Jaså, är det höst redan?

Ifall någon av er inte har märkt det än så är det höst ute. I massor. Jag blev varse detta när jag tog mig en frisk och rask promenad igår, kring Västerhiske med omnejd som visade upp sig från sin allra vackraste höstsida.

Jag hade i vanlig ordning pluggat igen öronen med ett par obekväma hörlurar från min iPod som satt fast i andra änden. Solen började sakta sjunka på himlen, träden exploderade i höstfyrverkerier och luften kändes hög och klar. Då jag hunnit promenera i höjd med Lundåkern hade Septembers ”Flowers on the grave” hunnit dyka upp i spellistan, och när det var dags för refrängen flög ett stråk med gäss över huvudet på mig glatt trumpetandes. Symboliken var svår att missa, även för en trögskalle som undertecknad.
Kan tänka mig att nån där uppe prompt ville banka in i huvudet på mig att ”nu du, nu är det minsann slut på sötebrödsdagarna!” och att jag behövde komma ner på jorden igen, jag som har gått om kring och haft sommar på tok för länge.

Nu blir det mörkare, dagarna blir kortare och kvicksilvret sjunker på termometern. Inte undra på att folk går och blir deprimerade. Jag menar, nog är hösten en vacker årstid, men blotta tanken på att vi går emot mörkare tider bokstavligt talat känns lite sådär. Men det dröjer inte länge förrän vi står där vid majbrasan och kastar smällare på den, dricker ljummen Norrlands och tittar på manskörer med utgånget bäst-före-datum… Nu fick man nästan lite vårkänslor! Härligt!