Sådärja, då var julen -08 avklarad. Nu kan man slappna av, börja fokusera på nästa år och att få komma tillbaka till vardagslunken igen. Ledighet och röda dagar i all ära, men visst känns det förträffligt med alla rutiner som återvänder, veckodagarna ser exakt likadana ut och vardagen ter sig lite gråare och man försöker skina ikapp med den bleka vintersolen. Nu börjar det åtminstone bli lite ljusare på dagarna, och bara det känns ju avsevärt mycket bättre.
Några nyårslöften, någon? För min del blir det som vanligt inga löften, antingen blir de för orimliga eller så glömmer man bort dem efter tjugondag Knut. Lika bra att lova sig själv att inte ha några nyårslöften alls, det blir bäst så.
Tänkte inte bli så långrandig så här i slutskedet av året, men jag önskar alla ni som läser det här ett gott slut och ett trevligt, roligt, spännande och omtumlande 2009! Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att det ska bli så...
Vi ses på andra sidan nyår!
måndag 29 december 2008
fredag 12 december 2008
Den som söker, den finner...på Google
Det står mycket intressant i tidningarna nu för tiden. Jag tänker då inte på varslen i finanskrisens spår, boräntor eller vem som ska kamma hem Idolfinalen. Jag fastnade istället för en artikel om våra sökvanor på Google.
Av de tio mest sökta namnen var sju av dem kvinnor, en diger samling våp och C-kändisar som tydligen får uppmärksamhet på nätet också. Eller vad sägs om kvartetten Gynning, Blondinbella, Peyre och Rosing? Jag har sett skyltdockor som är mer spontana och avslappnade än dessa fyra, men samma hy verkar de dock ha gemensamt. Men vad vet jag, de får ju åtminstone lite mer mediatid (som om de inte hade tillräckligt innan) efter den här publiceringen.
Det som jag tycker är väldigt intressant är att på nionde plats i Google’s sökordslista hamnar ordet….Google. Är vi svenskar verkligen så korkade att vi använder sökmotorn Google för att leta reda på om det finns någon skön sökmotor att använda sig av? ”Tja, Google verkar ju funka, den tar jag och klickar på.” Påminner mig lite om när Fredrik Lindström i programmet Hassan busringer till Nummerupplysningen för att få tag på ett nummer till en nummerupplysning. Kvinnan i andra änden blir, milt uttryckt, frustrerad…
Jag undrar om Internet har bidragit till vår lathet när det kommer till att leta information. Tror knappast att vi förr i tiden gick till närmsta uppslagsverk (Bra Böckers gröna i 25 volymer) och slog upp sidan uppslagsverk… Men vad vet jag, det kanske är läge att skylla på blondinkvartetten jag nämnde i början. Det känns alltid bättre att ha någon annan att skylla på, speciellt när de svarta fåren är blonda skyltdockor…
Av de tio mest sökta namnen var sju av dem kvinnor, en diger samling våp och C-kändisar som tydligen får uppmärksamhet på nätet också. Eller vad sägs om kvartetten Gynning, Blondinbella, Peyre och Rosing? Jag har sett skyltdockor som är mer spontana och avslappnade än dessa fyra, men samma hy verkar de dock ha gemensamt. Men vad vet jag, de får ju åtminstone lite mer mediatid (som om de inte hade tillräckligt innan) efter den här publiceringen.
Det som jag tycker är väldigt intressant är att på nionde plats i Google’s sökordslista hamnar ordet….Google. Är vi svenskar verkligen så korkade att vi använder sökmotorn Google för att leta reda på om det finns någon skön sökmotor att använda sig av? ”Tja, Google verkar ju funka, den tar jag och klickar på.” Påminner mig lite om när Fredrik Lindström i programmet Hassan busringer till Nummerupplysningen för att få tag på ett nummer till en nummerupplysning. Kvinnan i andra änden blir, milt uttryckt, frustrerad…
Jag undrar om Internet har bidragit till vår lathet när det kommer till att leta information. Tror knappast att vi förr i tiden gick till närmsta uppslagsverk (Bra Böckers gröna i 25 volymer) och slog upp sidan uppslagsverk… Men vad vet jag, det kanske är läge att skylla på blondinkvartetten jag nämnde i början. Det känns alltid bättre att ha någon annan att skylla på, speciellt när de svarta fåren är blonda skyltdockor…
tisdag 9 december 2008
Mitt brev till Tomten
Jag har helt seriöst funderat på att skriva ett brev till Tomten inför den stundande julen, jag har minsann hört att det är fler som gör det. Många barn som nyss har flyttat har dessutom ritat kartor som de skickar med önskelistan för att Tomten ska hitta dit, men något sånt tror jag inte behövs. Jag har ju för tusan bott på samma ställe i fyra år nu, han borde väl ha lärt sig vid det här laget. Annars kan jag knåpa ihop en karta i ritprogrammet på datorn, vi lever ju faktiskt i dataåldern.
Efter att ha läst i en av dagens gratistidningar fick jag en del inspiration från andra ungar som skrivit brev till sin jul-Idol. Jag tänkte att mitt brev skulle se ut något i den här stilen:
Hej snäla Tåmten!
Jag vill järna ha din autograf. Men om du inte kan den så måste du inte. Håpas du inte är för stressad inför julen. För om du inte är stressad har vi någonting gemensamt. Här är några saker jag undrar över:
Hur kan du bygga en radiostyrd bil utan utbildning? Jag tror på gud men inte på dig…tycker du jag ska sluta tro på gud och börja tro på dig istället? Förra året när du var hos oss varför hade du gummiband runt öronen då?
Jag önskar mig de nya bökerna om Lasse-Maja och ett par skriskor. Men om jag inte får dom vill jag järna ha ett syskon istället.
Hej då Tåmten! Hällsa alla nissarna!
Jörgen
Så vad tror ni, kommer det här brevet att göra succé? Han kommer nog att smälta när han ser de charmiga frågorna och stavfelen. ”Karl’n har nyss fyllt 30 och kan fortfarande inte stava. Klart grabben ska få ett par skridskor!” kommer han att säga, och skratta sådär bullrigt som tomten i Kalle Anka.
Jag ska genast skicka iväg brevet, ingen tid att förlora! Måste kolla upp vad han har för e-postadress, vi lever ju som sagt i dataåldern…
Efter att ha läst i en av dagens gratistidningar fick jag en del inspiration från andra ungar som skrivit brev till sin jul-Idol. Jag tänkte att mitt brev skulle se ut något i den här stilen:
Hej snäla Tåmten!
Jag vill järna ha din autograf. Men om du inte kan den så måste du inte. Håpas du inte är för stressad inför julen. För om du inte är stressad har vi någonting gemensamt. Här är några saker jag undrar över:
Hur kan du bygga en radiostyrd bil utan utbildning? Jag tror på gud men inte på dig…tycker du jag ska sluta tro på gud och börja tro på dig istället? Förra året när du var hos oss varför hade du gummiband runt öronen då?
Jag önskar mig de nya bökerna om Lasse-Maja och ett par skriskor. Men om jag inte får dom vill jag järna ha ett syskon istället.
Hej då Tåmten! Hällsa alla nissarna!
Jörgen
Så vad tror ni, kommer det här brevet att göra succé? Han kommer nog att smälta när han ser de charmiga frågorna och stavfelen. ”Karl’n har nyss fyllt 30 och kan fortfarande inte stava. Klart grabben ska få ett par skridskor!” kommer han att säga, och skratta sådär bullrigt som tomten i Kalle Anka.
Jag ska genast skicka iväg brevet, ingen tid att förlora! Måste kolla upp vad han har för e-postadress, vi lever ju som sagt i dataåldern…
torsdag 4 december 2008
Dagar som stärker karaktären
Ni som är bevandrade inom serievärlden känner kanske igen ”Kalle & Hobbe”, serien om den lille lintotten med sin leksakstiger som hittar på tokiga saker med fantasins hjälp. Pappan i den serien brukar lite då och då hävda att tråkiga och jobbiga saker som måste göras är bra, eftersom de är karaktärsdanande. Igår kom jag att tänka på den där pappan.
Efter jobbet hade jag planerat in ett rep med Klabbölekören ute i, just precis; Klabböle. Ett uppträdande på MVG-gallerian på andra advent står inför dörren, och det skulle nu spelas julvisor med band och kör inför detta evenemang. Eftersom jag slutade 17.15 så var det bara att ta cykeln raka spåret till Klabbis, ingen tid att förlora. Raka spåret var väl att ta i förresten, vägen dit blev längre än jag väntat mig.
Väderleken i december är nämligen inte vad den har varit. Man förväntar sig vinterklimat, snö och minusgrader kring juletid, inte slask, duggregn och plusgrader som det nu var när jag satte mig på cykeln. Det var oplogat, spårigt, slaskigt, moddigt, blött och mörkt hela vägen dit, och när jag till slut kämpat mig fram till Notvarpsbron så ställde jag cykeln på sidan, låste den och promenerade sista kilometern till missionshuset där vi skulle hålla till.
Väl framme så riggade vi lite musikprylar, jag slängde i mig ett äpple och ett päron som fick bli middagen, vi sjöng och spelade i dryga tre timmar innan det vardags att bege sig hemåt igen. Väderleken hade inte ändrat sig ett skvatt sedan den omtumlande resan dit, inte heller föret. Först en stärkande promenad till cykeln, sedan en lååång cykeltur hemöver. 23.02 klev jag innanför dörren, utmattad men vid god vigör och med en stärkt karaktär.
Jag antar att det är sådana här dagar som man måste ta ibland för att uppskatta det lätta i livet, och när man får tampas med snömodd och duggregn så känner man att man stärker karaktären, precis som Kalles pappa i serien. Jag antar också att det är sådana här dagar som gör att jag föredrar sol, värme och sommarhalvåret framför den årstid vi har nu…
Efter jobbet hade jag planerat in ett rep med Klabbölekören ute i, just precis; Klabböle. Ett uppträdande på MVG-gallerian på andra advent står inför dörren, och det skulle nu spelas julvisor med band och kör inför detta evenemang. Eftersom jag slutade 17.15 så var det bara att ta cykeln raka spåret till Klabbis, ingen tid att förlora. Raka spåret var väl att ta i förresten, vägen dit blev längre än jag väntat mig.
Väderleken i december är nämligen inte vad den har varit. Man förväntar sig vinterklimat, snö och minusgrader kring juletid, inte slask, duggregn och plusgrader som det nu var när jag satte mig på cykeln. Det var oplogat, spårigt, slaskigt, moddigt, blött och mörkt hela vägen dit, och när jag till slut kämpat mig fram till Notvarpsbron så ställde jag cykeln på sidan, låste den och promenerade sista kilometern till missionshuset där vi skulle hålla till.
Väl framme så riggade vi lite musikprylar, jag slängde i mig ett äpple och ett päron som fick bli middagen, vi sjöng och spelade i dryga tre timmar innan det vardags att bege sig hemåt igen. Väderleken hade inte ändrat sig ett skvatt sedan den omtumlande resan dit, inte heller föret. Först en stärkande promenad till cykeln, sedan en lååång cykeltur hemöver. 23.02 klev jag innanför dörren, utmattad men vid god vigör och med en stärkt karaktär.
Jag antar att det är sådana här dagar som man måste ta ibland för att uppskatta det lätta i livet, och när man får tampas med snömodd och duggregn så känner man att man stärker karaktären, precis som Kalles pappa i serien. Jag antar också att det är sådana här dagar som gör att jag föredrar sol, värme och sommarhalvåret framför den årstid vi har nu…
tisdag 2 december 2008
Året julklapp?
Det börjar återigen lacka mot jul, och att juklappsrimma är alltid kul... Jag kan inte låta bli att fascineras av att det inför varje jul slås nya rekord i julklappsinköp, och nu när finanskrisen hänger över oss som ett svart moln borde vi kanske hålla i plånboken lite mer. Icke! Enligt experterna kommer vi att köpa julklappar för i snitt 5000 spänn per svensk, en ofantlig summa om du frågar mig, och det är snäppet värre än året innan.
I vår familj har vi i år bestämt oss för att vi inte ska ge varandra några julklappar, ”vi byter ju bara pengar med varandra” som morsan så elegant uttryckte det. Alltså måste det finnas andra som köper klappar för MER än 5000 spänn nu när vi inte gör det. Som sagt, jag kan inte låta bli att fascineras. Men som Itzhak Skenström i komediserien ”Hipp Hipp” sa: ”Juklappar är precis som stryk; det är roligare att ge än att få”.
Årets julklapp ska 2008 vara en upplevelse, inte en pryl. Jag har listat lite alternativa upplevelser som inte behöver kosta så speciellt mycket, men som nog kan gå hem ute i stugorna ändå:
1. Ge bort en utflykt! Att få känna en ljummen aprilsol i ansiktet när man sitter nersjunken i en snödriva, en kopp rykande choklad i en a handen och en falukorvsmacka i den andra… Nog är det en julklapp man gärna vill ha!
2. Ge bort en lek! Vi leker på tok för lite nu när vi har blivit vuxna, så varför är det bara ungarna som ska ha roligt? Ta bara Smakleken till exempel. Bind för ögonen till den du vill ge julklappen till, ta fram en matsked och sen är det fritt fram att gå loss i kylskåpet! Vad sägs om smaksensationerna soja & geléhallon, ketchup & russin, eller varför inte marmelad & syltlök? Har inte personen i fråga fått en upplevelse av det här är det läge att gå vidare till Plus-Sverker…
3. Ge bort en middag! Snitsa ihop ett snyggt kort där du bjuder in till middag (eller en kopp kaffe beroende på vad du orkar med), med levande ljus, servetter och skvalmusik i bakgrunden. Dyra restaurangmenyer står sig slätt mot den här klappen, tro mig.
Dagens tips blir alltså att kopiera ovanstående rader, klistra in det i ett nytt dokument och skicka iväg det till Tomten och Anders Borg. Den sistnämnde kan nog behöva en upplevelse i jul…
I vår familj har vi i år bestämt oss för att vi inte ska ge varandra några julklappar, ”vi byter ju bara pengar med varandra” som morsan så elegant uttryckte det. Alltså måste det finnas andra som köper klappar för MER än 5000 spänn nu när vi inte gör det. Som sagt, jag kan inte låta bli att fascineras. Men som Itzhak Skenström i komediserien ”Hipp Hipp” sa: ”Juklappar är precis som stryk; det är roligare att ge än att få”.
Årets julklapp ska 2008 vara en upplevelse, inte en pryl. Jag har listat lite alternativa upplevelser som inte behöver kosta så speciellt mycket, men som nog kan gå hem ute i stugorna ändå:
1. Ge bort en utflykt! Att få känna en ljummen aprilsol i ansiktet när man sitter nersjunken i en snödriva, en kopp rykande choklad i en a handen och en falukorvsmacka i den andra… Nog är det en julklapp man gärna vill ha!
2. Ge bort en lek! Vi leker på tok för lite nu när vi har blivit vuxna, så varför är det bara ungarna som ska ha roligt? Ta bara Smakleken till exempel. Bind för ögonen till den du vill ge julklappen till, ta fram en matsked och sen är det fritt fram att gå loss i kylskåpet! Vad sägs om smaksensationerna soja & geléhallon, ketchup & russin, eller varför inte marmelad & syltlök? Har inte personen i fråga fått en upplevelse av det här är det läge att gå vidare till Plus-Sverker…
3. Ge bort en middag! Snitsa ihop ett snyggt kort där du bjuder in till middag (eller en kopp kaffe beroende på vad du orkar med), med levande ljus, servetter och skvalmusik i bakgrunden. Dyra restaurangmenyer står sig slätt mot den här klappen, tro mig.
Dagens tips blir alltså att kopiera ovanstående rader, klistra in det i ett nytt dokument och skicka iväg det till Tomten och Anders Borg. Den sistnämnde kan nog behöva en upplevelse i jul…
onsdag 12 november 2008
Dubbat på svenska
Så här i juletider är det lätt hänt att väglaget skiftar i kvalitet, nu för tiden är kan man ju knappast kalla vintrarna för kalla (fin mening där). Slask, duggregn och barmark blir alltmer vanligt kring våra breddgrader kring juletid, då kan man klämma i med det gamla talesättet ”det var minsann bättre förr”…
Som året-runt-cyklist är därför dubbdäck en gudagåva. När Svenne Banan halkar omkring på sina blankslitna sulor kan jag lugnt susa fram med isracingdubbarna fastmonterade på cykeln och flina lite dumt, för det känns onekligen säkrare att sitta på cykelsadeln i en sån situation. Så sent som imorse kom jag i en kurva, kände att det gled till lite under framhjulet men kunde lugnt fortsätta färden mot jobbet. ”Hade jag haft sommardäck nu hade jag legat och gosat med asfalten” tänkte jag i förbifarten, och sjöng dubbdäckets lov tyst för mig själv.
Nu är det inte bara jag i den erikssonska familjen som har upptäckt det finfina med dubbdäck. Min arme far har gjort slag i saken och investerat i en ny cykel med tillhörande dubbdäck, ett klokt val enligt min mening. Nu kan han också uppleva tjusningen med att komma in i en kurva med bredställ och lägga ner ena knäet i backen, något jag gör ideligen på väg till och från jobbet. Jag har dock inte börjat lyssna på dub-musik än, har inte blivit dubbad till riddare eller äter dubbel-Daim så ofta, men jag jobbar på det…
Som året-runt-cyklist är därför dubbdäck en gudagåva. När Svenne Banan halkar omkring på sina blankslitna sulor kan jag lugnt susa fram med isracingdubbarna fastmonterade på cykeln och flina lite dumt, för det känns onekligen säkrare att sitta på cykelsadeln i en sån situation. Så sent som imorse kom jag i en kurva, kände att det gled till lite under framhjulet men kunde lugnt fortsätta färden mot jobbet. ”Hade jag haft sommardäck nu hade jag legat och gosat med asfalten” tänkte jag i förbifarten, och sjöng dubbdäckets lov tyst för mig själv.
Nu är det inte bara jag i den erikssonska familjen som har upptäckt det finfina med dubbdäck. Min arme far har gjort slag i saken och investerat i en ny cykel med tillhörande dubbdäck, ett klokt val enligt min mening. Nu kan han också uppleva tjusningen med att komma in i en kurva med bredställ och lägga ner ena knäet i backen, något jag gör ideligen på väg till och från jobbet. Jag har dock inte börjat lyssna på dub-musik än, har inte blivit dubbad till riddare eller äter dubbel-Daim så ofta, men jag jobbar på det…
fredag 17 oktober 2008
Den som väntar på något gott...
Börsras, regnrusk, finanskris, varsel, lågkonjunktur och mörker. Visst är hösten en fin årstid, men det finns vissa saker som lämnar kvar en viss eftersmak av den bittra sorten. När jag slår på nyheterna för att uppdatera sig om världsläget kan jag inte låta bli att ha ett filmcitat från ”Masjävlar” malandes i bakhuvudet: ”Jaha, vad händer för skit idag då?” Hösten brukar vara förkylningens tid, men det är även lätt att dra på sig en depression så här års. Kanske nåt för Farbror Doktorn att tänka på; att förutom lite Alvedon och en klapp på axeln är det även läge att skriva ut lite Prozac och hoppas på det bästa.
Det gäller alltså att se det ljusa i tillvaron, hur mörkt det än är på alla fronter just nu. Det här ser jag fram emot under hösten:
- den kommande WoW-expansionen som släpps 13:e november
- skivmässan på Dragonen 26/10
- den fullmatade Kentboxen den 29/10
- Elevator 6-demon som vi ska spela in
Så när Anders Borg står i rutan och proklamerar domedagen för svensk ekonomi, kan jag luta mig tillbaka i soffan och drömma mig bort till ovanstående evenemang. Väntar man på något gott är det bara härligt, som man säger…
Det gäller alltså att se det ljusa i tillvaron, hur mörkt det än är på alla fronter just nu. Det här ser jag fram emot under hösten:
- den kommande WoW-expansionen som släpps 13:e november
- skivmässan på Dragonen 26/10
- den fullmatade Kentboxen den 29/10
- Elevator 6-demon som vi ska spela in
Så när Anders Borg står i rutan och proklamerar domedagen för svensk ekonomi, kan jag luta mig tillbaka i soffan och drömma mig bort till ovanstående evenemang. Väntar man på något gott är det bara härligt, som man säger…
tisdag 7 oktober 2008
How low can you go?
Vi har en pågående strid här på lagret, en snöboll som växer sig allt större ju mer den rullar och jag undrar om det går att få stopp på den… Det som en gång började så oskyldigt har nu tagit enorma proportioner, och nivån är nu långt under bältet…
Så här ligger det till. På jobbet har vi en kylavdelning. Där jobbar det en handfull grabbar, den ene mer speciell än den andre. De brukar ofta skoja lite sinsemellan, och allt vore ju frid och fröjd, om inte någon hade gått lite för långt…
Från att tidigare ha lagt smulor i varandras arbetshandskar och smörjt in truckratten med smör har grabbarna nu börjat skicka efter allehanda varor till varandra. Gratis varuprover, blanketter och annat skrot har helt sonika dykt upp i brevlådan utan förvarning hos de andra, och ibland även som stora paket som måste hämtas ut på Posten. Tvålar och schampo, vuxenblöjor, kataloger och städutrustning har i smyg beställts och skickats till icke ont anande arbetskollegor, som i sin tur har fått hämta ut skiten som rekommenderade brev eller skrymmande paket.
Vad blir nästa steg? Ska de anmäla varandras intresse för den nya posten som MUF-ordförande i Västerbotten? Registrera varandra som försökspersoner på något suspekt laboratorium? Det här kan gå hur långt som helst om ingen sätter stopp för det, och ärligt talat vet jag inte om jag vill heller. Det vore ju onekligen lite småroligt att se hur långt, eller rättare sagt hur lågt, de kan gå…
Så här ligger det till. På jobbet har vi en kylavdelning. Där jobbar det en handfull grabbar, den ene mer speciell än den andre. De brukar ofta skoja lite sinsemellan, och allt vore ju frid och fröjd, om inte någon hade gått lite för långt…
Från att tidigare ha lagt smulor i varandras arbetshandskar och smörjt in truckratten med smör har grabbarna nu börjat skicka efter allehanda varor till varandra. Gratis varuprover, blanketter och annat skrot har helt sonika dykt upp i brevlådan utan förvarning hos de andra, och ibland även som stora paket som måste hämtas ut på Posten. Tvålar och schampo, vuxenblöjor, kataloger och städutrustning har i smyg beställts och skickats till icke ont anande arbetskollegor, som i sin tur har fått hämta ut skiten som rekommenderade brev eller skrymmande paket.
Vad blir nästa steg? Ska de anmäla varandras intresse för den nya posten som MUF-ordförande i Västerbotten? Registrera varandra som försökspersoner på något suspekt laboratorium? Det här kan gå hur långt som helst om ingen sätter stopp för det, och ärligt talat vet jag inte om jag vill heller. Det vore ju onekligen lite småroligt att se hur långt, eller rättare sagt hur lågt, de kan gå…
fredag 3 oktober 2008
Musikkännare med al-Qaidaskägg
Jag har i min bekantskapskrets två män i 35+-katagorin som gillar musik. Väldigt mycket. Så mycket att det tar sig extrema uttryck, det är läge att kalla dessa herrar (jo, de är män, vad trodde du?) för musiktalibaner.
Den ene hävdar att all musik efter 1982 är förkastlig och håller sig därför till tongångar av det lite äldre märket. Nu har han i och för sig ett litet flin i ena mungipan när han hävdar ovanstående, men ändå…
Den andre är en mycket hängiven fan av hårdrock i alla dess former, allt ifrån hård rock till den hårdaste och mest avsmalnade typ av dödsmetall som finns att tillgå. Han mår fysiskt illa vid blotta åtanken på Lugna Favoriter och delar gärna med sig av sina radikala musikaliska åsikter till oss vanliga.
Jag hade den sistnämnde på en fest en gång (eller ”skiva” kan man ju också säga, passar väl bättre i sammanhanget), och han blev helt vansinnig när han fick se mina bob hund-skivor. Nu är ju bob hund ett band som är lätt att hata, men han började gasta om det osmakliga i att gilla bandet, samt vilken tragisk musik de gör. Fast allt detta med ett litet leende i mungipan. Han gillar verkligen att provocera, denne man. Jag brukar kontra med nåt dräpande svar i gengäld, då brukar saken vara utagerad. Vi är dock ense om en sak; vilken befrielse det är att man har olika tycke och smak, speciellt inom musiken. Annars skulle vi inte ha våra musikaliska debatter…
Den förstnämnde kan mer liknas vid en taliban än den andre. Då hårdrockaren hellre använder ord i sin krigsföring mot Trackspubliken så blir oldieskonnässören mer fysisk i sitt uttryck. Han går helt sonika fram till stereon och byter låt om han inte gillar den, oavsett om jag tryckte på playknappen för tio sekunder sedan. Likt en diktator styr han med järnhand över musikvalet, Usama skulle ha blivit stolt om vår vän hade varit en äkta taliban och haft ett frodigt skägg.
Det är fascinerande att skåda dessa två herrar när de är i sitt esse. Det skulle vara helt omöjligt att sammankoppla de båda på samma fest, men tanken kittlar må ni tro. Det som sammanför oss tre (jag räknar med mig själv som en musikfascist light) är vårt brinnande intresse för bra musik. Sen att vi gillar olika musik, tycker olika och visar våra känslor olika spelar mindre roll. Huvudsaken är att man tycker, vad man tycker är mindre viktig. Åtminstone när det gäller musik…
Den ene hävdar att all musik efter 1982 är förkastlig och håller sig därför till tongångar av det lite äldre märket. Nu har han i och för sig ett litet flin i ena mungipan när han hävdar ovanstående, men ändå…
Den andre är en mycket hängiven fan av hårdrock i alla dess former, allt ifrån hård rock till den hårdaste och mest avsmalnade typ av dödsmetall som finns att tillgå. Han mår fysiskt illa vid blotta åtanken på Lugna Favoriter och delar gärna med sig av sina radikala musikaliska åsikter till oss vanliga.
Jag hade den sistnämnde på en fest en gång (eller ”skiva” kan man ju också säga, passar väl bättre i sammanhanget), och han blev helt vansinnig när han fick se mina bob hund-skivor. Nu är ju bob hund ett band som är lätt att hata, men han började gasta om det osmakliga i att gilla bandet, samt vilken tragisk musik de gör. Fast allt detta med ett litet leende i mungipan. Han gillar verkligen att provocera, denne man. Jag brukar kontra med nåt dräpande svar i gengäld, då brukar saken vara utagerad. Vi är dock ense om en sak; vilken befrielse det är att man har olika tycke och smak, speciellt inom musiken. Annars skulle vi inte ha våra musikaliska debatter…
Den förstnämnde kan mer liknas vid en taliban än den andre. Då hårdrockaren hellre använder ord i sin krigsföring mot Trackspubliken så blir oldieskonnässören mer fysisk i sitt uttryck. Han går helt sonika fram till stereon och byter låt om han inte gillar den, oavsett om jag tryckte på playknappen för tio sekunder sedan. Likt en diktator styr han med järnhand över musikvalet, Usama skulle ha blivit stolt om vår vän hade varit en äkta taliban och haft ett frodigt skägg.
Det är fascinerande att skåda dessa två herrar när de är i sitt esse. Det skulle vara helt omöjligt att sammankoppla de båda på samma fest, men tanken kittlar må ni tro. Det som sammanför oss tre (jag räknar med mig själv som en musikfascist light) är vårt brinnande intresse för bra musik. Sen att vi gillar olika musik, tycker olika och visar våra känslor olika spelar mindre roll. Huvudsaken är att man tycker, vad man tycker är mindre viktig. Åtminstone när det gäller musik…
tisdag 30 september 2008
Jaså, är det höst redan?
Ifall någon av er inte har märkt det än så är det höst ute. I massor. Jag blev varse detta när jag tog mig en frisk och rask promenad igår, kring Västerhiske med omnejd som visade upp sig från sin allra vackraste höstsida.
Jag hade i vanlig ordning pluggat igen öronen med ett par obekväma hörlurar från min iPod som satt fast i andra änden. Solen började sakta sjunka på himlen, träden exploderade i höstfyrverkerier och luften kändes hög och klar. Då jag hunnit promenera i höjd med Lundåkern hade Septembers ”Flowers on the grave” hunnit dyka upp i spellistan, och när det var dags för refrängen flög ett stråk med gäss över huvudet på mig glatt trumpetandes. Symboliken var svår att missa, även för en trögskalle som undertecknad.
Kan tänka mig att nån där uppe prompt ville banka in i huvudet på mig att ”nu du, nu är det minsann slut på sötebrödsdagarna!” och att jag behövde komma ner på jorden igen, jag som har gått om kring och haft sommar på tok för länge.
Nu blir det mörkare, dagarna blir kortare och kvicksilvret sjunker på termometern. Inte undra på att folk går och blir deprimerade. Jag menar, nog är hösten en vacker årstid, men blotta tanken på att vi går emot mörkare tider bokstavligt talat känns lite sådär. Men det dröjer inte länge förrän vi står där vid majbrasan och kastar smällare på den, dricker ljummen Norrlands och tittar på manskörer med utgånget bäst-före-datum… Nu fick man nästan lite vårkänslor! Härligt!
Jag hade i vanlig ordning pluggat igen öronen med ett par obekväma hörlurar från min iPod som satt fast i andra änden. Solen började sakta sjunka på himlen, träden exploderade i höstfyrverkerier och luften kändes hög och klar. Då jag hunnit promenera i höjd med Lundåkern hade Septembers ”Flowers on the grave” hunnit dyka upp i spellistan, och när det var dags för refrängen flög ett stråk med gäss över huvudet på mig glatt trumpetandes. Symboliken var svår att missa, även för en trögskalle som undertecknad.
Kan tänka mig att nån där uppe prompt ville banka in i huvudet på mig att ”nu du, nu är det minsann slut på sötebrödsdagarna!” och att jag behövde komma ner på jorden igen, jag som har gått om kring och haft sommar på tok för länge.
Nu blir det mörkare, dagarna blir kortare och kvicksilvret sjunker på termometern. Inte undra på att folk går och blir deprimerade. Jag menar, nog är hösten en vacker årstid, men blotta tanken på att vi går emot mörkare tider bokstavligt talat känns lite sådär. Men det dröjer inte länge förrän vi står där vid majbrasan och kastar smällare på den, dricker ljummen Norrlands och tittar på manskörer med utgånget bäst-före-datum… Nu fick man nästan lite vårkänslor! Härligt!
söndag 28 september 2008
Harryson raskar över isen
Jag såg en trailer på fyran (ja alltså, en reklamsnutt, inte ett lastbilssläp. Lätt att blanda ihop begreppen...) om deras kommande storsatsning "Stjärnor på is". Det ska tydligen dansas på is, och de som ska göra det är mer eller mindre kända personer. Det räckte inte med "Let's Dance", utan nu ska vi kunna se hur Brolle stapplar omkring på en rink med en (förhoppningsvis) proffessionell isdansös och kämpa med att hålla frisyren intakt samtidigt som han ska sätta en dubbel Salkov. Skrattfest utlovas!
Jag skulle gärna vilja se lite...hmm...alternativa kändisar ställa upp i programmet. Vad sägs om Kristina Lugn, Peter Harryson eller varför inte hedersknyffeln Ernst Kirsch...ja ni vet vem jag menar. Han skulle säkert i pausvilan svänga ihop en liten lökpaj samt snickra ett skridskoställ för alla medverkande. Undrar om han kommer ha några sockor i sina skridskor? Han kanske kommer att åka barfota, det hade ju varit värt licenspengarna bara det.
Och visst vore det roligt om självaste Jan Guillou skulle kränga på sig konståkningsstassen? Då skulle hans genuina machoframtoning få sig en törn, men å andra sidan, det är väl på tiden?
Det är lätt att bli nostalgisk när man börjar prata om dokusåpor, eller realityserier som det numera kallas. Jag kan få något blankt i blicken när "Expedition: Robinson" kommer på tal, kanske den bästa dokusåpan alla kategorier, åtminstone när det gick på SVT. Jag kan inte komma på någon gång efter det programmet då jag verkligen längtat och sett fram emot att kolla på ett TV-program. Och när alla medverkande fick epitetet "Robinson-" framför sitt förnamn; de hamnade på löpsedlar, i TV-soffor och i radiointervjuer och blev kända för att egentligen inte gjort nåt annat än att svälta sig på en öde ö.
Undra vilket rabalder det skulle bli om jag förskansade mig på Bölesholmarna utan riktigt mat; hur känd skulle jag bli av det? En trött reporter på VF skulle kanske masa sig ut och ställa ett par frågor i stil med "Hur tänkte du när du satte dig här?" och "Är du helt tappad bakom en vagn?", sen skulle jag hamna som en liten notis på sidan 14 och sen är det nog inget mer med det. Lika bra att fortsätta jobba, då.
Jag väntar på den dagen då Kanal 5 kommer förbi jobbet och vill börja provfilma för den nya realityserien "Lagret". Det är kanske då jag kommer bli en kändis, åtminstone litegrann. Visst skulle ni kolla?
Jag skulle gärna vilja se lite...hmm...alternativa kändisar ställa upp i programmet. Vad sägs om Kristina Lugn, Peter Harryson eller varför inte hedersknyffeln Ernst Kirsch...ja ni vet vem jag menar. Han skulle säkert i pausvilan svänga ihop en liten lökpaj samt snickra ett skridskoställ för alla medverkande. Undrar om han kommer ha några sockor i sina skridskor? Han kanske kommer att åka barfota, det hade ju varit värt licenspengarna bara det.
Och visst vore det roligt om självaste Jan Guillou skulle kränga på sig konståkningsstassen? Då skulle hans genuina machoframtoning få sig en törn, men å andra sidan, det är väl på tiden?
Det är lätt att bli nostalgisk när man börjar prata om dokusåpor, eller realityserier som det numera kallas. Jag kan få något blankt i blicken när "Expedition: Robinson" kommer på tal, kanske den bästa dokusåpan alla kategorier, åtminstone när det gick på SVT. Jag kan inte komma på någon gång efter det programmet då jag verkligen längtat och sett fram emot att kolla på ett TV-program. Och när alla medverkande fick epitetet "Robinson-" framför sitt förnamn; de hamnade på löpsedlar, i TV-soffor och i radiointervjuer och blev kända för att egentligen inte gjort nåt annat än att svälta sig på en öde ö.
Undra vilket rabalder det skulle bli om jag förskansade mig på Bölesholmarna utan riktigt mat; hur känd skulle jag bli av det? En trött reporter på VF skulle kanske masa sig ut och ställa ett par frågor i stil med "Hur tänkte du när du satte dig här?" och "Är du helt tappad bakom en vagn?", sen skulle jag hamna som en liten notis på sidan 14 och sen är det nog inget mer med det. Lika bra att fortsätta jobba, då.
Jag väntar på den dagen då Kanal 5 kommer förbi jobbet och vill börja provfilma för den nya realityserien "Lagret". Det är kanske då jag kommer bli en kändis, åtminstone litegrann. Visst skulle ni kolla?
onsdag 10 september 2008
Tips från coachen
Ibland när jag har tråkigt brukar jag pigga upp mig själv genom att tänka på roliga saker. Fiffigt värre, eller hur? Joru, ibland kan man glimra till…
Som nu, till exempel. Sitter på jobbet och har gjort klart dagens värv, med endast fem timmar kvar av arbetsdagen. Så, vad göra? Ja, bloggen finns ju alltid till hands, annars kan man ju ta sig ännu en kopp java så att man blir risig i kistan, sortera papper eller något annat fyndigt.
Det är i stunder som dessa som jag brukar ta min livliga fantasi till hjälp. Det kan vara allt ifrån gamla Simpsons-citat (”Stupid, sexy Flanders”) till små videosnuttar man sett (när Brutus, lite småbladig och go’, skrämmer ett gäng måsar på flykten klockan fem på morgonen). Då kan jag sitta och småfnissa lite för mig själv, och hoppas att ingen ser mig. Tur att man är så lättroad, annars hade man haft det lite halvtufft när det tråkiga tar överhanden.
Så nästa gång du har det lite trist, tänk på en Sten-Åke Cederhök-sketch, vadsomhelst med Lorrygänget, något dråpligt klipp från America’s Funniest Homevideos där någon klantig unge ramlar i backen eller varför inte på lyteskomik i största allmänhet (så lågt & billigt, men ack så roligt). Det brukar ofta pigga upp, och din tråkiga tillvaro blir en aning roligare…
Som nu, till exempel. Sitter på jobbet och har gjort klart dagens värv, med endast fem timmar kvar av arbetsdagen. Så, vad göra? Ja, bloggen finns ju alltid till hands, annars kan man ju ta sig ännu en kopp java så att man blir risig i kistan, sortera papper eller något annat fyndigt.
Det är i stunder som dessa som jag brukar ta min livliga fantasi till hjälp. Det kan vara allt ifrån gamla Simpsons-citat (”Stupid, sexy Flanders”) till små videosnuttar man sett (när Brutus, lite småbladig och go’, skrämmer ett gäng måsar på flykten klockan fem på morgonen). Då kan jag sitta och småfnissa lite för mig själv, och hoppas att ingen ser mig. Tur att man är så lättroad, annars hade man haft det lite halvtufft när det tråkiga tar överhanden.
Så nästa gång du har det lite trist, tänk på en Sten-Åke Cederhök-sketch, vadsomhelst med Lorrygänget, något dråpligt klipp från America’s Funniest Homevideos där någon klantig unge ramlar i backen eller varför inte på lyteskomik i största allmänhet (så lågt & billigt, men ack så roligt). Det brukar ofta pigga upp, och din tråkiga tillvaro blir en aning roligare…
måndag 8 september 2008
En kurs i positivt tänkande
Vi har en herre på jobbet som lite senare i höst ska fylla 60. Han kommer alltså att uppleva sin andra 30-årsdag, jag har fullt upp med att beta av min första. Nåväl, i fikarummet förra veckan kom det här med födelsedagar på tal.
- Javafan, ska det vara så märkvärdigt att fylla år? Ta det här med att fylla 30, efter det så blir det bara tråkigare. Ner med flaggan på halv stång, vettja.
Och där satt jag med kaffemuggen och kände mig genast mycket piggare och starkare.
- Jo, men när man fyller 40 är det ju inte så dumt heller, mumlade en av kollegorna.
- Äh, det är bara plågsamt att fylla år nuförtiden. Lägg energin på nåt vettigare istället.
Jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden, man kanske blir sån när man fyllt år alldeles för många gånger. Funderar lite smått på att bjuda honom på mitt kalas, så kan vi sitta och våndas tillsammans.
Eller han kanske skulle starta en kurs i självkänsla eller nåt. De brukar ofta vara rätt intressanta, och föreläsarna brukar ta bra betalt. Passar i och för sig inte ihop med ovan nämnde (snart) 60-åring, han är känd för att berätta sina anekdoter på tok för länge för att det ska vara intressant att lyssna på. Han tjänar rätt dåligt också, så något högt arvode kan han ju inte räkna med om han ska föreläsa.
Nåja, han kan hålla ett föredrag för oss på jobbet om hur man ska fira födelsedagar på bästa sätt, han verkar ju ha en hel del erfarenhet i ämnet trots allt…
- Javafan, ska det vara så märkvärdigt att fylla år? Ta det här med att fylla 30, efter det så blir det bara tråkigare. Ner med flaggan på halv stång, vettja.
Och där satt jag med kaffemuggen och kände mig genast mycket piggare och starkare.
- Jo, men när man fyller 40 är det ju inte så dumt heller, mumlade en av kollegorna.
- Äh, det är bara plågsamt att fylla år nuförtiden. Lägg energin på nåt vettigare istället.
Jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden, man kanske blir sån när man fyllt år alldeles för många gånger. Funderar lite smått på att bjuda honom på mitt kalas, så kan vi sitta och våndas tillsammans.
Eller han kanske skulle starta en kurs i självkänsla eller nåt. De brukar ofta vara rätt intressanta, och föreläsarna brukar ta bra betalt. Passar i och för sig inte ihop med ovan nämnde (snart) 60-åring, han är känd för att berätta sina anekdoter på tok för länge för att det ska vara intressant att lyssna på. Han tjänar rätt dåligt också, så något högt arvode kan han ju inte räkna med om han ska föreläsa.
Nåja, han kan hålla ett föredrag för oss på jobbet om hur man ska fira födelsedagar på bästa sätt, han verkar ju ha en hel del erfarenhet i ämnet trots allt…
torsdag 28 augusti 2008
Fem saker jag inte kan lära mig
Jag brukar i regel ha lätt för att lära mig nya saker, men här nedan följer fem saker som jag för mitt liv inte kan förmå lära mig alls. Vissa är rena bagateller, andra är sjukt svåra. Du kanske kan testa dig själv och se "hur mycket Jugge är jag?" på en skala...
1. Room Service
Vem är egentligen vem av dessa två händiga herrar? Är det Mattias som är gotlänningen, eller är det den andre? De ser ju exakt likadana ut också, vilket inte gör saken lättare. Har inte en blekaste vem som är vem, och ärligt talat, jag skiter i vilket...
2. Y.M.C.A-dansen
När man för en gångs skull går ut på diskotek och svingar sina lurviga kan det hända att den här dängan med Village People dyker upp i högtalarsystemet. I refrängen brukar alla på dansgolvet lyfta armarna och bokstavera i takt med musiken, alla utom....just precis, undertecknad. Nu är det ju inte så att jag har den ambitionen att jag vill stå framför spegeln och träna in rörelserna varje gång man ska på lokal, men jag blir alltid lika ställd varje gång låtrackar'n dyker upp.
3. Borat-titeln
En helt vansinnig rulle om Kazakstans fjärde mest kända personlighet, Borat Sagdiyev, och hans vedermödor när han åker till Förenta Staterna tilsammans med sin vapendragare för att se och lära av jänkarna hur de gör vanliga saker. Hela titeln på filmen kommer jag aldrig någonsin att få in i skallen, hur mycket jag än försöker. Visst låter "Borat" mer överkomligt än "Borat: Cultural Learnings Of America For Make Benefit Glorious Nation Of Kazakhstan"? Länge leve förenklingar av långa filmtitlar!
4. Tvillingnamn
Jag har under mina år stött på två tvillingpar, och de är såklart identiskt lika till utseendet. Varje gång jag träffat dem försöker jag undvika att tilltala de vid namn, risken att bli avslöjad som en idiot är alltför överhängande då. Men visst, om man vill lära känna dem lite närmare så ser man säkert skillnad, men nu har jag inte riktigt kommit dit än. Jag försöker hålla mig bort från dem, helt enkelt. Det är nog bäst så för alla.
5. Holy diver
Jag brukar ibland hoppa in i trummisens coverband som en basvikarie för att gästspela lite, och jag får alltid kalla kårar då den här hårdrockshiten dyker upp i setlistan. Det finns inte en chans att jag kan lära mig formen på låten, trots att jag är rätt duktig på att lära mig låtar i vanliga fall. Senaste gången vi skulle ge oss på den så enades vi i bandet om att göra en parantes kring Holy diver, och jag kunde dra en lättnadens suck. Jag överlåter basen till någon annan på den låten i fortsättningen...
Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta, detsamma gäller nog en "gammal" (snart 30, vet ni) glasögonorm...
1. Room Service
Vem är egentligen vem av dessa två händiga herrar? Är det Mattias som är gotlänningen, eller är det den andre? De ser ju exakt likadana ut också, vilket inte gör saken lättare. Har inte en blekaste vem som är vem, och ärligt talat, jag skiter i vilket...
2. Y.M.C.A-dansen
När man för en gångs skull går ut på diskotek och svingar sina lurviga kan det hända att den här dängan med Village People dyker upp i högtalarsystemet. I refrängen brukar alla på dansgolvet lyfta armarna och bokstavera i takt med musiken, alla utom....just precis, undertecknad. Nu är det ju inte så att jag har den ambitionen att jag vill stå framför spegeln och träna in rörelserna varje gång man ska på lokal, men jag blir alltid lika ställd varje gång låtrackar'n dyker upp.
3. Borat-titeln
En helt vansinnig rulle om Kazakstans fjärde mest kända personlighet, Borat Sagdiyev, och hans vedermödor när han åker till Förenta Staterna tilsammans med sin vapendragare för att se och lära av jänkarna hur de gör vanliga saker. Hela titeln på filmen kommer jag aldrig någonsin att få in i skallen, hur mycket jag än försöker. Visst låter "Borat" mer överkomligt än "Borat: Cultural Learnings Of America For Make Benefit Glorious Nation Of Kazakhstan"? Länge leve förenklingar av långa filmtitlar!
4. Tvillingnamn
Jag har under mina år stött på två tvillingpar, och de är såklart identiskt lika till utseendet. Varje gång jag träffat dem försöker jag undvika att tilltala de vid namn, risken att bli avslöjad som en idiot är alltför överhängande då. Men visst, om man vill lära känna dem lite närmare så ser man säkert skillnad, men nu har jag inte riktigt kommit dit än. Jag försöker hålla mig bort från dem, helt enkelt. Det är nog bäst så för alla.
5. Holy diver
Jag brukar ibland hoppa in i trummisens coverband som en basvikarie för att gästspela lite, och jag får alltid kalla kårar då den här hårdrockshiten dyker upp i setlistan. Det finns inte en chans att jag kan lära mig formen på låten, trots att jag är rätt duktig på att lära mig låtar i vanliga fall. Senaste gången vi skulle ge oss på den så enades vi i bandet om att göra en parantes kring Holy diver, och jag kunde dra en lättnadens suck. Jag överlåter basen till någon annan på den låten i fortsättningen...
Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta, detsamma gäller nog en "gammal" (snart 30, vet ni) glasögonorm...
torsdag 21 augusti 2008
Jag mötte Lassie...nästan
Idag mötte jag honom igen. Sångaren från Kent. På cykel. Han höll i styret med bara en hand och såg så där nonchalant ut, precis som vanligt. Hans cykel såg rätt sliten ut, och det var väl rätt oväntat, han som tjänar så bra. Men att han cyklade med enhandsfattning var däremot mer väntat, den trulige rebell som han ändå är.
Allvarligt talat, det är en snubbe som jag brukar möta på väg till och från jobbet ibland som är riktigt lik Jocke Berg i Kent; samma frisyr, likadana öron och allt. Jag hajar alltid till och vill stanna och ta en autograf varje gång, men lyckas hejda mig och cykla vidare. Han tittar lite konstigt på mig ibland, och tro fan det; en cyklande brillorm som flinar lite fånigt varje gång han åker förbi.
Ska nog tipsa skivbolaget om att de har en perfekt dubbelgångare som cyklar omkring i Ume’, ifall ”the real McCoy” skulle bli sjuk inför en spelning eller nåt. Bara tanken på att Kent då skulle bli ett 2000-talets svar på Milli Vanilli är smått kittlande, och lite otäck på samma gång.
Imorgon är det fredag! Snart måndag, med andra ord… Synes!
Allvarligt talat, det är en snubbe som jag brukar möta på väg till och från jobbet ibland som är riktigt lik Jocke Berg i Kent; samma frisyr, likadana öron och allt. Jag hajar alltid till och vill stanna och ta en autograf varje gång, men lyckas hejda mig och cykla vidare. Han tittar lite konstigt på mig ibland, och tro fan det; en cyklande brillorm som flinar lite fånigt varje gång han åker förbi.
Ska nog tipsa skivbolaget om att de har en perfekt dubbelgångare som cyklar omkring i Ume’, ifall ”the real McCoy” skulle bli sjuk inför en spelning eller nåt. Bara tanken på att Kent då skulle bli ett 2000-talets svar på Milli Vanilli är smått kittlande, och lite otäck på samma gång.
Imorgon är det fredag! Snart måndag, med andra ord… Synes!
fredag 15 augusti 2008
Livet runt 30
Dagen D börjar närma sig med stormsteg. Dagen då man ska ta klivet upp och bli vuxen på riktigt, då man förväntas mogna och fatta vettiga beslut, då man ska…bli 30. Joråsåatt. Känns som om jag haft min trettioårskris i bra många år nu, och då kan man kanske tro att jag gjort bort den värsta biten nu då. Icke! Nojjan finns kvar, tro mig.
Man ser folk i sin omgivning gifta sig, ungar ploppar fram lite varstans och andra går och köper villor för en mindre förmögenhet. Själv sitter jag i soffan på Brinken och glor hålögt på ”Fråga Doktorn” eller nåt annat torftigt, smuttar på en kopp snabbkaffe och funderar på hur morgondagens cykelväder kommer att bli. Visst låter det som den bästa definitionen av livskvalitet?
Jag har varit på ett par 30-årsfester i mina dagar, och de har alla varit trevliga tillställningar. Kan dock inte utlova något extravagant till min kommande skiva, så om ni känner er blåsta på konfekten; gör inte det. Gå på en Joe Labero-show eller hoppa bungy-jump istället, för hos mig blir det gråsossefest en masse.
Senaste gången jag firade in födelsedag satt jag på en 737:a över Atlanten på väg hem från Staterna, och glodde på otextade filmer tills ögonen blödde. Eftersom vi reste framåt i tiden, alltså tillbaka till den svenska tiden vi hade innan vi åkte iväg, svischade min födelsedag förbi i rasande takt. Det är få förunnat att kunna sova bort sin födelsedag utan att en jävel ska hålla på och fira en. Istället för fikasugna firare var det enda störningsmomentet ett par flygvärdinnor som gick fram och tillbaka i gångarna med vagnen och erbjöd sina tjänster. Ja alltså, serveringstjänster såklart. Har man en stabil åldersnojja blir man extra glad när ens födelsedag passerar förbi extra fort. Bäst hittills, helt klart.
Så kom gärna förbi på min bemärkelsedag och sätt er intill mig i soffan, så kan vi stirra på tapeten tillsammans. Har ni tur så kanske jag bjuder på en kopp ljummet snabbkaffe. Det är ju ändå en stor dag på något sätt, därav min givmilda jargong…
Man ser folk i sin omgivning gifta sig, ungar ploppar fram lite varstans och andra går och köper villor för en mindre förmögenhet. Själv sitter jag i soffan på Brinken och glor hålögt på ”Fråga Doktorn” eller nåt annat torftigt, smuttar på en kopp snabbkaffe och funderar på hur morgondagens cykelväder kommer att bli. Visst låter det som den bästa definitionen av livskvalitet?
Jag har varit på ett par 30-årsfester i mina dagar, och de har alla varit trevliga tillställningar. Kan dock inte utlova något extravagant till min kommande skiva, så om ni känner er blåsta på konfekten; gör inte det. Gå på en Joe Labero-show eller hoppa bungy-jump istället, för hos mig blir det gråsossefest en masse.
Senaste gången jag firade in födelsedag satt jag på en 737:a över Atlanten på väg hem från Staterna, och glodde på otextade filmer tills ögonen blödde. Eftersom vi reste framåt i tiden, alltså tillbaka till den svenska tiden vi hade innan vi åkte iväg, svischade min födelsedag förbi i rasande takt. Det är få förunnat att kunna sova bort sin födelsedag utan att en jävel ska hålla på och fira en. Istället för fikasugna firare var det enda störningsmomentet ett par flygvärdinnor som gick fram och tillbaka i gångarna med vagnen och erbjöd sina tjänster. Ja alltså, serveringstjänster såklart. Har man en stabil åldersnojja blir man extra glad när ens födelsedag passerar förbi extra fort. Bäst hittills, helt klart.
Så kom gärna förbi på min bemärkelsedag och sätt er intill mig i soffan, så kan vi stirra på tapeten tillsammans. Har ni tur så kanske jag bjuder på en kopp ljummet snabbkaffe. Det är ju ändå en stor dag på något sätt, därav min givmilda jargong…
måndag 11 augusti 2008
Trägen vinner!
Jag har sedan i våras gått en lång och bitter strid mot en svår och seg motståndare. I ena ringhörnan och med grå kostymbyxor, ett hundratal onödiga produkter sålda och med en övertygande försäljningsteknik: en telefonförsäljare. I den andra ringhörnan, iklädd röda mjukisbyxor och med många pålagda lurar i örat på motståndaren; undertecknad.
Sedan jag Nix-anmälde min hemtelefon har jag varit förskonad från telefonförsäljare och annat pack, men när de upptäckte att de kunde kontakta mig via mobilen och fortsätta sitt krängande av sockor och telefonabonnemang så har ringandet fortsatt, om än i lite mindre skala än tidigare, men ändå…
- Kan jag få störa dig i ett par minuter? frågar de när de ringer, och låter så där trevliga som bara en telefonförsäljare kan.
- Ja, om du håller tiden, svarar jag. Jag startar klockan nu.
De pratar aldrig i ”ett par minuter”. Minst fem, för jag har minsann tagit tid.
Eftersom jag alltid blir smått misstänksam när jag ser ett för mig okänt 08-nummer på displayen när det ringer, så ger jag fan i att svara. Det kan ju faktiskt vara en försäljare. Och såna vill man ju inte prata med i onödan.
När jag var på jobbet ringde det ett Stockholmsnummer jag inte kände igen. Jag hade fullt upp och avvisade samtalet, och tänkte att jag skulle kolla upp numret lite senare. Och mycket riktigt, det numret visade sig tillhöra ett telemarketingföretag i Hufvudstaden. Nu var jag förberedd. Ser jag det numret igen skiter jag i att svara, inga krångligheter.
Har ingen aning om hur många gånger de ringde mig eftersom jag tappade räkningen rätt snart, men de kunde ringa sena söndagskvällar, mitt på dagen en vardag, på eftermiddagen när jag åt middag, lördagar… ”De får minsann aldrig ledigt” tänkte jag när de ringde tre gånger på en helg.
De har nu gudskelov slutat ringa (pepparpeppartaiträ), och jag kan lite smått sträcka på mig och konstatera: ”Telemarketingbranschen Vs. Yours truly 0 – 1” Första ronden avklarad. Jag antar att de inte ger upp så lätt, utan att de tänker fortsätta sin eviga kamp mot oss hederliga människor och försöka pracka på oss kalsonger, försäkringar och annat skrot vi inte vill ha.
Lovprisa Herren för Nixregistret! Nu väntar vi bara på att det kommer ett liknande register för mobilen också…
Sedan jag Nix-anmälde min hemtelefon har jag varit förskonad från telefonförsäljare och annat pack, men när de upptäckte att de kunde kontakta mig via mobilen och fortsätta sitt krängande av sockor och telefonabonnemang så har ringandet fortsatt, om än i lite mindre skala än tidigare, men ändå…
- Kan jag få störa dig i ett par minuter? frågar de när de ringer, och låter så där trevliga som bara en telefonförsäljare kan.
- Ja, om du håller tiden, svarar jag. Jag startar klockan nu.
De pratar aldrig i ”ett par minuter”. Minst fem, för jag har minsann tagit tid.
Eftersom jag alltid blir smått misstänksam när jag ser ett för mig okänt 08-nummer på displayen när det ringer, så ger jag fan i att svara. Det kan ju faktiskt vara en försäljare. Och såna vill man ju inte prata med i onödan.
När jag var på jobbet ringde det ett Stockholmsnummer jag inte kände igen. Jag hade fullt upp och avvisade samtalet, och tänkte att jag skulle kolla upp numret lite senare. Och mycket riktigt, det numret visade sig tillhöra ett telemarketingföretag i Hufvudstaden. Nu var jag förberedd. Ser jag det numret igen skiter jag i att svara, inga krångligheter.
Har ingen aning om hur många gånger de ringde mig eftersom jag tappade räkningen rätt snart, men de kunde ringa sena söndagskvällar, mitt på dagen en vardag, på eftermiddagen när jag åt middag, lördagar… ”De får minsann aldrig ledigt” tänkte jag när de ringde tre gånger på en helg.
De har nu gudskelov slutat ringa (pepparpeppartaiträ), och jag kan lite smått sträcka på mig och konstatera: ”Telemarketingbranschen Vs. Yours truly 0 – 1” Första ronden avklarad. Jag antar att de inte ger upp så lätt, utan att de tänker fortsätta sin eviga kamp mot oss hederliga människor och försöka pracka på oss kalsonger, försäkringar och annat skrot vi inte vill ha.
Lovprisa Herren för Nixregistret! Nu väntar vi bara på att det kommer ett liknande register för mobilen också…
onsdag 6 augusti 2008
Liket lever!
…*host*…….*harkel*…….*rossel*…….*hosthost*……..
Om ni undrar vad det är som låter så är det bara den här bloggen som uppstigit från de döda. Jubel, trumpetfanfarer och konfetti! Rätt skönt det där, att bara gå i ide och ägna sig åt andra saker. Man kanske ska göra mer som björnarna då; skita i skogen och äta mer blåbär…
Ni som läser bloggar, eller rent utav bloggar själva, vet vem Alex Schulman är. Om inte, så kan jag berätta att han är en välkänd bloggare som huserat på Aftonbladet och som nu driver sajten ”1000 apor” tillsammans med sin bror. Han lade sedan ner sin blogg eftersom den blev på tok för populär (hur man nu har mage att lägga ner den mest besökta svenska bloggen i mannaminne är för mig en gåta), och fördriver tiden med att sola sig i glansen av sitt kändisskap. Han kan alltså klassas som en ”kändis-av-att-inte-göra-ett-skit”-kändis. Imponerande.
Hursomhelst, Schulman sa att för att hålla en blogg vid liv måste man uppdatera den minst sex gånger varje dag. ”Okej” tänkte jag och gjorde precis som han sa. Jag lade ner bloggen.
Annars tänkte jag öppna upp bloggen igen på ettårsdagen av mitt senaste inlägg, alltså halloween, men det fick bli nu istället. Bättre sent än aldrig, som man brukar säga.
Så torka tårarna, gott folk. Jag lever och har hälsan i behåll, bloggen likaså. Åtminstone ett tag till…
Om ni undrar vad det är som låter så är det bara den här bloggen som uppstigit från de döda. Jubel, trumpetfanfarer och konfetti! Rätt skönt det där, att bara gå i ide och ägna sig åt andra saker. Man kanske ska göra mer som björnarna då; skita i skogen och äta mer blåbär…
Ni som läser bloggar, eller rent utav bloggar själva, vet vem Alex Schulman är. Om inte, så kan jag berätta att han är en välkänd bloggare som huserat på Aftonbladet och som nu driver sajten ”1000 apor” tillsammans med sin bror. Han lade sedan ner sin blogg eftersom den blev på tok för populär (hur man nu har mage att lägga ner den mest besökta svenska bloggen i mannaminne är för mig en gåta), och fördriver tiden med att sola sig i glansen av sitt kändisskap. Han kan alltså klassas som en ”kändis-av-att-inte-göra-ett-skit”-kändis. Imponerande.
Hursomhelst, Schulman sa att för att hålla en blogg vid liv måste man uppdatera den minst sex gånger varje dag. ”Okej” tänkte jag och gjorde precis som han sa. Jag lade ner bloggen.
Annars tänkte jag öppna upp bloggen igen på ettårsdagen av mitt senaste inlägg, alltså halloween, men det fick bli nu istället. Bättre sent än aldrig, som man brukar säga.
Så torka tårarna, gott folk. Jag lever och har hälsan i behåll, bloggen likaså. Åtminstone ett tag till…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)