Den som väntar på något gott...

Börsras, regnrusk, finanskris, varsel, lågkonjunktur och mörker. Visst är hösten en fin årstid, men det finns vissa saker som lämnar kvar en viss eftersmak av den bittra sorten. När jag slår på nyheterna för att uppdatera sig om världsläget kan jag inte låta bli att ha ett filmcitat från ”Masjävlar” malandes i bakhuvudet: ”Jaha, vad händer för skit idag då?” Hösten brukar vara förkylningens tid, men det är även lätt att dra på sig en depression så här års. Kanske nåt för Farbror Doktorn att tänka på; att förutom lite Alvedon och en klapp på axeln är det även läge att skriva ut lite Prozac och hoppas på det bästa.

Det gäller alltså att se det ljusa i tillvaron, hur mörkt det än är på alla fronter just nu. Det här ser jag fram emot under hösten:
- den kommande WoW-expansionen som släpps 13:e november
- skivmässan på Dragonen 26/10
- den fullmatade Kentboxen den 29/10
- Elevator 6-demon som vi ska spela in

Så när Anders Borg står i rutan och proklamerar domedagen för svensk ekonomi, kan jag luta mig tillbaka i soffan och drömma mig bort till ovanstående evenemang. Väntar man på något gott är det bara härligt, som man säger…

How low can you go?

Vi har en pågående strid här på lagret, en snöboll som växer sig allt större ju mer den rullar och jag undrar om det går att få stopp på den… Det som en gång började så oskyldigt har nu tagit enorma proportioner, och nivån är nu långt under bältet…

Så här ligger det till. På jobbet har vi en kylavdelning. Där jobbar det en handfull grabbar, den ene mer speciell än den andre. De brukar ofta skoja lite sinsemellan, och allt vore ju frid och fröjd, om inte någon hade gått lite för långt…
Från att tidigare ha lagt smulor i varandras arbetshandskar och smörjt in truckratten med smör har grabbarna nu börjat skicka efter allehanda varor till varandra. Gratis varuprover, blanketter och annat skrot har helt sonika dykt upp i brevlådan utan förvarning hos de andra, och ibland även som stora paket som måste hämtas ut på Posten. Tvålar och schampo, vuxenblöjor, kataloger och städutrustning har i smyg beställts och skickats till icke ont anande arbetskollegor, som i sin tur har fått hämta ut skiten som rekommenderade brev eller skrymmande paket.

Vad blir nästa steg? Ska de anmäla varandras intresse för den nya posten som MUF-ordförande i Västerbotten? Registrera varandra som försökspersoner på något suspekt laboratorium? Det här kan gå hur långt som helst om ingen sätter stopp för det, och ärligt talat vet jag inte om jag vill heller. Det vore ju onekligen lite småroligt att se hur långt, eller rättare sagt hur lågt, de kan gå…

Musikkännare med al-Qaidaskägg

Jag har i min bekantskapskrets två män i 35+-katagorin som gillar musik. Väldigt mycket. Så mycket att det tar sig extrema uttryck, det är läge att kalla dessa herrar (jo, de är män, vad trodde du?) för musiktalibaner.
Den ene hävdar att all musik efter 1982 är förkastlig och håller sig därför till tongångar av det lite äldre märket. Nu har han i och för sig ett litet flin i ena mungipan när han hävdar ovanstående, men ändå…
Den andre är en mycket hängiven fan av hårdrock i alla dess former, allt ifrån hård rock till den hårdaste och mest avsmalnade typ av dödsmetall som finns att tillgå. Han mår fysiskt illa vid blotta åtanken på Lugna Favoriter och delar gärna med sig av sina radikala musikaliska åsikter till oss vanliga.

Jag hade den sistnämnde på en fest en gång (eller ”skiva” kan man ju också säga, passar väl bättre i sammanhanget), och han blev helt vansinnig när han fick se mina bob hund-skivor. Nu är ju bob hund ett band som är lätt att hata, men han började gasta om det osmakliga i att gilla bandet, samt vilken tragisk musik de gör. Fast allt detta med ett litet leende i mungipan. Han gillar verkligen att provocera, denne man. Jag brukar kontra med nåt dräpande svar i gengäld, då brukar saken vara utagerad. Vi är dock ense om en sak; vilken befrielse det är att man har olika tycke och smak, speciellt inom musiken. Annars skulle vi inte ha våra musikaliska debatter…

Den förstnämnde kan mer liknas vid en taliban än den andre. Då hårdrockaren hellre använder ord i sin krigsföring mot Trackspubliken så blir oldieskonnässören mer fysisk i sitt uttryck. Han går helt sonika fram till stereon och byter låt om han inte gillar den, oavsett om jag tryckte på playknappen för tio sekunder sedan. Likt en diktator styr han med järnhand över musikvalet, Usama skulle ha blivit stolt om vår vän hade varit en äkta taliban och haft ett frodigt skägg.

Det är fascinerande att skåda dessa två herrar när de är i sitt esse. Det skulle vara helt omöjligt att sammankoppla de båda på samma fest, men tanken kittlar må ni tro. Det som sammanför oss tre (jag räknar med mig själv som en musikfascist light) är vårt brinnande intresse för bra musik. Sen att vi gillar olika musik, tycker olika och visar våra känslor olika spelar mindre roll. Huvudsaken är att man tycker, vad man tycker är mindre viktig. Åtminstone när det gäller musik…