Ännu en bussanekdot

På tal om det här med bussfärder, jag tänkte fortsätta mina busshistorier i det här inlägget, den här gången från det kokande myllret i San Fransisco, Junajtid Stäjts.

Vi hade beslutat oss för att åka kollektivt den här dagen. Destinationen var Ashbury Heights, en stadsdel i S.F där skäggiga hippies, poeter, musiker och annat löst folk har hållit, och håller fortfarande, till. Vi kollade upp bussnummer och avgångstid, begav oss till busshållplatsen och väntade tålmodigt på att bussrackaren skulle dyka upp.
Då dyker det upp en herre i övre medelåldern med blont hårsvall och börjar spatsera omkring lite förstrött. Han är klädd i en lång klänning, har små söta sandaler, är taffligt sminkad och har målat naglarna. Han ser tämligen sliten ut, och spär på det attributet ytterligare genom att tända en cigg. Efter att ha vankat omkring en stund kommer han till oss där vi står och väntar.
- Vill ni köpa ett par bussbiljetter? frågar han, fast på engelska såklart.
- Ehm, nej tack, vi klarar oss.
Han ser vår skepsis mot de billiga biljetterna, och fortsätter:
- Jo men det är helt lagligt. Ni får de för ett bra pris!
Resan i sig var ingen större investering, och det stod klart och tydligt på baksidan av biljetten att det inte var tillåtet att sälja de vidare.
- Vi är nöjda, men tack ändå, svarade vi så där svennigt och kände oss nöjda att vi kunde stå på oss.
- Jaja, skyll er själva, mumlade den slitne transvestitmannen och lunkade vidare.

Bussen kom till slut, vi satte oss till rätta och åkte iväg. Efter en kort stund tvärstannade bussen, folk som stod upp flög handlöst omkring och man fick verkligen hålla i hatten.
- Is everybody OK? frågade busschauffören. Nu orkade jag inte översätta det han sa, jag tror ni fattar ändå.
Jorå, tyckte vi, här är det prima liv. Det var tydligen nån tokfan som hade kastat sig framför bussen, därav den plötsliga inbromsningen. Vi kunde fortsätta resan utan bekymmer, och kom helskinnade fram till hippekvarteren. En bussresa väl värd namnet, inte sant?