Slutspelsskägg

Det har börjat växa en massa hår i ansiktet på mig. Det har det ju gjort sen jag var en brådmogen tonårscasanova, men skillnaden är nu att jag låter det växa fritt. Som en snårskog i Västerbottens inland. Kommentarerna låter inte vänta på sig.
- Håller du på att spara till nåt?
- Glömt rakhyveln hemma, eller?
Följt av ett litet fniss eller ett rått skratt. Jag kan förstå deras reaktion. Det som är nytt och annorlunda måste ifrågasättas, annars går det ju obemärkt förbi, och det vill ju ingen.

Eftersom jag inte haft skägg tidigare (har fått kvoten fylld av min skäggprydde far sedan länge) så är det nytt för mig också. Jag får åtminstone lära mig hur mitt ansiktshår växer när man ger fan i rakutrustningen. Det spretar både hit och dit. Upp och ner. Härs och tvärs. Känner mig som en proggare. Bara ett par tofflor och lite storblommigt och sen är man hemma.

När Bruce Springsteen debuterade 1973 hade han skägg. I massor. Det var på den tiden då det var okej med hår överallt. Och han var ju rätt bra då, Bossen. Man kanske blir bättre rent musikalist om man har lite skägg. Slutar ägna sig åt utseendet och går direkt på känslan i musiken istället. Fast å andra sidan hade Bruce ingen skepparkrans som inte vill växa speciellt symmetriskt. Ingen tappert kämpande mustasch som knappt syns i motljus. För det har jag. I massor.

Ska låta Frissan titta på det här skägget, får se vad hon tycker. Det kanske går att forma till en George Michael-variant. Eller varför inte Peps Persson-stuket? Om inte annat så får hon sig ett gott skratt i alla fall...


PS! Dagens filmtips från en som aldrig kollar på film: "Ben & Gunnar", Killinggängets varma film om två män och deras känslor för varandra. Bruce Springsteen är ju med. Och en väldans massa skägg...