Musikkännare med al-Qaidaskägg

Jag har i min bekantskapskrets två män i 35+-katagorin som gillar musik. Väldigt mycket. Så mycket att det tar sig extrema uttryck, det är läge att kalla dessa herrar (jo, de är män, vad trodde du?) för musiktalibaner.
Den ene hävdar att all musik efter 1982 är förkastlig och håller sig därför till tongångar av det lite äldre märket. Nu har han i och för sig ett litet flin i ena mungipan när han hävdar ovanstående, men ändå…
Den andre är en mycket hängiven fan av hårdrock i alla dess former, allt ifrån hård rock till den hårdaste och mest avsmalnade typ av dödsmetall som finns att tillgå. Han mår fysiskt illa vid blotta åtanken på Lugna Favoriter och delar gärna med sig av sina radikala musikaliska åsikter till oss vanliga.

Jag hade den sistnämnde på en fest en gång (eller ”skiva” kan man ju också säga, passar väl bättre i sammanhanget), och han blev helt vansinnig när han fick se mina bob hund-skivor. Nu är ju bob hund ett band som är lätt att hata, men han började gasta om det osmakliga i att gilla bandet, samt vilken tragisk musik de gör. Fast allt detta med ett litet leende i mungipan. Han gillar verkligen att provocera, denne man. Jag brukar kontra med nåt dräpande svar i gengäld, då brukar saken vara utagerad. Vi är dock ense om en sak; vilken befrielse det är att man har olika tycke och smak, speciellt inom musiken. Annars skulle vi inte ha våra musikaliska debatter…

Den förstnämnde kan mer liknas vid en taliban än den andre. Då hårdrockaren hellre använder ord i sin krigsföring mot Trackspubliken så blir oldieskonnässören mer fysisk i sitt uttryck. Han går helt sonika fram till stereon och byter låt om han inte gillar den, oavsett om jag tryckte på playknappen för tio sekunder sedan. Likt en diktator styr han med järnhand över musikvalet, Usama skulle ha blivit stolt om vår vän hade varit en äkta taliban och haft ett frodigt skägg.

Det är fascinerande att skåda dessa två herrar när de är i sitt esse. Det skulle vara helt omöjligt att sammankoppla de båda på samma fest, men tanken kittlar må ni tro. Det som sammanför oss tre (jag räknar med mig själv som en musikfascist light) är vårt brinnande intresse för bra musik. Sen att vi gillar olika musik, tycker olika och visar våra känslor olika spelar mindre roll. Huvudsaken är att man tycker, vad man tycker är mindre viktig. Åtminstone när det gäller musik…