Åsiktsmaskinen hojtar till!

Det här är verkligen ingen musikblogg, även om jag i vissa fall skulle vilja skriva mer om just musik. Det finns en uppsjö av bra bloggar med musikalisk inriktning som är värda att kolla in, men jag kan inte låta bli att göra ett inlägg i debatten. Vad ska vi diskutera då? Jo, här har jag under semestern gått och irriterat mig på band och artister som verkligen inte förtjänar all den uppmärksamhet de har fått, när det finns så mycket annan bra musik att lyssna på. Jag har därför knåpat ihop en lista på de fem mest överskattade svenska artisterna/grupperna i musikvärlden:



1. The Knife

Suspekt syskonpar som i motljus och apmasker krystar fram en illaluktande electrosmörja, kryddat med svårmod och prettocitat. Någon som förstått deras s.k "storhet"? Inte jag, i alla fall...



2. The Concretes

Stockholmsbaserad popcombo som tydligen lärt sig spela sina instrument via en knastrig radiogrammofon. De verkar fått med alla störningarna... Falsksång, inkompetens, dåliga låtar och en pedistalattityd som sticker i ögonen. Lägg ner verksamheten, tack.



3. Stina Nordenstam

Tystlåten Konstfacksbrud som vill vara Björk men som inte räcker till. Jag avskyr Björk, det här är ännu värre... Knepig personlighet + udda musik = PRETENTIÖS! Lågvattenmärken som Stina borde sopas under mattan och stanna där.



4. Björn Rosenström

Juriststuderande fåne från västkusten, som får Eddie Meduza att framstå som ett geni. Pekoral med stort "P". Som kämpande låtskrivare och musiker kan jag aldrig sluta förundras hur han lyckas trollbinda sin publik med sin skitmusik och hink&spade-lyrik. Dags att skaffa sig ett riktigt jobb?

5. Marie Lindberg

Skelögd skolfröken som på något märkligt vis lyckats tråckla sig fram till finalen i Melodifestivalen. Hur kunde det gå till? Röstade det svenska folket på henne för att man tyckte synd om jäntan? Hennes intetsägande musik och skenheliga uppsyn gör mig smått illamående...

Man kanske ska slå sig fram som musikrecensent, eller vad tror ni? Skulle nog vara rätt kul ändå. Fast det är ju de som inte blev musiker i framgångsrika band som sadlat om till journalistkåren, så jag hoppas att jag inte blir kritiker utan blir påhoppad av någon förstå-sig-påare i någon lokal morgontidning istället. Den enda som gått "fel" väg och blivit musiker är Tomas Andersson Wij, gammal Svenska Dagbladet-recensent som gör sig mycket bättre i musikalisk form. Kolla gärna upp honom, hans texter är väl värda att upptäcka.

Tills vi hörs igen; Fridens Liljor!