Jag gillar verkligen hissmusik

Vi har precis tagit klivet in i oktober, och sommaren biter sig kvar som en elakartad förkylning. Ett åskoväder drog snabbt förbi igår kväll, och jag som alltid brukar förknippa åska med sommaren... Kvällens Warcraftsession fick hastigt avslutas för att inte missa skådespelet utanför fönstret. Ösregn, buller & bång och stroboskopliknande blixtar levde rövare där ute, och jag kan inte låta bli att förundras över krafterna som släpps lösa. När jag stod där som bäst och tittade på vilket herrans liv åskan orsakade blixtrade det till, och lamporna blinkade till inne i lägenheten en aning. "Poff!", så försvann belysningen ute på gården. Efter dryga minuten kom den tillbaka igen, och jag kom osökt att tänka på vad åskan kan ställa till med. Jag vet nämligen själv vad som kan hända... Är ni redo för en anekdot? Tänkte väl det.

Det här utspelade sig på det glada 90-talet då jag bodde på Mariehem med mor&far. Jag spenderade mycket tid hos ena kusinen som passande nog bodde ett stenkast från mig på samma gård. Det var sommar, fredagkväll och det vankades frossa i Championship Manager 2 säsong 97/98, Playstation, Magnus Uggla och IronMaiden. Timmarna bokstavligen flög iväg. Det hade börjat regna under kvällen, men vi tänkte inte så mycket på det. Kring midnatt rundade vi av kvällens pass och jag traskade ut i trapphuset och ner på bron. Regnet piskade asfalten, och mullret från åskan kom allt närmare. Jag stod där och tittade på regnet och funderade när jag skulle ta steget och kuta över till min trapp. "Jag kommer hur som helst att bli blöt, så nu kör jag!" tänkte jag och sprang med raska steg över till mitt hus. Jag blev lite blöt, men mindre än jag trott från början.
Tryckte på hissknappen och väntade på hissen som skulle ta mig ända upp till sjunde våningen, högst upp. Jag klev in i hissen, tryckte på "7":an och färden började. När jag hade kommit mellan fjärde och femte våningen blixtrade det till utanför och skenet från blixten lyste upp hela trapphuset och hissen som jag åkte i. Sen blev allt svart. Hissen hade stannat. Strömmen hade gått.
- Vafan, sa jag högt för mig själv.
"Bäst att jag väntar ett tag, strömmen kan ju komma tillbaka rätt fort."
Så där stod jag, ensam i mörkret, instängd i en hiss, två våningar kvar bara. Väntade. Lyssnade. En granne hade en högljudd konversation med någon eller sig själv, annars tyst i trapphuset. Lite muller från åskan dovt i bakrunden. Regnet som strilade i och rann på fönstren.
"Hmmm, om jag inte gör mig hörd nu kan jag få sitta här till imorgon bitti"
Jag tryckte på nödsignalen på panelen. "Ring!" Klockan fungerade obehindrat, och det gjorde mig lättad. Inget svar. Tryckte en gång till, lite längre den här gången. Inget svar. Väntade. Tryckte igen. Lååååång signal. Jag hörde hur en dörr öppnades någongstans i trapphuset.
- Hallå? ropade en mansröst.
- Ja hallå, svarade jag. Jag sitter i hissen.
- Jaha, gör du? Jag trodde det ringde inne hos grannen...
Nästan rätt, kompis...
- Så du har fastnat där alltså? Hur mår du?
- Jotack, bara bra. Lite mörkt bara.
- Jag ringer Räddningstjänsten, sa mannen, och gick in för att ringa.
Efter ett par minuter kom han tillbaka.
- De hade fått ett larm ute i Kulla, men de skulle komma så fort de kunde, meddelade mannen.
Ja, det går ju ingen nöd på mig här. Kan ju inte göra annat än gilla läget....

Det tog ytterligare tjugo minuter innan Räddningstjänsten behagade dyka upp. Tre brandmän med verktyg började gå loss på hissdörren. Eftersom det är ett stort trapphus ekade det rätt friskt när de med brytverktyg, tänger och liknande föremål skulle bryta upp dörren. Folk hade börjat komma ut i trapphuset för att se vafan det var fråga om. Tre minuter senare var jag en fri man. En av brandmännen hjälpte mig upp.
- Hur känns det?
- Jorå, helt okej! Lite ensamt bara...
Jag tackade för mig och knatade upp de resterande två trapporna till det erikssonska hemmet. Tände lite värmeljus för att kunna utföra mina toalettbestyr på rätt sätt, och kröp till kojs. När jag låg där och funderade på mitt lilla äventyr hörde jag hur det brummade till i ventilationen och lampan i fönstret började lysa. Strömmen var tillbaka. Allt var som vanligt igen.

Morgonen därpå kunde man i tidningen läsa om gårdagkvällens åskoväder, och att "...Räddningstjänsten fick evakuera de nödställda ur en hiss på Mariehemsvägen..." Jag hade alltså blivit flera personer, tacksamt nog. Jag frågade morsan som satt vid frukostbordet:
- Såg du det här? Nån som hade fastnat i en hiss på Mariehem?
- Nä.
- Den där "nån" var ju jag...
Morsan såg väldigt frågande ut.
- Var det DU? Jag hörde ingenting, jag sov som en stock!
Här går man och blir instängd i en mörk och trång hiss mitt i natten, och till och med grannarna reagerar. Men inte morsan. Vi klippte ut artikeln och skrattade gott åt det där länge efteråt.

Jag har i fortsättningen hållit mig till bottenvåningen i mina egna lägenheter (ja inte i Ö-Week då, där bodde jag på tredje våningen och hade den minsta hiss ni kan tänka er. Den ville jag verkligen inte fastna i...) och har heller inte fastnat i nån hiss igen sen dess. Däremot har jag fastnat för åskan som väderfenomen och tittar gärna på blixtar när det åskar ute. Fast på balkongen, då...