nytt inlägg. Vi ses.
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Har funderat ett tag nu på vilka underliga saker som jag håller på med. Svårt i början, men efter mycket funderande under tiden jag plockat ketchup och jordnötsringar till nån liten skitbutik i Norrlands inland har de här sex sakerna (jo, särskrivningen ska vara där) blivit självklara.
1. Jag är en fena på att komma ihåg namn. Meteorologer på TV, skådisar, politiker och annat löst folk fastnar av någon anledning på näthinnan. - Per Stenborg! kan jag utbrista när vi tittar på Rapport och det är dags för väder. Innan namnskylten visas i rutan. Han har för övrigt ett stort huvud och ett tunt skägg runt hela. Påminner om en viss sångare i mitt band. Vad har jag då för nytta av denna "gåva"? Tja, det är ju ett bra partytrick. Sen är det ju rätt angenämnt att komma ihåg namnen på de flesta som är på festen, även om de inte kommer ihåg vad jag heter. Känns skönt att ha ett litet övertag. 1-0 till Per Stenborg, liksom...
2. Jag stammar. Kanske inte hörs jämnt och märks inte alltid, speciellt inte nu när jag skriver blogg, men det har jag gjort sen jag var en liten junior. Det är inte Janne Boklöv-klass på stamningen, men i vissa situationer stockas orden och jag får pressa fram det som ska sägas. Ett trick som funkar; jag stampar takten med foten och "räknar in" det som ska sägas, då flyter det på bra igen. Tur att man har nytta av musiken där. Och folk undrar varför jag har en sån fäbless för Orup...
3. När jag äter äpple käkar jag upp HELA äpplet, och lämnar inget skrutt kvar som de flesta andra gör. En kollega sa till mig idag på lunchen:
- Jag förstår fortfarande inte varför du äter upp hela äpplet med kärnhus och sånt. Men man kanske inte ska förstå allt heller...
Jag flinade lite lurigt och knaprade vidare på mitt Royal Gala.
4. Jag har ett bra musiköra, och kan ta ut en låt och spela den på gitarr medan jag lyssnar på den. Det är inte riktigt absolut gehör, men nåt åt det hållet. Jag hör alltså vilka ackord som spelas, och kan spela låten i valfri tonart. Det kan ha nåt att göra med att jag själv skriver låtar och "vet" hur ackordföljderna låter, då jag själv har spelat dom tidigare.
5. Jag har inte haft hål i tänderna. Efter ett besök hos tandläkaren för många år sen då jag hade upptäckt några konstiga, svarta prickar på tänderna, visade det sig att jag har en mineralrik saliv som stärker mina tänder. Det kan man kalla ett "angenämnt problem".
6. Jag äter all sorts mat. Nästan. Har en fiende i kålpudding, som jag med besvär kan trycka i mig. Det kan ha något att göra med att jag i yngre år fick magsjuka efter att ha trugat i mig kålpudding. Två gånger har det hänt, dessutom. Det kan inte ha varit en slump. Jag försöker intala mig själv att det är något farligt i den där maträtten, så att jag kan ha en anledning att fortsätta förakta kålpuddingen.
Sex stycken underliga saker, gott folk! Lägg dessutom till mina märkliga rutiner och ni får en riktigt lustig bild av mig. Eftersom mitt bloggnätverk är ytterst begränsat så stannar det här. Det är precis som alla kedjebrev och liknande fenomen man har stött på, de slutar hos mig. Men om jag fick välja sex personer som skulle göra samma uppgift, skulle det bli:
Carl Bildt
Per Stenborg
Carolina Gynning
Johannes Brost
Caroline Af Ugglas
Mona Sahlin
Sug på den. Snart kommer ett nytt inlägg. Vi ses.
tisdag 6 mars 2007
En ren rutinkontroll
Vissa har det. Andra inte. Några små specialiteter som gör dem unika, och lite...annorlunda.
Tro det eller ej, men jag har också ett par ess i rockärmen. En av mina små egenheter är att jag har mina rutiner. Varje dag innebär olika saker som görs på samma sätt varje gång. Det är en bra definition på "rutin"...
Varje lördag går jag till exempel och veckohandlar hos konkurrenten. Alltid mellan 11.00 -12.00. Och måste jag på stan för att handla strumpor, batterier eller nåt annat intressant så sker det alltid innan handlingen. Alltid.
Skönt som fan, det där. Att ständigt ha vissa hållpunkter som man följer slaviskt. Inga utrymmen för improvisation. "Här har du en mall, håll dig innanför den". Oplanerade saker blir ofta jobbiga och ostrukturerade.
För att ytterligare spä på myten om mig som en potentiell seriemördare så följer en liten guide i rutin.
Så här kan en vanlig vardag se ut:
05.45 Klockan ringer. Kliver upp och slår en drill. Äter frukost, alltid A-fil med müsli samt en banan. Brer ett par smörgåsar med lätt skinkost och rökt skinka till morgonfikat på jobbet, bäddar sängen, borstar tänderna.
06.13 Cyklar iväg till jobbet, i vilket väder som än må råda. Idag till exempel var det DM i slask, 2 grader varmt och lätt regn...
06.36 Anländer till jobbet. Byter om, går ner till stämpelklockan och stämplar in. Börjar jobba. Kör truck och plockar ihop matvaror till olika Konsumbutiker i övre Norrland. Kattmat och flingor till Konsum Jörn 23-6075, kaffe, havregryn och krossade tomater till Konsum Kiruna 24-6548, och så vidare... Alltid samma varor, alltid samma rörelser med tunga lyft och ensidiga rörelser, alltid samma nunor som man ser varje dag. Rutin, sa Bull...
16.15 Stämplar ut, byter om, cyklar hem i samma slask.
17.20 Middag, ofta i samband med ett avsnitt av nån humorserie på dvd eller liknande (just nu avnjuts "Percy Tårar"). Fria aktiviteter följer, allt ifrån World Of Warcraft till musiklyssning till rep med bandet.
17.55 Simpsons på TV3. Här följer också ett pass med olika aktiviteter efter avslutat avsnitt, bloggskrivande eller musikskapande...
19.30 Kaffe.
20.00 Dubbla avsnitt av Simpsons på TV6.
21.00 Slötittande på dumburken, Aktuellt är ju en favorit.
22.30 Tack för idag, slut för idag. Ligger och lyssnar på P3 en stund innan jag viker in årorna.
Och så börjar allt om igen nästa dag. Och nästa. Dagarna ser rätt lika ut, och de går i regel rätt fort. Sen är det ju helg igen, och man måste börja planera veckohandlingen.
Ordet "rutin" har en lugnande effekt på mig. Blir jag stoppad på flygplatsen för att de ska gå igenom väskan i jakt på suspekta vätskor eller nagelsaxar blir jag genast informerad om att" det är en ren rutinkontroll". Puh, då kan jag slappna av! Inget känns skönare än att kontrollera rutinen, det borde de ju fråga mig om, jag är expert på sånt. Sen om väskan söks igenom av en "rutinerad" säkerhetskontrollant innebär det att han/hon har egna rutiner att följa, och det gör mig genast lugn som en A-filbunke.
"Att gå på rutin" är nåt jag gör varje dag, låter nästan som att man går på nån slags drog. Och det är det väl kanske. Skulle inte jag ha mina rutiner skulle jag nog bli obstinat och klättra på väggarna, men efter ett tag skulle jag nog hitta en rutin på vilka väggar jag klättrat på och sen införa nån typ av schema för vilka som är kvar.
Så nästa gång ni råkar ut för en rutinkontroll; slappna av. Ni kan inte få det så mycket bättre...
Tro det eller ej, men jag har också ett par ess i rockärmen. En av mina små egenheter är att jag har mina rutiner. Varje dag innebär olika saker som görs på samma sätt varje gång. Det är en bra definition på "rutin"...
Varje lördag går jag till exempel och veckohandlar hos konkurrenten. Alltid mellan 11.00 -12.00. Och måste jag på stan för att handla strumpor, batterier eller nåt annat intressant så sker det alltid innan handlingen. Alltid.
Skönt som fan, det där. Att ständigt ha vissa hållpunkter som man följer slaviskt. Inga utrymmen för improvisation. "Här har du en mall, håll dig innanför den". Oplanerade saker blir ofta jobbiga och ostrukturerade.
För att ytterligare spä på myten om mig som en potentiell seriemördare så följer en liten guide i rutin.
Så här kan en vanlig vardag se ut:
05.45 Klockan ringer. Kliver upp och slår en drill. Äter frukost, alltid A-fil med müsli samt en banan. Brer ett par smörgåsar med lätt skinkost och rökt skinka till morgonfikat på jobbet, bäddar sängen, borstar tänderna.
06.13 Cyklar iväg till jobbet, i vilket väder som än må råda. Idag till exempel var det DM i slask, 2 grader varmt och lätt regn...
06.36 Anländer till jobbet. Byter om, går ner till stämpelklockan och stämplar in. Börjar jobba. Kör truck och plockar ihop matvaror till olika Konsumbutiker i övre Norrland. Kattmat och flingor till Konsum Jörn 23-6075, kaffe, havregryn och krossade tomater till Konsum Kiruna 24-6548, och så vidare... Alltid samma varor, alltid samma rörelser med tunga lyft och ensidiga rörelser, alltid samma nunor som man ser varje dag. Rutin, sa Bull...
16.15 Stämplar ut, byter om, cyklar hem i samma slask.
17.20 Middag, ofta i samband med ett avsnitt av nån humorserie på dvd eller liknande (just nu avnjuts "Percy Tårar"). Fria aktiviteter följer, allt ifrån World Of Warcraft till musiklyssning till rep med bandet.
17.55 Simpsons på TV3. Här följer också ett pass med olika aktiviteter efter avslutat avsnitt, bloggskrivande eller musikskapande...
19.30 Kaffe.
20.00 Dubbla avsnitt av Simpsons på TV6.
21.00 Slötittande på dumburken, Aktuellt är ju en favorit.
22.30 Tack för idag, slut för idag. Ligger och lyssnar på P3 en stund innan jag viker in årorna.
Och så börjar allt om igen nästa dag. Och nästa. Dagarna ser rätt lika ut, och de går i regel rätt fort. Sen är det ju helg igen, och man måste börja planera veckohandlingen.
Ordet "rutin" har en lugnande effekt på mig. Blir jag stoppad på flygplatsen för att de ska gå igenom väskan i jakt på suspekta vätskor eller nagelsaxar blir jag genast informerad om att" det är en ren rutinkontroll". Puh, då kan jag slappna av! Inget känns skönare än att kontrollera rutinen, det borde de ju fråga mig om, jag är expert på sånt. Sen om väskan söks igenom av en "rutinerad" säkerhetskontrollant innebär det att han/hon har egna rutiner att följa, och det gör mig genast lugn som en A-filbunke.
"Att gå på rutin" är nåt jag gör varje dag, låter nästan som att man går på nån slags drog. Och det är det väl kanske. Skulle inte jag ha mina rutiner skulle jag nog bli obstinat och klättra på väggarna, men efter ett tag skulle jag nog hitta en rutin på vilka väggar jag klättrat på och sen införa nån typ av schema för vilka som är kvar.
Så nästa gång ni råkar ut för en rutinkontroll; slappna av. Ni kan inte få det så mycket bättre...
söndag 4 mars 2007
Slutspelsskägg
Det har börjat växa en massa hår i ansiktet på mig. Det har det ju gjort sen jag var en brådmogen tonårscasanova, men skillnaden är nu att jag låter det växa fritt. Som en snårskog i Västerbottens inland. Kommentarerna låter inte vänta på sig.
- Håller du på att spara till nåt?
- Glömt rakhyveln hemma, eller?
Följt av ett litet fniss eller ett rått skratt. Jag kan förstå deras reaktion. Det som är nytt och annorlunda måste ifrågasättas, annars går det ju obemärkt förbi, och det vill ju ingen.
Eftersom jag inte haft skägg tidigare (har fått kvoten fylld av min skäggprydde far sedan länge) så är det nytt för mig också. Jag får åtminstone lära mig hur mitt ansiktshår växer när man ger fan i rakutrustningen. Det spretar både hit och dit. Upp och ner. Härs och tvärs. Känner mig som en proggare. Bara ett par tofflor och lite storblommigt och sen är man hemma.
När Bruce Springsteen debuterade 1973 hade han skägg. I massor. Det var på den tiden då det var okej med hår överallt. Och han var ju rätt bra då, Bossen. Man kanske blir bättre rent musikalist om man har lite skägg. Slutar ägna sig åt utseendet och går direkt på känslan i musiken istället. Fast å andra sidan hade Bruce ingen skepparkrans som inte vill växa speciellt symmetriskt. Ingen tappert kämpande mustasch som knappt syns i motljus. För det har jag. I massor.
Ska låta Frissan titta på det här skägget, får se vad hon tycker. Det kanske går att forma till en George Michael-variant. Eller varför inte Peps Persson-stuket? Om inte annat så får hon sig ett gott skratt i alla fall...
PS! Dagens filmtips från en som aldrig kollar på film: "Ben & Gunnar", Killinggängets varma film om två män och deras känslor för varandra. Bruce Springsteen är ju med. Och en väldans massa skägg...
- Håller du på att spara till nåt?
- Glömt rakhyveln hemma, eller?
Följt av ett litet fniss eller ett rått skratt. Jag kan förstå deras reaktion. Det som är nytt och annorlunda måste ifrågasättas, annars går det ju obemärkt förbi, och det vill ju ingen.
Eftersom jag inte haft skägg tidigare (har fått kvoten fylld av min skäggprydde far sedan länge) så är det nytt för mig också. Jag får åtminstone lära mig hur mitt ansiktshår växer när man ger fan i rakutrustningen. Det spretar både hit och dit. Upp och ner. Härs och tvärs. Känner mig som en proggare. Bara ett par tofflor och lite storblommigt och sen är man hemma.
När Bruce Springsteen debuterade 1973 hade han skägg. I massor. Det var på den tiden då det var okej med hår överallt. Och han var ju rätt bra då, Bossen. Man kanske blir bättre rent musikalist om man har lite skägg. Slutar ägna sig åt utseendet och går direkt på känslan i musiken istället. Fast å andra sidan hade Bruce ingen skepparkrans som inte vill växa speciellt symmetriskt. Ingen tappert kämpande mustasch som knappt syns i motljus. För det har jag. I massor.
Ska låta Frissan titta på det här skägget, får se vad hon tycker. Det kanske går att forma till en George Michael-variant. Eller varför inte Peps Persson-stuket? Om inte annat så får hon sig ett gott skratt i alla fall...
PS! Dagens filmtips från en som aldrig kollar på film: "Ben & Gunnar", Killinggängets varma film om två män och deras känslor för varandra. Bruce Springsteen är ju med. Och en väldans massa skägg...
fredag 2 mars 2007
Premiär!
Det är nästan så att man känner sig som Alice Timander. Bara skumpan som fattas. Och allt folk. För premiär, det är det i allra högsta grad.
Har efter långt och moget övervägande beslutat mig för att starta en blogg, man vill ju förfan inte hamna på efterkälken när det gäller teknik och data. Har dessutom ett par bloggande bekanta som jag följer frekvent, och då jag tycker att de ibland är lite lata med att uppdatera sina bloggar, så får jag väl istället för att gnälla, börja med en egen blogg.
Var ju tvungen att kolla lite vad ordet "blogg" betyder, och enligt Västerbottens-Kurirens nättidning står det för en omarbetning av det utrikiska ordet"weblog". Nu måste man ju kolla vad det betyder också...
Så ta dig ett glas och en liten laxsnitt och följ med in i vimlet. Röda mattan är utrullad, "Klick!"-fotografer och "Hänt Extra"-reportrar trängs och kivas bakom repet, så allt är i sin ordning. Premiären har precis börjat. Välkommen!
Har efter långt och moget övervägande beslutat mig för att starta en blogg, man vill ju förfan inte hamna på efterkälken när det gäller teknik och data. Har dessutom ett par bloggande bekanta som jag följer frekvent, och då jag tycker att de ibland är lite lata med att uppdatera sina bloggar, så får jag väl istället för att gnälla, börja med en egen blogg.
Var ju tvungen att kolla lite vad ordet "blogg" betyder, och enligt Västerbottens-Kurirens nättidning står det för en omarbetning av det utrikiska ordet"weblog". Nu måste man ju kolla vad det betyder också...
Så ta dig ett glas och en liten laxsnitt och följ med in i vimlet. Röda mattan är utrullad, "Klick!"-fotografer och "Hänt Extra"-reportrar trängs och kivas bakom repet, så allt är i sin ordning. Premiären har precis börjat. Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)