"Take a walk on the wild side..."

När jag var en liten junior och skulle följa med min arma moder på stan undrade jag ibland vad vi skulle göra där.
- Jag ska köpa några gardinlängder, sen kan vi ju ta oss en mjukglass och titta på folk, blev svaret.
- Titta på folk? Varför då?
- Det är roligt.
Så vi satte oss på 2:ans buss, Marieberg - Vasaplan, och gick på stan, i mina ögon, på tok för länge. Gardinlängderna inhandlades, vi åt mjuklass med blåbärssmak på Rådhustorget, tittade på skrattmåsarna som åt överblivna kebabrester, och...kollade på folk. Skitkul.

När jag så sent som idag var på stan igen kan jag faktiskt hålla med morsan om att det är rätt, jag ska inte säga roligt, men mer...intresssant att titta på folk som gör stan. Långa, korta, breda, smala, fula, roliga, snygga, tråkiga och helt vanliga människor trängs med varandra längs gågatan, och så lilla jag mitt i alltihop. Kan inte låta bli att undra vad folk tänker på när de går gatan fram, är de stressade, uppjagade, glada eller likgiltiga? Eftersom det är sommar och semestertider är de nog allt det där.
Jag begav mig till Åhléns för att inhandla ett par helt vanliga brallor. Kollade på folk medan jag trängde mig fram genom bråten till byxavdelningen, för det är ju ett nöje i sig kom jag ju på. Fick syn på en tjej med för stor näsa som skulle prova nåt alldeles för stort plagg. "Storhetsvansinne", tänkte jag och gick vidare. Hittade ett ställ med helt vanliga brallor, och det var ju precis det jag var ute efter. REA stod det på en skylt ovanför. Trots att det var fredag den 13:e idag så verkade jag gå emot gällande skrockregler. Små svettdroppar började visa sig i panna, det fanns ingen fungerande fläkt på bygget idag tydligen. Smet in i en provhytt, fyndbyxorna satt som gjutet, ut igen till kassan för att göra rätt för mig. Där stod en väldigt lång kvinna, blont hår uppsatt i en svans, smal, ljust klädd, somrigt sval.
-Hej!
Hon hade basröst. Hon hade också en för stor näsa och kraftiga kindben. Hon hade inga bröst att tala om heller. Hon var...en man.
-Hejsan! svarade jag. De här ska jag ha idag!
Han log, och scannade prislappen. Verkade vara van med kunder och trygg bakom kassan.
- Då blir det 199 kronor, sa han, med en ljus mansröst eller en mörk kvinnoröst om ni så vill. Drog kortet, betalade, tog min påse från hans kvinnliga händer och fick ett: "Varsågod!" och ett leende med mig på köpet.
En liten blomma och applåd till Åhléns som har, ursäkta uttrycket men jag hittade inget bättre, "såna personligheter" i sin personal. Kände mig glad när jag gick ut därifrån, och spatserade nöjt längs gågatan på väg hem. Dels på grund av byxfyndet på rea, dels för att jag premiärhandlat av en transvestit.

Skrattmåsarna fanns kvar från förr i tiden och käkade gammal sallad från sopkorgarna, en enmansorkester med förinspelat komp och panflöjt höll låda vid Rådhustorget med sin livsbejakande sommarmuzak, en planschförsäljare hade barrikaderat sig utanför MVG-gallerian och krängde iväg blyertsteckningar till överpriser, och folket...ja det fanns också kvar som jag mindes det. Skillnaden den här gången är att jag nu uppskattar tittandet på folk lite mer.

På vägen hem kom jag att tänka på Lou Reed's gamla dänga, och började nynna lite smått:
"...plucked her eyebrows on the way, shaved her legs and then he was a she, she says; "Hey babe, take a walk on the wild side...'" Jag såg aldrig nån namnskylt, undrar om han också hette Holly...

Veckans Vintips

Vad vore livet utan läsning? Tänk er Bokmässan i Göteborg; utan litteraturkritiker i pipskägg och manchesterbyxa, utan rödhåriga tanter i den övre medelåldern som har spanat lite för länge på Björn Ranelid, utan...ja...Björn Ranelid?
Tanken slog mig när jag satt på skithuset och bläddrade sedvanligt i förra veckans Bil & Bostad. Vad vore livet utan toalettlektyr? Jag vill inte pröva att vara utan, jag skulle förmodligen stressa fram avfallet och ha på tok för bråttom. Det kan ju inte vara bra för kroppen.

Skön blandning förresten, hus och bilar. Det finns inte en enda grej man har råd med i den där tidningen, men ändå sitter jag där och fantiserar om ett "charmigt torp" med "visst renoveringsbehov" och "med naturen runt knuten" (läs: ett fallfärdigt ruckel långt ut åt satan där knappt en fyrhjuling kan ta sig fram) för endast 495 lök. Eller en tysk familjekombi där den senaste årsmodellen alltid är den bästa, säkraste och snyggaste. Prislappen då? En mindre förmögenhet. Jag får minsann drömma vidare, på sin höjd kanske jag lyckas skrapa ihop till en Fiat Ritmo årgång -75, med trasig fläkt och halvtaskiga vintersulor.

När jag satt där på toan och tryckte fastnade mina ögon på ett vintips som de alltid brukar ha med. Så här på sommaren pimplas det hejvilt, så det msåte ju vara ett uppskattat inslag kan man tycka. Vinet den här veckan hette Clay Station (som av namnet att döma inte skulle få mig att go bananas av lycka direkt), och var ett vitt vin med ljus färg (!), blommiga aromer och oljig doft. "Motorolja?" tänkte jag spontant och tyckte det passade bra in i tidningen där bilannonserna trängs med vintipsen. "Smaken är stor och ganska fyllig med lite aprikoser på slutet" fortsatte jag att läsa. Det krävs tydligen rätt stor fantasi för att få skriva vinrecensioner. Aprikoser? Vem kollar om det stämmer? Kan man klaga hos någon om det visar sig ha en körsbärskaraktär? Jag kanske är allergisk mot aprikoser? Bengt Frithiofson, du har nog ett av Sveriges glassigaste yrken, dricka alkohol på arbetstid och sen koka ihop fyndiga beskrivningar vi Svenssons inte kan relatera till. När ska du skaffa dig ett riktigt jobb?

Inte nog med det. De tipsar ävenom vilken typ av maträtt som passar utmärkt med vinets bouquet (pretto-ord javisst!), för det vill man ju liksom veta. Att sitta där med ett mustigt rödvin från Chile till en tanig spätta från Bohuslän kan få oanade konsekvenser, gott folk. Veckans vin, Clay Station, passar tydligen alldeles utmärkt till...färsk sparris. Skulle vilja se skogshuggar-Lasse komma hem från en dag i skogen och serveras...lite färsk sparris. Samt lite Clay vid sidan om. Halleluja! Undrar hur Lasse skulle reagera då...

Så vi fortsätter drömma vidare om flådiga bilar, enorma villor och vettiga vintips. Kanske en vacker dag man får nåt av dem...