Har du också blivit smittad?

När man som i mitt fall jobbar på ett lager så arbetar man i omedelbar närhet med sina arbetskamrater. Det kanske är så på de flesta arbetsplatser, vad vet jag, det här är ju trots allt mitt andra jobb i livet. Hur det nu än ligger till är det en fördel om man dessutom råkar gilla sina kollegor.
Det gör jag, inga tvivel om den saken. Det finns dock vissa medarbetare som utan att veta om det sprider en farlig sjukdom på arbetsplatsen, mer smittosam än den ilsknaste av maginfluensor, värre än den munherpes man kämpar med att få bort, och mer långdragen än den snorigaste höstförkylningen. Vilket gift kan det då tänkas vara? Jo, en helt vanlig...vissling.

När jag i förra veckan jobbade på som vanligt, den här gången i tobaksavdelningen, började en av mina kollegor att vissla med i en av låtarna på en av bokstavskanalerna på radion. Någon minut senare kom jag på mig själv med att vissla med i samma melodi utan att lägga märke till det. Jag bet mig genast i tungan för att få slut på eländet, och med viss blodsmak i munnen slutade visslandet från min stora käft. Frid och fröjd, trodde jag. En halvtimme senare började mina läppar formas till en strut, för att sedan vissla med i nån annan meningslös dänga jag redan hört fyra gånger den dagen. Ibland har jag en guldfisks närminne, men inte mina nariga läppar. De kommer alltid ihåg den där låten du inte vill ha på hjärnan, och de glömmer alltid bort de där låtarna som är bra.

Pröva gärna att vissla på Per Gessles "Här kommer alla känslorna", Kents "Dom andra" eller varför inte Nelly Furtados "All good things (come to an end)" och du ska se att nån i din omgivning har ett dåligt immunförsvar. Men var försiktig, ett alltför idogt visslande kan få dina arbetskamrater att bli arbetsfiender...