En upplevelse utöver det vanliga

Förra helgen drack jag lite vin. Jo, ni hörde rätt. Lilla jag sittandes i ett hörn med ett redigt glas rött och med ett fånigt flin på de röda läpparna insupandes (passande ord) stämningen och atmosfären. Låter inte som något jag skulle tänkas göra, men så var faktiskt fallet.
Herr och Fru Länsman hade bjudit till fest med spanska förtecken i samband med Frissans något senarelagda 30-årsfirande, och jag var såklart självskriven på gästlistan. Bland släkten och deras respektive framstod jag som en joker i leken, och jag fick utnämna mig själv till "konsultsläkting" för att känna mig som en i gänget. Det gör jag ju i vilket fall som helst.
Det där med vin, ja. Som en öldrickare man ändå är så sitter tempot i även när man får ett glas italienskt i näven. Kan vara farligt, det där. Det bjöds dessutom på sangria i mängder, och är man norrlänning ut i fingerspetsarna så spottas det inte i glaset. Sangrian blandades fint ihop med vinet och den medhavda ölen, och det goda sällskapet blev om möjligt ÄNNU snyggare än tidigare på dagen. Synd bara att undertecknad gick emot strömmen där.

Förutom förra helgens vinupplevelse har jag bara varit med om en vinsession som kommit upp i samma klass. För ett och ett halvt år sen hade jag kommit över en låda med Chill Out. Inte en trälåda eller något importerat, utan en hederlig bag-in-box. Praktist och prisvärt. Fredagkväll, novembervind och duggregn mot rutan, mörkt som i en säck ute och kvicksilvret orkade knappt upp på 2 grader plus. Läge för en hemmakväll, lite vin och kanske in god bit mat.
Jag hade inhandlat en korv med pölsa lördagen innan och tog fram den kalla tingesten ur kylen, sprättade upp plasten och tvingade ner den i närmsta kastrull. Hade kvar några kalla potatisar som låg kvarglömda i kylen, så de åkte fram. Tog fram min fyndlåda ur skafferiet och hällde upp en stadig sejdel med Chill Out. En rejäl klunk senare spred sig välbehaget ut i blodomloppet, och jag stoppade in de trötta potatisarna i mikron för att skrämmas upp. Pölsan började bubbla och fräsa, och när jag stod där i det bleka skenet av lampan i fläktkåpan mådde jag som en liten prins. "Kan det bli så mycket bättre än så här?" Skulle inte tro det.
"Pling!" från mikron och måltiden var redo att serveras. Fram med rödbetorna, sölade lite med spadet på byxorna, öste upp pölsan bredvid de plågade potatisarna och slog mig ner vid matbordet. Har aldrig varit nåt av en stearinljusmänniska, så något sånt fanns inte på bordet. Fläktkåpsskenet fick duga gott. Fyllde på sejdeln med mera rött, och tog ett par ordentliga klunkar. Ljummen pölsa har nog aldrig smakat så gott. Himmelriket var nära!

Och det finns folk som hånskrattar åt hemmakvällar. Bah! De har aldrig prövat en Juggekväll hemmavid...