"Han med flärpen..."

På fredagar är det kutym med lite fredagsmys, d.v.s att man gör det lite trevligt med god mat, levande ljus, en bra rulle och lite godis kanske. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag gärna myser på med lite ljummen pölsa och ett chilenskt lådvin vid diskbänken. Det blev inte så i fredags. Då myste jag på i två och en halv timme på sjukhusets akutmottagning och spenderade 300 spänn på en undersökning. Men ni kan vara lugna, eftersom jag trots allt skriver det här på en söndag så har jag överlevt, och mår toppen. Vad hände då, undrar vän av ordning...

Jag har i över en månads tid haft ett "sår" högt upp på vänster lår som inte velat läka. Det har varit som en blåsa med väldigt tunn hud som jag plåstrat om, men trots mina idoga försök har det inte hjälpt. När jag jobbat har blåsan gått sönder, och när jag stoppat ner handen i vänster ficka har jag fått blod på fingrarna. Söligt? Jomenvisst. Droppen (bloddroppen om ni så vill) var i fredags när jag slutat jobbet. Jag upptäckte då en stor blodfläck på arbetsbyxan, och tänkte att "jaha, dags att plåstra igen då". Det ymniga blödandet hindrades inte av några ynka plåster den här gången, utan det rann i strid ström. Cyklade hem, ringde sjukvårdsupplysningen eftersom vårdcentralen stängt för helgen.
- Ja, vill du ha hjälp nu under helgen så kan du ju ta dig till akutmottagningen, fick jag till svar i luren.
Sagt och gjort. Efter att ha slängt i mig lite pyttipanna och Husmans, cyklade jag iväg till sjukhuset för att få bort den där eländiga blåsan som fläckat ner min tillvaro och mina brallor.

Efter att ha väntat i trekvart blev det min tur. En liten mörk finska med tydliga stressymptom och ett alldeles för slappt handslag tog hand om mig, och visade in mig i ett vårdrum. Det var tydligen inte rätt lokal, för jag blev lika snabbt utskickad igen i väntrummet i väntan på ett annat rum med "rätt utrustning". Efter ytterligare en stund ropades mitt namn upp igen, nytt rum med andra gardiner och Bamseaffisch på ena väggen.
- Det här var egentligen inte heller rätt rum, sa den förvirrade finskan. Vänta här så ska jag se om det finns ett annat ledigt.
Ute i korridoren pratade sköterskorna med varandra om vilka rum som var lediga, och om prioriteringen av sjuklingarna i väntsalen.
- Han sitter inne i 10:an, men vi skulle behöva 11:an.
- Vem då?
- Ja, han med flärpen på låret...
Jag flinade till, och tänkte att ordet "flärp" var ett mycket bra ordval. Det var ju precis det jag hade.

Efter ett bra tag kom så den stressade finskan i med lite verktyg. Hon letade i skåpen i rummet, 11:an, efter något viktigt. Hittade inte det, sprang iväg igen. Kom tillbaka med en ryska i släptåg.
- Här är en annan läkare, sa finskan och pekade på sin kollega.
- Halluå, sa ryskan med brytning på å:et.
"Vad fint. Nu har vi ju en bra internationell mix här, fram med bordshockeyspelet så kan vi köra Karjala Cup!" tänkte jag medan de diskuterade upplägget av borttagandet av blåsan. Bedövning fram, kniv fram, och på med handskarna. Kör så det ryker!
- Jag tänkte använda mig av en slev, började finskan, och skrattade lite nervöst.
Slev? Dagens sjukvård är fantastisk, tänkte jag. Vi har en av världens bästa läkare, en sjukvårdsapparat som är i toppklass, och här kommer en finsk doktor och ska karva mig med en slev... Man slutar aldrig att förvånas. För att få bukt med min flärp skulle hon gräva bort den, den växer tydligen på djupet och det bästa sättet är att karva bort den med ett skedliknande föremål som används vid nageltrång.

Ingreppet gick fort, förutom att när de efter att ha tagit bort "flärpen" från mitt oläkta sår och skulle sy igen skiten, var de tvungna att bedöva lite mer. Två stygn senare var den förvirrade finskan klar med operationen, och jag hade också fått ett namn på min åkomma. Skriv upp det här nu, barn: "granulom". Kollade upp det på Google, och det verkade stämma...
Innan jag fick åka hem fick jag ett gäng tabletter i form av antibiotika att ta två gånger per dag i några dagar. Stygnen tas bort i helgen, ska höra med en av mina mostrar om hon kan ta sig an den tacksamma uppgiften.

Så kan det gå, när inte plåstret är på! Fredagsmys i all ära, men det är alltid kul att se lite nya miljöer, träffa lite annat folk och käka lite piller. Jag fick i alla fall valuta för mina 300 kronor...